Nä GUD jag ångrar mig....

... och slänger in ett inlägg till. För detta är bara så hysteriskt roligt. Jag gillar kläder. Gillar att klä mig snyggt. Men jag är ingen modeslav. Jag blandar hej vilt. Billigt och dyrt. Eller dyrt... inte Valentinodyrt kanske. Det har jag inte riktigt råd med. Jag önskar. Men nä. Det är bara fluffdrömmar.

Iallafall. Tänk att det är så med vissa människor att dom verkligen inte ser själva hur fula dom är. Och jag lider verkligen med dom. Varför kan ingen i sitt arma hjärta hitta lite medlidande och vara lite schyssta? Varför kan ingen tala om för herr Valentino, den snuskigt rike modeskaparen att han ser helt galen ut? Att detta inte är snyggt?

Försökte beskriva denna hudton för en arbetskamrat idag men hittade inte riktigt orden. Läder och fnöske användes. Jag kan inte finna ord för detta. Jag blir liksom mållös. Han är solberoende. Men det var inte förens jag såg den här bilden som jag insåg omfattningen av hans solberoende.
Sanslöst kul!

Hur svårt kan det vara..?

Jag tror att jag ska ta och klämma till med en surdänga så här näst sista dagen av 2008. Måste bara säga att jag blir både brydd och förbannad…

Försäkringskassan och CSN bryr sig inte om att driva in skulder från dem som bor utomlands. Det är för krångligt och det tar sån tiiiiiiiiiid gnäller dom. Det gör att den svenska staten riskerar att förlora över två miljarder kronor dom närmaste åren. Och nu får dom kritik av Riksrevisionen. DUH!?

Jag har själv studielån och man jagas ju med blåslampa för att man i tid ska betala in dom ynka 100- lappar man nu gör varje månad. Det är en evig hetsjakt på oss med studielån, som bor kvar i Sverige. Har flera kompisar som bor utomlands däremot och som har haft heltidsjobb dom senaste 10 åren. Kan inte påstå att dom direkt lägger två strån i kors för att betala tillbaka pengarna. Dom skiter helt enkelt i att svara på kravbreven som dimper ner lite då och då. Eller så flyttar dom lite och ”glömmer” att meddela detta. Lämpligt. Får myndigheterna i Sverige inget svar på sina brev, så skiter dom i det.

Bright! Verkligen. Det är dina och mina pengar vi pratar om, som i förlängningen mycket väl skulle kunna gå till både skola, vård, kultur och våra skitvägar runt om i landet. Tänk om jag skulle skita i att betala tillbaka? Då skulle jag sitta inlåst idag misstänker jag.

Mitt förslag är därför att svenska staten säljer alla dessa skulder till diverse bolag som har lång och gedigen erfarenhet av att driva in skulder. Som vet vad dom håller på med och som har tålamodet. Fram med basebollträt och knacka lite knäskålar. Då har vi nog snart pengarna i hamn.

Gott Nytt!

God Jul!

Jag önskar verkligen att jag skrev julkort till nära och kära.
Jag önskar att jag hade tid och ork att pyssla lite och göra korten själv. En vacker dag ska jag baske mig göra det. Men det blir nog inte under småbarnsåren. Så jag passar på att önska er alla en fin jul och en härlig ledighet så här i stället. Jag ska mysa med min familj och drömma om vart jag och min make ska resa i maj. Bara han och jag. Det ser jag mycket fram emot.

Jag önskar er en massa fina saker för 2009. En massa roliga upplevelser. Tack för det här året. Jag hoppas jag kommer tillbaka med förnyad energi nästa år. Just nu känner jag mig mest trött.
Och så räknar jag ner.

Ja vad säger man...?

En av julens många klappar brukar vara underkläder. Främst då kanske till kvinnor. Det ska vara romantiskt eller sexigt eller gulligt... och smaken är ju som baken. Men att få underkläder är inte alltid så jävla kul. Och då tänker jag främst på i vilket sällskap som paketet ska öppnas och i under vilken kategori dom hamnar. Porrigt är inte kul när föräldrarna sitter bredvid. Det kan däremot vara kul när man får det avskilt och i lite mer privata sammanhang.

Detta får mig dock att tokskratta. Detta är varken gulligt, sexigt eller romantiskt. Mest avtändande.

Vart fan tog december vägen..?

Jag känner en viss stress faktiskt…. Och tyvärr så gör den mig inte stressad, utan mer apatisk.

Jag har inte gjort ett skit faktiskt. Inte köpt en enda julklapp. Och jag vet inte riktigt hur jag ska få dagarna att räcka till. Så jag får inget gjort. Jag funderar mest. På vad jag borde göra. Men som inte blir gjort. Eftersom jag inte riktigt får ihop dagarna och en jävla barnvakt som kan passa ungarna medan jag får göra allt det som jag ännu inte gjort. Vilket är typ allt.

Jag ska baka lussekatter (för tredje gången), göra skinka, koka dajm, baka småkakor, hugga gran, köpa julklappar, gå på systemet, klä granen, storhandla, slå in paket, städa…. Och jag vet inte vart jag ska börja…

Mitt i allt detta så tyckte min andra hälft att det var lämpligt att jobba lite extra. Det tyckte inte jag. Så man skulle kunna säga att vi är lite oense just nu. Vi har inte riktigt samma tidsperspektiv. Och han blir aldrig stressad. Sen tror jag att han inte är så bra på att prioritera. Han håller inte med.

Aldrig nöjd...

Jag kom till slut på det. Vad det var som gjorde att jag för några år sedan med mitt långa mörka hår stegade in till frisören och sa ”klipp av skiten”… utan minsta darr på rösten och utan minsta ånger. Med bestämd röst och stadig blick.

Jag klippte av det för att jag var less på alla flaskor i duschen, hårtork och platttång och på det faktum att det alltid låg en bisamråtta i duschsilen efter att jag tvättat håret. Jag klippte av det eftersom jag aldrig fick till det bra och till slut ändå alltid hade det uppsatt.

Frisören som klippte mig började stamma och svettades ymmigt. Ville vara helt övertygad om att jag inte skulle ångra mig. Och det gjorde jag inte. Inte just då i alla fall. Men sen gick åren och jag blev liksom aldrig vän med mitt korta hår. Jag såg ut som Carina Berg, men inte lika vacker då. Inte lika cool.

Och jag övergick från att svära och svettas över mitt långa hår, till att svära och svettas över mitt korta spret, som på mig inte alls såg ut som på Carina Berg, utan mer som ett ångestladdat stubb på utväxt efter en längre tids sjukdom.

Man jag vet fan inte. Nu har jag haft det på utväxt större delen av det här året och det ser mest ut som en brun JOFAhjälm. Det blir inte bra hur jag än gör. Det lever sitt eget liv och stretar emot hur jag än blåser och drar.

Eller är det så att man aldrig blir riktigt nöjd med sitt hår, hur man än har det och hur man än gör?

Stiltje...

Jag har helt kommit av mig. Så är det bara. Inte minsta lilla intressanta ordföljd kan jag krysta fram. Har inget intressant att upplysa er om. Inga spydiga kommentarer. Inga reflektioner och inte en enda liten bitsk begrundan. Jag är tom. Och ont i huvudet har jag också.

Förresten… jag ångrar mig. Lite har jag att säga. Vissa saker har jag faktiskt funderat över. Som till exempel bilförare som inte blinkar. Åker mycket bil så detta har jag faktiskt funderat över i flera dagar nu. Detta fenomen irriterar mig som fan. Varför blinkar vissa människor bara i EXAKT samma ögonblick som dom vrider på ratten och faktiskt svänger? I samma ögonblick som dom tvärnitar och svänger in på en tvärgata. Eller ännu hellre när dom kastar sig ut för att byta fil. På vilket sätt skulle det vara hjälpsamt? På vilket sätt skulle det bidra till att trafiken flyter bättre och färre olyckor inträffar? Det gör mig så irriterad att jag faktiskt skriker rakt ut i bilen.

Min 5- åring är väldig klängig och mammig just nu. Har varit så ett tag. Han säger till mig flera gånger om dagen att han älskar mig. Vilket förvånar mig för i det här huset springer vi inte direkt runt och säger det till varandra dagligdags. Vi visar att vi tycker om varandra, men vi säger sällan dom stora orden. Jag förstår inte riktigt varför han känner ett behov av att säga det stup i ett? Jag känner mig bara obekväm till slut och funderar på om jag är en pissmorsa och om han inte känner sig tillräckligt uppmärksammad och sedd?

Bildbevis...

Om man klickar på bilderna så blir dom större. Så ser ni bättre.

Helgen...

... som var, var fantastisk. I all hemlighet så gifte vi oss i fredags eftermiddag. Ingen visste. Det var bara vi. Och så en kompis som fotade. Fina bilder blev det. Och jag är så nöjd med att vi gjorde detta för vår skull och på vårt sätt. Inget tjat från någon och inga krav. Borglig vigsel och blommor i håret. Bilder kommer senare.


Idag får alla veta. Genom ett brev på posten. En inbjudan till fest. Är nog mer nervös för det, än vad jag var för själva vigseln.

Vatten över huvudet... och alla kanter som finns...

Förstår inte... dom öser, fullkomligt öser jobb över mig på mitt nya arbete. Saker som jag aldrig i hela mitt liv varit i kontakt med. Dom verka hysa det största förtroende för min lilla person. Jag fattar ingenting? Dom frågar inte ens, utan det är det ena "vi tänkte att du kanske skulle kunna ta hand om det här" efter det andra. Där sitter jag som ett fån.

Idag fick jag helt plötsligt den stora äran att produktionsleda företagets hela annonskampanj under nästa år. Vad vet jag om annonser? Vad vet jag om PR? Jag kan inte ens få ihop ett habilt Excelark utan att bli arg och börja svettas. "Ja ok," sa jag. "Hur svårt kan det vara"...

Jag som inte fick jobb på kommunen eftersom jag inte hade erfarenhet av trycksaksproduktion. Nu sitter jag med ett multinationellt företags annonskampanj i knät. Vad fan hände?

Tänk om jag fuckar upp? Sätter mig i ett hörn på kontoret och gungar fram och tillbaka och tokgråter..? Det låter mycket värre när jag säger det högt nu, än när jag bara tänkte det tyst i huvudet liksom. Jävla skitläskigt!

Fan jag måste lära mig Excel ordentligt nu. Det som är så aptråkigt.

Äntligen!!

Jag var aldrig orolig. Bet aldrig på några naglar. Började inte svettas ymnigt och inte heller fick jag knip i magen. Ett flin sprider sig på mina läppar, skrattet bubblar i magen och på armarna och längs med ryggen sprider sig gåshuden. Vilken grej. Fan vad bra. Historiska ögonblick, fan vad du är välkommet.

Barak vann. Jordskredsseger som någon töntig politisk kommentator skulle säga. Men det stämmer. Han fick med sig en hel värld. Mer eller mindre. Alla andas ut. Alla känner lättnad.
Hopp och framtidstro blandat med en optimism och längtan efter förändring. Till det bättre.

USA var redo för en svart president. Redo för markanta förändringar. Barak har fått med sig människor från alla samhällsskikt. Många har till och med för första gången i sitt liv röstat på ett annat parti. Han har fått med sig alla svarta människor som i alla år struntat i att rösta eftersom dom ansett att det inte varit någon idé. Han har fått med sig ungdomarna som sett att världen behöver en förändring. Ungdomar som tröttnat på alla krig, svält och orättvisor. Han fick med sig kvinnorna som från början skulle ha röstat på Hillary.

Det enda jag kan tycka är att han skulle valt Hillary som vice president. Då hade det verkligen varit hole in one.

Tårar...

Någon sa till mig en gång att när du får barn så får du räkna med att bära hjärtat utanför kroppen resten av ditt liv. Jag har inte riktigt tagit det till mig. Inte riktigt förstått den där känslan som dom pratade om, som ligger bakom dom kloka orden. Förrän ikväll.

Läste för min 5- åring. Ur en bok som han fick för några dagar sen. Om en liten pojke och hans hund Ajax. Om Ajax som dör och pojken som längtar så att han håller på att gå sönder. Om en liten pojke som reser upp till himlen för att leta reda på hunden som blivit en stjärna, för att plocka ner honom och ta med hem igen.

Det var då jag började storböla, det var då jag började torka tårar som en galning och svalde och svalde för att min son inte skulle se att jag var ledsen. Han förstår ju inte vilken saknad det ligger bakom ett avsked, att förlora någon som betyder mycket. Ville inte skrämma honom, så hans pappa fick läsa klart.

Så ikväll bär jag hjärtat utanpå kroppen. Krävs inte mycket tydligen.

Vart är världen på väg..?

Har haft mycket på jobbet. Inte orkat skriva. Sen tog orden slut ett tag. Jag orkade inte reflektera över saker. Jag bara tog in, konstaterade och spottade ut.

Nu har det ju hänt en del. I världen. Både på lokal nivå och ute i djungeln liksom. Kungen öppnade munnen under älgjakten. Att inte någon bara nitar honom en gång för alla. Nu sa gubben att vi borde börja skjuta varg i Sverige. Många vargar. För som han sa: ”När dom är ute och rör sig, så kan dom ju träffa på en partner och då rasslar det bara till så har vi en enorm vargstam”…

Kungen ska inte yttra sig om sånt. Inte ha en åsikt. I alla fall inte i det offentliga rummet. Han ska bara vara tyst och kliva runt där i skogen med sina fina vänner, som alla bär slips och skjorta när dom ska skjuta ihjäl djur. Bara det är ju bara för pissviktigt. Som sagt, han ska bara vara tyst. Han ska kommentera vädret, avsaknaden av älg eftersom halva Stockholm valsar runt i dungen och så ska han säga att det är trevligt och gemytligt. Punkt. Någon ur Hovet borde ha styrt upp situationen och slagit honom i huvudet med gevärskolven. Fan vad han är pinsam.

Sen har vi pratat om vuxenmobbing. På hög nivå. I kändisvärlden och på tv. Katrin Zytomierska det lilla puckot som älskar att höra sin egen röst har helt utan empati, insikt och medmänsklighet kallat folk för bög, fetto, jävla fyllo och judehatare. Hon är så skarp denna kvinna. Hon måste sova gott på nätterna eftersom hon enligt henne själv inte har något ansvar, bara är sig själv och att det dessutom inte står någonstans i hennes kontrakt att hon ska visa medmänsklighet med tonåringar som åker ur Idol på löpande band.

Hon är ju så korkad så att man blir mörkrädd. På frågan om hon inte tycker att hon gått över gränsen så blev svaret två stora bruna uppspärrade ögon. Och så log hon och smörjde mer kladd på läpparna och sa: Nä vaddå, jag är bara mig själv. Det är det TV4 vill ha och det var därför som dom anställde mig.

En vuxenmobbare. Som i realiteten häver ur sig en allsköns smörja om allt och alla, om dom inte passar in i hennes Stureplansmall. Hon är tragisk och hon är liten. Men det är synd om henne. För hon har ingen självinsikt, och hon har ingen empati och hon förstår verkligen inte när hon gått över gränsen.

Sen går vi raskt över till Smittskyddsinstitutet som idag kläckte dagens stora groda. Dom tycker inte längre att medveten smittspridning av hiv, ska anses vara ett brott. Dom tycker vidare att hiv ska klassas som vilken könssjukdom som helst. Att man riskerar att ha livet av en annan person om man har sex utan att skydda sig, är tydligen en bagatell. Som olycksfall i arbetet ungefär.

Om du har hiv och vet om det och har sex med en frisk person som blir smittad, så klassas det idag, i Sverige, som grov misshandel. Bara det tycker jag är sjukt. Det är ju mord? Förr eller senare iallafall. Förr eller senare så dör man av hiv. Man kan leva länge med det, men förr eller senare så dör man av sviterna av det. Detta är iallafall prognosen idag. Om du då medvetet smittar en annan person, så tycker jag det är helt sjukt att det bara klassas som grov misshandel. Och även det vill nu Smittskyddsinstitutet ta bort. Hur fan tänkte dom nu?

Ibland händer det...

Man får vara glad åt det lilla. Men ibland så räcker det. Idag vill jag hissa två företeelser och personer. Åkte till en väninna sent igår kväll. Det var beckmörkt ute. Mitt i vägen så låg det plötsligt en sån där stor röd plastkon eller tratt, som vägarbetskillarna har när dom håller på med vägunderhåll. Någon unge som tyckte det var roligt att kasta ut den mitt i vägen antar jag. Som tur var så föll ljuset från en lyktstolpe några meter längre bort rakt över den, så jag hann se den. Som tur var. Blinkade till med helljusen för att se vad det var och körde åt sidan.

I backspegeln såg jag sen en ung kvinna i rosa mössa, som klev ut i vägbanan och släpade den stora konen åt sidan. Henne hissar jag idag. Blev så glad när jag såg henne. Hon gjorde en insats för hon insåg väl att förr eller senare så kör någon på den. S

en vill jag snabbt gå vidare till ett annat fenomen som egentligen mest är lite av en egotripp, fast blygsam. Jag jobbar numera i en högst internationell miljö, där människor från hela världen möts och koncernspråket är engelska. Jag pratar mestadels svenska med mina kolleger på kontoret, men all yttre korrespondens sker på engelska, eller för all del på alla dom andra språk som människorna runt omkring mig kan. Men den enklaste gemensamma nämnaren är oftast engelska.

Nu på morgonen så kom en kollega, Lynton, från England in och pratade med mig en stund innan dagens allvar sätter in. Vi pratade om ditten och datten och plötsligt så säger han ”Du pratar mycket bra engelska, nästan med lite amerikansk brytning”… Då blev jag så glad och stolt. För gudarna ska veta att det i mitt huvud mest låter som gröt det som kommer ut när jag pratar engelska. Och det känns som att jag har munnen full med mat för jag upplever alltid att tungan är som förlamad och ligger slapp och tjock i munnen. Men han var uppriktig och det gjorde mig glad. Så idag hissar jag även Lynton från England.

Ni ser, det krävs inte mycket för att göra någon annan glad. Tänk på det.Trevlig helg!

Döden döden...

Trodde väl aldrig att jag skulle säga det här. Vet att det låter hemskt. Och syniskt. Och sjukt och läbbigt. Men vissa dagar så stöter jag på medtrafikanter som jag faktiskt hoppas kör ihjäl sig. Jag vet. Man får inte säga så. Inte ens tänka det. Men allvarligt. Jag gör det.

Jag är själv inte Guds bästa barn. Jag kör som en biltjuv. Min pappa lärde mig köra bil och jag kör som honom. Tycker om att åka fort. I ett annat liv skulle jag mer än gärna vara testförare för BMW och Mercedes långt uppe i smällkalla Norrland. Där snödrivorna ligger meterhöga. Men… för att återgå till ämnet och verkligheten.

Jag kör fort. Ofta. Enda stället där jag med nitisk noggrannhet alltid håller hastigheten är utanför skolor och där jag vet att det vistas barn. Så jag är ganska bra ändå. Men annars så kör jag oftast för fort. Alltid lite över begränsningarna. (skäms) Hur som helst… mitt nya jobb innebär att jag måste åka bil till jobbet. Och det är inte stadstrafik jag pratar om nu, utan motorväg. Jag kör fort. Men det finns dom som kör ännu fortare. Och det skrämmer mig.

I morse åkte jag i 140 och det tycker jag är precis vad jag mäktar med. När det är andra bilar runt omkring. I alla fall. Det var mycket trafik och smällfullt i högerfilen. Så jag ligger i vänster. En fin guldig bil kör ikapp och ligger runt en meter från min bagagelucka. Vilket stressade mig sjukt mycket eftersom jag inte hade någonstans att ta vägen, ingen möjlighet att vika undan. Och jag uppskattar inte att ha en bil en meter från min dragkrok, när jag ligger i 140 km/timme. Vad som helst kan ju hända. Och då är jag död. Stendöd. Jag provbromsade lite grann. Han saktade inte ner, snarare tvärtom. Han la sig ännu närmare. Om det nu var möjligt.

När en lucka väl öppnade upp till höger så for jag åt sidan. Vilket inte hjälpte honom mycket eftersom han nästan genast hade en ny bil framför sig. Jag bytte tillbaka och kom att ligga bakom denna idiot som nu stressade en annan stackars medtrafikant som inte heller hade någonstans att ta vägen. Slutligen åkte hon åt sidan. Idioten hamnade återigen bakom en bil som körde alldeles för sakta.

Då börjar idioten tuta. Fast att han mycket väl såg att det högra fältet var smockfullt med sömniga och långsamma bilister. Förstå stressen för denna man i den långsamma Audin. Slutligen så hittar han en lucka som han knör in sig i, som får till följd att hela det högra körfältet tvingas tvärbromsa. För han häver sig in där i panik. Vad gör idioten i den guldfärgade bilen? Börjar applådera åt den stressade stackars mannen som nu åkt åt sidan. Sen avslutar idioten med att ge Audimannen fingret, och så drar han på. I minst 200 knyck.

Så… därför… när jag nu en taskig tanke. En rätt vidrig tanke. Som jag naturligtvis inte vill ska slå in. Men jag ser hellre att han kör ihjäl sig själv än mannen i den gröna Audin. Eller någon annan för den delen.

Jag tror jag kräks...

Kort sammanfattning av Brittans nya singel:
”Womanizer, wo-womanizer, womanizer, oh, womanizer, you’re a womanizer, oh, you’re a womanizer, baby, womanizerwomanizerwomanizer, aha, womanizer, womanizer, womanizer, womanizerwomanizerwomanizer, lollipop, aha.”

Ungefär så. Mer är det inte. Det låter som en robot som fått hjärnblödning. Refrängen är lika irriterande som en geting. Man vill bara rulla ihop en tidning och slå ihjäl den. Vilken comeback.

Blä för puckon...

Idag är det en sån dag. Jag blir så less. Vad fan är det för fel på folk? Det skjuts för lite i Sverige, som min syrra säger. Kanske lite väl drastiskt. Men ibland undrar man. Om folk sålt hjärnan. Om dom helt enkelt glömt att ladda den lilla fjuttbrain dom faktisk har, så det klickar liksom inte.

Jag blir så jävla arg. Vill skrika tills hjärnan sprängs. Frustration. Tänk om man bara kunde ignorera folk och företeleser tills dom liksom försvann. Bleknade bort och upplöstes.

Fixar inte folk som säger en sak, men menar någonting helt annat. Och som sen blir irriterade och sura för att man inte inser, fattar och förstår att oj, hon menade ju precis tvärtom. Hatar människor som talar i gåtor, som låtsas. Var rak, var ärlig. Mindre bullshit och världen skulle funkar så in i helvete mycket bättre.

Förlåt mig....

Idag har jag syndat. Tog dottern till McDonalds. Jag bara orkade inte engagera mig. Orkade inte fundera ut en kulinarisk rätt som innehåller allt en människa kan tänkas behöva för att må tipp topp. Regnet öste ner, ungen var skitig som en gris när jag hämtade henne på dagis, klockan var halv fem och luften gick ur mig. Så. Donkan blev det.

Hon åt som en häst. Alla dom där små torra kycklingbitarna slank ner. Och massor med stripps. Jag var helt förbluffad. Sen åkte vi hem och badade ihop. Vi är ensamma nämligen. Sambon ligger borta på jobb i en håla någonstans och femåringen är på äventyr hos mormor hela veckan.

Lite tomt. Jag sover svindåligt. Det är tomt och konstigt. Obehagligt på nätterna. Ligger och funderar på allt möjligt läbbigt som kan hända. Målar upp värsting scenarion och funderar på vilken granne jag ska söka hjälp hos. Lyssnar på knarret och knäppen. Vinden som blåser och ljuset som skiftar utanför fönstren. Skuggor. Hatar skuggor.

Berättade för en väninna att jag inte gillar att vara ensam på nätterna. Hon höll med. Och sa att under dom år hon bodde utomlands, så sov hon med en pistol när hon var ensam. Laddad. Tänk att tycka att det är så läskigt att man vill ha en pistol bredvid sängen. Kan inte ens föreställa mig det.

Nu lackar det mot jul...

Jag vet. Det är tidigt. Alldeles för tidigt. Men det rister i... ja inte tarmluddret kanske, men shoppingnerven likafullt. Pulsen ökar, svetten bryter fram, utslagen bryter ut på brötskorgen och det börjar faktiskt klia i fingrarna.

I'm a sucker for beautiful things. Detta var en mani även förra julen, och låt mig säga att det kommer inte bli bättre det här året. Parodin fortsätter kan man säga. Man kan aldrig få för många zinkhus. Så är det bara.

Som att gå på IKEA. Även om man inte behöver dom. Även om man egentligen inte vill ha dom så köper man dom. Värmeljusen. Men detta vill jag ha. Och då blir det genast som en slags oro. Som ett missbruk. Jag är alldeles darrig innan jag vet att dom är i säkert förvar. Hemma. Hos mig.

Det sitter i huvudet var det någon som sa...

Ett tecken på att barn utvecklas olika är att min dotter som är drygt två år gör fullkomligt perfekta små kullerbyttor. Ni vet huvudet mellan benen, håll ihop benen och kom runt på rumpan. Det kan inte ens jag. Känns som kroppen ska falla sönder, som att jag ska bryta nacken och allt sticker rakt ut åt alla håll. Kan än idag höra orden när min idrottslärare på högstadiet sa till mig (inför en hel klass) att det ju ändå var skandal att jag aldrig kunde lära mig att hjula. Hur svårt kan det vara, sa han.

Däremot så är min dotter inte speciellt intresserad av toaletten. Än mindre pottan. Den bär hon mest runt på, bitvis sitter den på huvudet som en illröd hjälm. Jag mässar om att hennes kusin minsann inte har blöja längre och att hon minsann sitter på toaletten. Då tittar min tvååring på mig med stora blå ögon, precis som om jag drev med henne och säger: K stor flicka, N liten.
Nu är det ju så att det inte skiljer mer än tre veckor mellan flickorna. Men ungen har ju en poäng. K är äldre. Om än markant och alla mognar vi olika.

Man måste frysa ut dom...

Jag blir snart galen. Vartfankommerallajävlamyggifrån???? Dom är överallt. I tusental. Ettriga och närgångna och suger och suger och suger. Ena dagen vaknade tvååringen med ett HELT igenmurat öga. Myggbett i tinningen. Igår kom hon hem från dagis med en hand som var så svullen och ilsket röd att den lika gärna kunde ha suttit som en kroppsdel på Elefantmannen.

Dom är vidriga. Och dom biter som fan. Själv får jag bett som blir stora som femkronor. Vad är detta? Anabola mygg? Genmanipulerade och framställda i ett laboratorium? Har dom rymt från Österfärnebo? Myggens Mecka. Fick dom inte plats där? Eller blev dom jagade på flykten?

Nu vill jag att det blir kallt. Trodde aldrig att jag skulle säga det. Men myggen vann i år.

Hur tänkte jag egentligen…

… när Ulrika på jobbet frågade om jag skulle följa med och träna på lunchen? På jobbet. På ett core- pass? Jo jag tänkte vad kul, vad himla bra, precis vad jag behöver och jag går ju aldrig om jag inte går ihop med någon, så det är bäst att jag passar på nu. Jag har inte aktivt tränat sen jag slutade gymnasiet. Jag har gjort allvarliga försök, men det har bara runnit ut i sanden.

Jag tänkte vidare att jag ville vara social och komma in i gänget på mitt nya jobb och jag tänkte att det var roligt och nyttigt. Vad jag inte tänkte på var att jag skulle tvingas klä av mig och stå i o-matchade, urtvättade underkläder i ett omklädningsrum på en stor industri. Jag tänkte inte heller på att omklädningsrummet endast skulle ha två duschar så att man fick stå i kö. Halvnaken, vit och sladdrig.

Väl där så insåg jag även att jag inte har några muskler. Inga alls. Herregud vad jag har lurat mig själv. Och i hur många år som helst. Jag är så otränad och orkeslös och svag att jag kan liknas vid en ryggradslös amöba. Eller kanske ännu bättre en manet. Ett enda stort sladder.

Att ligga på ett golv och försöka lyfta överkroppen och känna att brösten lättar två centimeter från ett hårt parkettgolv är inte kul. Speciellt inte när ens kolleger nästan allihopa är kvinnor som springer maraton och Lidingölopp och gud vet allt. Att spänna kroppen och luta sig mot underarmarna och stå som en planka och inte orka mer än 15 sekunder är inte heller speciellt kul. Speciellt inte när kvinnan bredvid är 62 år och ser ut som mumintollet och ÄNDÅ orkar kämpa på genom hela övningen.

Så blä säger jag! Sanningen hinner ifatt en. Och det är fan inte kul. Hade jag truntat i att gå idag, så hade jag kunnat fortsätta lura mig själv. Smal=fit. Not the case!

Scary Sarah...

Just när man inte tror att saker kan bli värre. Då blir dom det. Jag gillar inte Bush. Tycker att han är en lågintelligent stridstupp. Som lägger alldeles för mycket energi på att kriga och lägga pengar på att ”make a point” i andra länder, istället för att ta hand om sitt eget lands ekonomi och dess folk. Men så kom Sarah. Vacker och stolt. Rak i ryggen som en fura höll jag på att säga… men som ett spett är nog mer lämpligt… ett järnspett.

Hon har nog Margret Thatcher som förebild. Och så slog hon på tv:n en dag och såg Cruella Deville på barnkanalen och tyckte att även hon verkade vara en kompetent och framgångsrik kvinna i sina bästa år. Varför inte låta sig inspireras av båda? Sarah blev Scary Sarah.

Fasen vad hon är läskig. Gapig och skrikig. Och är det inte helt sjukt att hon ska tvinga sin dotter att gifta sig vid 17- årsålder, bara för att hon råkar vara gravid? "Life as I know it is over"- typ. Tänk om McCain dör? Då blir hon president. När man inte trodde att det kunde bli värre, så blev det liksom det. Bush är en idiot. Men Sarah Palin är rabiat. Och då kan det sluta hur jävla illa som helst. Bush ter sig allt mer som en ljummen vindpust, jämfört med henne. Jag undrar vem det var som myntade uttrycket "vad är det för skillnad på Sarah palin och en pittbull- Sarah använder läppstift”. Det säger fan allt!

Sarah Palin anser att abort är fel och är helt förkastligt även om kvinnan blivit gravid genom våldtäkt eller incest. Sarah Palin tycker att sexualundervisning i skolan är fel och borde tas bort helt. Hon vill censurera och helt ta bort vissa böcker på biblioteken. Hon tycker att homorörelsen är vidrig och vill förbjuda äktenskap mellan homosexuella. Hon anser att avhållsamhet är det enda rätta tills man är gift och att avhållsamhet är det som ska predikas i skolorna. (lycka till med det du!) Undra hur snacket gick hemma kring köksbordet hemma hos familjen Palin, både före och efter dottern blev på tjocken. Eller var dottern inte hemma när dom hade just det samtalet? Palin anser att alla har rätt att bära vapen och det är ok att skjuta när man blir lite arg eller hamnar i en trängd situation. Kvinnan anser vidare att skolan enbart ska lära ut den version av “the big bang” och världens skapelse, som står berättad i bibeln. Den och INGEN annan.

Röstar det amerikanska folket så att det blir McCain och denna rabiata donna som ska styra landet, så kan jag ärligt säga att jag inte komma sätta min fot där igen.

Dagens stora jävla BLÄ...

... dottern på drygt två år kom hem från en dag på dagis med en stor fästing vid högra örat. Jag höll god min och plockade fram fästingpennan. Tog bort den utan att röra en min, fast att jag hade spyorna i halsen.

Detta är nästan lika äckligt som löss. Jag bävar. Måtte dom inte komma hem med löss. Jag får ju inte ens kamma håret på ungen när vi badat och tvättat håret på henne. Kan inte för mitt liv förstå hur jag ska kunna luskamma den ungen. Det kommer bli en omöjlighet.

Livets prövningar....

...är många. Och som barn var man lyckligt ovetande.

Man överlever ett kalas med 15 ungar i femårsåldern. Det gör man. Men det är knappt. Efter bara två ynka timmar så vill man döda dom. Så är det. Hur fan klarar folk av att vara förskollärare?

Vet inte om det är gruppdynamiken eller sockret som gör det. All denna energi som liksom ryker ur öronen på dom. Det bara pumpar fram mer och mer. Och varför måste alla springa?

Vad mycket det är som man ska genomlida som vuxen. Som förälder. Ibland vill man bara vara ensam. I en tvåa på stan. Med en snygg, atletisk främling. Men sånt får man inte säga högt. Så får man inte känna. För i tvåsamheten ska man vara lycklig jämt.

Som det här med att amma. Ok fine. Det är bra. Om det funkar. Om man tycker att det är fantastiskt. Och vi blir ju matade med hur jävla bra det är, hur man "bondar" med ungen och att man skyddar den mot jordens alla hemskheter. Och att det ska göra lite ont och att det kan ta lite tid innan det funkar. Lite ont? Ta lite tid? Detta är dagens sanning: Jag har ammat två ungar. Det tar jävulskt lång tid innan det funkar och det gör så jävla ont att man lika gärna kunde hänga dit en piraya. Det är bökigt, det rinner, det svider och det gör ont. Varför kan dom inte bara vara ärliga? För vissa är det fantastisk, men för ganska många så är det en enda plåga. Jag var en av dom.

Som vuxen känner jag mig ibland lurad.

Rastlös... och otålig...

Ok... otålig som jag är. Nu har jag tråkigt. Är lite rastlös. Ingen egen dator och ingen mail ännu. Jag kan faktiskt bli helt galen för mindre. Jag VET att det är så här att byta jobb. Den första tiden gör man inte ett vettigt handtag. Men nu kliar det i rumpan och jag vet inte hur många gånger jag varit på toaletten, fyllt på vattenflaskan och jag har förberett allt jag rimligtvis kan så att det bara är att trycka på SEND när jag får min mail. NÄR jag får min jävla mail.

Förmodligen så är jag för ambitiös, vill för mycket, vill börja jobba, vill göra nytta, vill LÄRA mig. Men här sitter jag och väntar. Känner mig värdelös och otålig. Inget vettigt får jag gjort, timmarna segar sig förbi, chefen är i Chicago och här sitter jag och har läst varenda rad i varenda tidning som finns på nätet. Har lusläst intranätet, men kommer inte in någonstans i övrigt eftersom jag inte har några lösenord och ingen behörighet och allt vad fan det nu står.

Hur svårt ska det vara att skaffa ett mailkonto till en liten människa som mig?

I deserve... I deserve... to prosper...

Tänk hur det är. Hur man funkar. Som den lilla människa man nu är. Hur fort man anpassar sig till rådande omständigheter. Jag älskar mitt nya jobb. Det är bara tredje dagen och jag har fan ingen aning om vad jag håller på med. Men det är roligt. Och alla verkar ha någon absurd övertro på att jag ska klara det där med en enorm marginal när jag flyger över höjdhoppspinnen.

Själv sitter jag mest och undrar över vad dom pratar om, vad alla förkortningar betyder och vad dom egentligen pratar om på sina sjutton möten varje dag. Ödmjuk. Och road. Det är vad jag är just nu.

Tre dagar in på det nya jobbet så säger dom att jag ska åka till Japan. Jag? Jag var tvungen att vända mig om för att se om dom kanske pratade med någon som råkade stå bakom mig. Men nä… det var mig hon tittade på… jaha, sa jag… ok… vad kul! Och sa log jag väldigt proffsigt och försökte se ut som att jag varit där förut. Du ska besöka ett tryckeri som vi funderar på att anlita, sa hon. Kolla hur deras papperskvalité är. Och färgerna på trycksaksproduktionerna. Självklart sa jag. Men sen fick jag fundera resten av dagen på vilka trycksaksproduktioner hon menade. Våra, eller rent generellt??

Det är så jävla coolt. Jag ska få åka till Japan. Och jag som har japanska för nybörjare som ljudbok. Vilket sammanträffande. Jag vet redan hur man säger taxi, öl och huvudvärkstablett. Allt man behöver kunna. I’m set to go!

Vemod...

Sista sändningen. Blev plötsligt skitnervös. Efter alla dessa år. Tjoff! Där satt den. Nervositeten. Paniken att göra fel. Sen... vemod och tjock i halsen. Sa hej då. Nu är det över.

PUSS!

Idag längtar jag efter min lillasyster. Hon har opererat handen. Vill ge henne en kram. Men jag har köpt en födelsedagspresent. I efterskott. Hon fick den inte på den stora dagen. För då hade vi 25 mil obyggd mellan oss.

Avsked...

Sista dagen. Nu är det slut. Och över. Fasen vad skönt. Lite overklig känsla. Lade nyckeln på chefens skrivbord. Tittade på den och gick. Nu väntar nya äventyr. Om jag ångrar mig? Inte ett dugg. Om jag känner oro? Ja lite.

På måndag börjar jag på Sandvik. En väldigt vuxen värld om jag jämför med den jag lekt i under dom senaste sex åren. Hoppas att jag kommer att passa in. Någelunda. Måste börja klä mig som en skarp kvinna. Någon som har koll på läget och som vet precis vad hon talar om. Känner mig lite som en bluff. Jag har ingen aning om vad jag ska göra egentligen. Dom använder ord som jag inte riktigt förstår. Och det känns lite läskigt. För jag hatar att inte ha koll på läget.

Jag stretar emot... fast att jag vet hur lönlöst det är..

Jag gråter lite inombords att flipflopperioden är till ända. Nu vankas det instängda fötter i 7-9 månader. I morse fick jag lov att tända lampan i sovrummet och vid bussen står man numera i skuggan och trängs när man väntar på morgonbussen. Ljuset orkar inte in och upp längre.

Alla små tecken att vi närmar oss. Snart gula löv. Jag är inte redo.

Hallå..?

Det ekar tomt här inne. Är ni kvar..? Sitter här och funderar på om jag är värd ett par skinnstövlar för 1600 spänn. Är det värt det? Grejen är den att jag inte har några, sen innan alltså. Och skulle vilja ha. Men fegar ut och snålar till och funderar om. Tusenmiljoner gånger.

Hösten är liksom här. Kan inte vela hur länge som helst. För då kniper någon annan dom. Jag har inte hittat favvisparet än. Men om dom dyker upp så... så nu sitter jag här och funderar.

Hur många blir provocerade nu..?

Idag såg jag världens vackraste man. Tydligen så är han personlig assistent. Mörk var han också. Håret menar jag då. Otroligt fin. Nästan så att jag hajjade till. Hoppas inte han såg hur jag stirrade. Pinsamt.

Men om vi nu ska tro på Jessica Zandén och äktenskapets förfall. Och hur vi lider i vår parsamhet… så kanske man skulle ta och skaffa sig en älskare. Jag menar… vågar man ta chansen? Att i äktenskapets bojjor helt tappa bort sig själv och sin djuriska sexualitet..?

Enligt henne (Zandén) och hennes parhäst Cecilia Gyllenhammar, så stagnera vi i våra äktenskap och använder barnen som ursäkt för att slippa, som hon säger, vardagens ”ljumma korv och mos-samlag”… Tydligen så är våra män så snälla och beskedliga idag att dom helt tappat sin manlighet och (ursäkta uttrycket) runkar ensamma på toaletten efter att vi somnat…

Jag häpnar. Undra vad fan dom rökte på innan dom slängde ihop den där totalt genompuckade artikeln?

Dagens ”så kan det gå”…

Runar har gift sig. Fascinerar mig att någon verkligen vill ha honom så mycket. Om han så var det siste mannen på jorden, så hade jag mycket hellre dött lyckligt ovetande. Han är så fruktansvärt genomvidrig att jag får frossa. Hur kunde han få en miljonärska på fall? Inte så att hon behöver gifta sig med ett slajmo för att få lite rassel att handla svindyra skor för. Det kirrar hon ju galant på egen hand. Runar har nog hjärntvättat henne. Såg ni hångelbilderna från limmon? Då höll min lunch på att komma upp....

Ricky Martin har fått barn. Ja, inte han då… men han har adopterat. Två stycken. Pojkar. Lika bra att ta dom i par liksom. Vem vet om man får adoptera igen liksom. Han ska ensam ta hand om dom. Ja tillsammans med sjuttioelva nannys då förståss. Innebär detta att han verkligen är bög..? För varför skulle han annars ensam adoptera barn..? Som man. Inte direkt märkligt, men lite ovanligt är det ju ändå?

Madonnas världsturné. Kunde tydligen varit bättre. Känns lite gammalt att hon 10 år senare fortfarande juckar mot en påle och tar sig i skrevet. Passerat känns det som. Dessutom så har ju inte låtarna varit speciellt mycket att hurra för dom senaste åren. Men vad gör det när man kan ta alla sina gamla slagdängor från 80- talet och rappa dom istället. Det är ju så himla inne. Undra om det blir bättre av det? Måste vara svårt att återanvända sig själv sådär. Speciellt när man överlevt sig själv för flera år sen. För vad har hon egentligen gjort dom senaste åren. Adopterat skumma ungar och skrivit barnböcker…

För mycket av det goda...

Stor grillfest med grannar fick avrunda sommaren. Konstaterade gemensamt att nu är sommaren över och hösten stryker runt knutarna. Vi satt ute, men kallt blev det. Till slut gav vi upp och drog oss inomhus. Och då var klockan inte mycket mer än åtta. Och tröjor hade vi på oss. Men det är nog så. Hösten är här nu. Har köpt en ny halsduk.

Sonen fick i sig för mycket av alla godsaker. Han hade grundat med ett ordentligt födelsedagskalas hos en kompis. Han avrundade kvällen med att klaga över magont och sen kräktes han hels sängen full. Förtvivlan. Men sen sov han lugnt hela natten.

En vecka kvar. Sen börjar vuxenjobbet.

Liten seger!

Vill bara meddela att jag nyss slängde en halv chokladkaka i papperskorgen. Några färre kalorier intagna.

Att tacka nej... är svårt...

Jag har aldrig trott på att vara för hård mot sig själv och kroppen. Då blir jag bara deppig. Och då leder det till att jag äter ännu mer. Så jag har tänkt om. Jag ska börja med att intala mig själv att jag i alla fall FÖRSÖKER äta lite nyttigare… för då leder det förhoppningsvis till att jag i alla fall har det i åtanke och faktiskt skippar den där jäkla bullen någon gång då och då. Och en gång är ju bättre än ingen.

Sen har jag börjat med att fråga mig själv, varje gång jag ska till att stoppa nått i munnen: ”Vill du verkligen ha det här? Alltså verkligen, verkligen…?”… kommer jag fram till ett nej då, så skiter jag i att äta det. Funkar ibland, ibland inte. Hittills har svaret mest blivit ”Hell YES!!”… och det är ju inte så bra kanske.. men jag är på väg…. Jag affirmerar hela tiden… men jäklar vad det är svårt.

Hur tänkte dom nu..?

Ibland vill jag bara lägga huvudet på sned, titta medlidsamt på dom som kommer med knäppa förslag och tilltala dom på samma sätt som man gör med barn. Jag vill fråga ”Hur tänkte du nu?”… men ibland så orkar jag inte. Som nu. Jag blir helt förbluffad, tappar fattningen… hur jag än försöker så kan jag inte se det rimliga, det braiga i detta förslag… att inrätta särskilda hälsocentraler i Stockholm för invandrarkvinnor som vägrar uppsöka den svenska sjukvården. Det är på riktigt. Allvar. Ett sånt förslag är nu uppe på tapeten.

Ett förslag som heter duga. Ett förslag som jag blir både irriterad och matt av. Vet inte om jag ska skratta hysteriskt eller bli sur. Vart kommer detta förslag ifrån… vad är grunden till det?
Vill dom inte uppsöka den sjukvård vi faktiskt har idag, som är tillgängliga för alla oavsett vad du heter eller vart du kommer ifrån- så skit i det då. Var sjuk. I don’t care!

Vart är vi på väg? Vad är nästa steg. Speciella ICA- affärer för människor som vägrar handla på affärer som säljer fläskkött? Bygga dagis för invandrarbarn som vägrar leka med svenska barn..? Jag blir matt av detta.. Det enda sådana här förslag gör är att skapa läskiga debatter om ”vi och dom” och öka klyftorna ännu mer. Trodde det var upp till oss alla att ta ansvar för det samhälle vi lever i och anpassa oss? Men.. om jag har fel nu och har missuppfattat något så ber jag så ödmjkast om ursäkt. Jag sitter här och väntar på en jättebra förklaring till varför detta förslag har lagts.

Ibland känner man sig lite hängig...

Tänkte att ni kanske behövde skratta lite... så nu gör ni det... eller hur... va?

Jävla helvete...

Fan! Det är slut. OS är över. Det känns så. Vad fan hände? Som en jävla förbannelse. Stackars Sanna...

Hur ska detta sluta..?

Ibland undrar jag hur det ska gå. Med min dotter. Jag kommer förstöra henne. Ärra henne för livet. För vi har problem.

Det kommer gå åt helvete med hennes tänder. För hon vägrar öppna munnen. För att få borta så måste vi hjälpas åt att hålla fast henne. Vi får inte borsta hennes hår. Samma problem där. Hon skriker och sparkas. Så vi måste hålla fast henne. Nu när jag tänker efter så är det exakt samma visa när vi ska ta på henne en torr blöja. Hon gallskriker och vi håller fast henne.

Hon kommer bli skadad för livet. Få grava men och skriva en bok. Om mig. En bestseller om hur jävlig jag var och hur mycket hon tagit skada.

Är nostalgisk....

... och lyssnar på Climie Fisher. Så kan det vara. "Rise to the occasion" slog allt... en gång i tiden. Just nu känns det som att det var VÄLDIGT länge sedan det var 1987. Vilket betyder att jag börjar bli VÄLDIGT gammal. Det lustiga är att denna låt gjorde mig nostalgisk och gråtmild även då. När det begav sig. Stort hår och uppkavlade kavajärmar. Those were the days!

ok... vi fattar... och nu har vi tröttnat...

Är det någon mer än jag som tröttnat på Michael Phelps..?

Ok, vi fattar. Du kan simma. Och du simmar jävligt fort. Men nu är simningen inte ens lite rolig att kolla på längre. Du kan väl simma själv hädanefter? Dom andra göre sig icke besväret att ens kliva ner i poolen. Du vinner ju ändå.

Undra hur det är att tävla med en sån kille med? När man redan innan vet att man inte har en jävla suck? Kan han verkligen vara så där bra? Att han vinner allt? Utan att bli trött och sliten? Eller är han dopad..?

Gud vad jag är tråkig.....

Jag är en högst ordinär person. Vanlig. Jag känner att det fattas nått i min personlighet. Funderar på att börja kedjeröka. Men det kanske inte är lika coolt nu när jag är 33, som det var när man var 14..?

Om jag åtminstonde kunde sjunga. Då hade jag gjort nått av mitt liv. Haft en karriär.

Det är som ett skämt...

Det är kaos hemma nattetid nu. Jag är trött. Så in i döden trött.
Vi springer som små illrar mellan rummen där barnen gastar och gråter om vartannat och plötsligt slår det mig… att det nästan är lite komiskt… surrealistiskt. Som att se sig själv utifrån. Görandes saker som huvudet inte alls är med på, kroppen bara gör det ändå. Per automatik.

Och mornarna är nästan som att se ”Svensson Svensson” på tv ungefär…. Det bara rasslar till på gatan när solen är på väg upp, alla hämtar unisont in tidningen och hänger upp flaggan och så går livet vidare… som om natten inte alls funnits… som om den inte alls varit skitjobbig.

Och sen när gryningen kommer så sitter man hålögd och utpumpad på jobbet och blåser på en kopp te. Mantrat klingar i bakhuvudet. Bit ihop-bit ihop-bit ihop. Snart får du gå hem. Snart är det slut. För gott. Halleluja. Att jobba heltid är överskattat. Tänk vad mycket tid man lägger ner på jobbet. När det finns så mycket roligare saker att göra.

1:a september

Introduktion på nya jobbet. Myror i skallen. Skrattblandad gråt. Mycket nytt. Lite kalla fötter. Men många möjligheter. Gulliga människor. Måste hoppa. Lite läskigt. Hoppas vingarna bär. Det värsta som kan hända? Att jag fuckar upp. Och får sparken.

Och regnet det bara öser ner...

Vad är detta? Är sommaren slut nu? Nu har det regnat i över en vecka här uppe. Svampentusiasterna ler saligt. Men jag då? Jag vill ha sommar. Mer sommar. En fullbordad sommar.

Hur mycket jag än funderar, så kan jag inte för mitt liv föreställa mig att somrarna som barn var så som dom varit nu dom senaste åren. Först ostadiga och fesljumma, sen två veckor överslagsvärme och sen resten regn och blåst. Jag kommer bara ihåg strålande sol, bruna ben och hopp från hala bryggor. Mitt minne säger mig att det var sommar och sol, hela sommaren. Har jag fel…?

Det här är skittrist. Visst, vi lyckades precis pricka in dom 10 dagar då det var strålande sol. Men 10 dagar av 365, känns jävligt, jävligt futtigt.

Så min fråga nu är… kan det inte sluta regna någon jävla gång då?

Ljuva stunder...

Ensammen...

Idag har jag funderat mycket på varför människor som jag tycker om aldrig hör av sig... är så dåliga på att hålla kontakten? Jag hör av mig till dom, men om inte jag upprätthåller kontakten, så skulle jag inte ha NÅN att umgås med... är jag en tråkig och ointrssant människa? Varför verkar ingen tycka att det är viktigt och roligt att umgås med mig...?

Så nu sitter jag här. Och är ledsen. Det värker i hjärtegropen. Känner mig som en försmådd tonåring. Som på fullaste allvar känner i hjärtat, att nu är livet slut, nu dör jag. Så ont gör det. Nästan.

Så jag strejkar. Kommer inte höra av mig till en käft. Ska vänta och se vem som ringer först. Om nu någon ringer. Fatta! Ingen har ringa på min mobil på TRE jävla veckor. Utom mamma förståss. Hon ringer ju jämt.

Jag vet. Jag är en tönt. Men på fullaste allvar så saknar jag banden jag hade med människor när jag var yngre. Det där otvungna och självklara. Som vuxen är allt så jävla krångligt. Och folk i den här stan går mig på nerverna. Dom enda dom umgås med är familjen och barndomskamraterna. När dom kommer i grupp så pratat dom bara gymnasieminnen. Interna grejer. Finns inget som får mig att känna mig så utanför. Osynlig.

Äntligen åter!!

Om det är semester att åka husvagn i 14 dagar med två barn under fem år..? Nä. Inte speciellt. Det har varit roligt. Men det har inte varit semester. Vardagen och rutinerna flyter ju på som vanligt. Något ruckade. Men inte nämnvärt. Enda skillnaden har varit att vi levt på 8 kvadratmeter, utan toalett och ordentligt med vatten. Ett kylskåp som krånglat från dag ett och en otroligt obekväm säng. Jag har längtat ihjäl mig efter min säng, en varm dusch och ordentligt hemlagad mat. Utan sur mjölk.

Vi har flackat runt lite, men mest varit på västkusten. Halmstad, Strömstad, Tylösand, Falkenberg, Orust, Tjörn, Lysekil och Smögen. Pretty much so. Älskar västkusten och insåg bara mer hur jävla fel jag bor idag. Jag ska leva vid havet. I grönskan. Inte i en stad som ligger vid havet, men som gör sitt yttersta för att stänga det ute. Om vi nu inte räknar med skrytbygget ute på holmen. Där dom rika och fina kan få skryta med att dom kan skåla med havet varje morgon när dom dricker sitt kaffe. Vi andra får sätta oss i bilen och åka minst 20 minuter för att ta oss till havet. Ett hav som vi bor precis intill, men som kommunen valt att bygga bort.

Hur som helst… vi har badat, fiskat krabbor, jag har ramlat i sjön med kläderna på, sonen har fått en mås rakt i ansiktet med fläskläpp till följd, vi har ätit svindyra färska räkor, varit på Nordens Ark, stoppat enkronor i sunkiga kampingduschar och tvättat oss fort som galningar eftersom två minuter går ruskigt snabbt, vi har grillat konstiga korvar och ätit mjuka ostbågar. Vi har sovit illa, men ätit frukost i solen. Vi har suttit i långa bilköer och glott på Hells Angels knuttar. Vi har åkt färja och ätit alldeles för mycket skit. Vi tenderar att göra det i min familj. Äta och fika.

Nu sitter jag här. Lycklig över att vara hemma. Med tvätthögar som inte verkar minska hur många maskiner jag än kör. Ser barnen återförenas med sina lekkamrater. Hör deras skratt och förtroliga samtal. Ordningen är återställd. I alla fall för en stund.

Frihet!!!

Nu försvinner jag ett tag. Det är semester. Västkusten hägrar. Har gjort soldansen och hoppas på mirakel. Men... den svenska sommaren är lynnig i år. Så jag har inte så stora förhoppningar.

Önskar er alla en fin sommar och ledighet. Jag är tillbaka på ett kick. Ni vet hur det. Det går alldeles för fort när man har roligt.

Tack ni som läser det jag skribblar ner här. Tack ni som kommenterar. Då vet jag iallafall att jag inte är helt ensam här. Det känns skönt. Kram till er!

Den nya tidens klotter...

Something planned gör vardagen lite finare.

Ibland är man lite less liksom...

Det här har jag velat göra sen jag vaknade i morse. Idag har det inte handlat om att leva utan om att överleva. Att komma gång, ett andetag åt gången. Fan vad jag är trött.

Att vara annorlunda....

Vad är det som händer...? Ska det börja nu? Redan..?? Himmel vad ledsen jag blir. Skulle borsta tänderna på en bångstyrig, snart 5- årig son, igår kväll. Han höll på med en massa saker, utom det jag ville att han skulle göra. Stå still och öppna munnen. Lägger märke till att han med vardera pekfinger står och lyfter upp ögonlocken. Spärrar upp ögonen och sliter i huden kring sina djupt blå ögon. Han är solbränd i ansiktet. Håret solblekt. Med bekymrad blick granskar han sig själv och utbrister:

- Mamma varför är mina ögon så konstiga?
- Vaddå konstiga? Dom är väl inte konstiga?
- Jo, dom är sneda. Varför har jag inte lika ögon som X?? Runda...
- Varför ska du ha det?
- För då ser ögonen ut så här. Större. (och så sliter han i ögonlocken)
- J du har jättefina blå ögon.
- Nä. Dom är konstiga.

Då blev jag ledsen. För att han tycker att han ser annorlunda ut, för att han vill se ut som någon annan. Och för att han känner att han inte duger. För att han är liten och inte har växt klart. Men hur förklarar man det för en unge som inte ens fyllt fem år..?

Award....

Ok... nu ska jag vara seriös ett tag. Dom två undre inläggen skrev jag i morse. På jobbet. Klockan fem på morgonen.

Nu tänkte jag skryta lite. Eftersom jag är så stolt. Och blev så vansinnigt glad. Jag har fått en utmärkelse. Av en bloggkollega. Tack Tingeltangel! Fina ord som värmer... och juryns motivering lyder:

"Jag vet inte om Du bryr dig ett dugg om virtuella utmärkelser men det struntar jag i. Du får den i alla fall. Bara för att Du är så hämningslös, så ärlig, så mitt i prick. Dessutom skriver Du fantastiskt bra. Mycket bättre än många av dina kollegor."....

Me proud!

Jag fortsätter på snusktemat...

Ok… inte för att jag ska snuska ut någon nu. Jag berättar inte detta för att ni ska ta avstånd. Sluta läsa mig blogg. Eller för att ni ska vända er om och kräkas i närmsta papperskorg.

Jag har fått nagelsvamp. Jupps! Smarrigt värre. Bara så där. På ena stortån. Var på manikyr under semestern i USA. Och som ett brev på posten. Det var billigt. Men en sylta. Så jag får väl skylla mig själv antar jag. Så nu är det flippflopps som gäller för min del fram till julafton. Tur att det är sommar.

Känner mig som en gammal ovårdad tant. Tvättar fötterna helt maniskt. Så nu slutar det väl med att jag får torreksem eller nått ovanpå detta. BLÄ!

Jag lär mig nya saker varje dag. Min sambos mamma är fotvårdsspecialist och hon muttrar nu i bakgrunden… inte nagellack på tårna mer än ett par veckor åt gången…. Så nu vet ni det.

Trodde det bara var gamla gubbar som fick sådant här. Tur att det inte ser snuskigt ut, för då hade jag nog inte kunnat leva med mig själv. Lite deppigt är det. Att jag inte kan ha nagellack nu. På hela sommaren. Skit!

Åh herregud....

Denna lilla tingest verkar ha funnits länge på marknaden? Har gått mig helt förbi. Menskoppen. Vet inte om jag ska börja skratta hysteriskt eller storgråta. Men HALLÅ vad är detta? Något ni känner till? Använder?

Enligt Apoteket så förbrukar varje kvinna ett helt rum med mensskydd under sitt liv. Eftersom den här lilla koppen kan användas i upp till tio år blir miljöpåverkan betydligt mindre.

Ok. Fint. Toppen. Men, nä tack. Jag vill inte kliva omkring med en liten kopp mellan benen. Har svårt nog att komma ihåg att fippla med dom skydd som jag faktiskt har idag. Detta känns äckligt rent ut sagt.

Ledsen, men jag är nog en av dom som kommer fortsätta fylla på mitt rum med trosskydd. jag källsorterar faktiskt. Maniskt. Så jag tänker inte få dåligt samvete av detta. Att jag inte tillhör koppgenerationen. Och förresten. Detta är så typiskt. Aldrig i livet att en man skulle gå omkring med en liten kopp mellan benen.

Och nu tänker jag inte berätta nått mer om detta. Hur den används och så. För DET är att ta i överkant. Ni vill inte veta. Tro mig. Inget för tjejer som är rädd för att sunka ner händerna iallafall kan jag säga.

Att ha tråkigt kan få konsekvenser...

Regnet öste ner idag. Jag hade vansinnigt tråkigt. Så jag bestämde mig för att måla på väggen. Nu vet jag hur ungar tänker när dom kommer fram till att det är en bra grej att måla. Just på väggen. Det är faktiskt roligt.

Nu hoppas jag bara att jag inte inspirerat mina egna ungar till att måla på väggen. Svårt att förklara att det här är "konst" och deras kludd bara är nått som förstör en hel vägg.

Vad det är för nått? Dom exakta koordinaterna för vårt hus.

Hund & Katt

För många år sedan sa sa en mamma till mig: Det funkar så otroligt bra med barnen nu när dom kan leka ihop. Den perfekta kombinationen på syskon måste ändå vara två och fem år.

Vilket skämt! Mina ungar har nu inlett "hund & katt"- fasen. Vilket innebär att dom slåss, skriker och sliter saker av varandra utan avbrott. Det fräser och väser hela tiden. Smockan ligger hela tiden på pass och det gnälls för minsta småsak. Jag är less. Jag tycker inte det är kul att vara morsa just nu.

Någon som vill ha dom? Jag säljer dom. Och dom är jävligt billiga just nu. Kommer ni hit och hämtar dom, så att jag slipper bry mig i frakt och sånt, så får ni dom gratis. Säljer dom helst ihop. Dom är ju trots allt syskon. Lite rädd för att dom ska känna sig ensamma och vilsna utan varandra. Det här med att alltid ha någon att tjafsa med har ju blivit en vana liksom.

Öh nä.... du är inte en cool morsa!

Fredag. En vecka kvar. Känner hur jag har saktat ner redan nu. Det går så trögt. Som på upploppet efter en riktig mara. Hur fan hittar man motivationen..? Den sista orken? Vill bara lägga mig ner nu. Skita i allt. Dricka vin och läsa böcker.

Idag har min dotter stoppat Play Doh i näsan. Det gör tydligen skitont. Svider. Hon gallskrek och sen rann det lila snor ur näsan på henne hur länge som helst. Så kan man också göra när man har tråkigt. Fattar inte hur dom kommer på allt?

Det här med att ha barn är svårt. Jag inser det mer och mer. Det handlar så mycket om att forma en människa till att vara stabil och förnuftig. Ibland tvivlar jag skarp på hur fan det ska gå egentligen. Så många små saker som hela tiden dyker upp. Som kräver ett beslut och ett ställningstagande. Jag tror jag kan vara ganska sträng. Eller inte sträng… men jag sätter gränser. Och ibland bli gränserna så otroligt tydliga när jag inser hur grannarna gör, eller när jag hör hur någon bekant löser saker och ting.

Som scharlakansröda streck blir dom. Gränserna. Vi har en grannpojke på 5 år som kan ringa på här långt efter åtta på vardagskvällarna ibland. Då funderar jag. På om det är jag som är för sträng som vill få mina barn att varva ner för kvällen. Eller om det är grannen som inte lägger så stor vikt vid just läggdags?

Jag hör bekanta som ”skrattfnissar” när dom berättar om deras 13- åring som vill bli hämtad i stan klockan fem på morgonen. Om bekanta som låter sina 12-åringar pierca naveln. Vet inte om jag tycker det är så jävla coolt. Snarare tvärtom. Skulle aldrig låta min 13- åring vara ute till fem på morgonen.

Men jag är väl en tönt. En hård och sur gammal nucka.

Ammen.... allvarligt?

Ok… i det jobb som jag har får jag höra en hel del. Både saker som jag blir glad över och saker som berör av andra anledningar. Okloka människor som inte verkar ha alla kameler hemma i stallet eller alla bestick i lådan berör speciellt. Vi kan kalla dom idioter. Det blir nog enklast så.

Som ni kanske vet så bor jag på stäppen. Ja, i alla fall nästan. Det är inte långt dit i alla fall. Här traskar alla möjliga djur. Det är inget konstigt med det. Åker man en bit utanför stan så har folk både älgar, björnar och vargar traskandes över tomten. Man anpassar sig liksom. Runt djuren är det elstängsel och man går aldrig ut i högt gräs utan stövlar. Gör man det så får man skylla sig själv. Så är det.

Hur som helst… vi hade en incident i våras… en av många ska jag väl säga. Men i alla fall. En man var ute och röjde skog tillsammans med några polare en varm marsdag. Han befinner sig mitt i skogen och det är varmt och skönt. Snön smälter och livet är underbart. Han röjer skog och det låter rätt illa. Han väcker en björnhona. Som blir ilsk. Som attackerar honom. Dom skjuter henne. Ok… so far so good….

Det är bara en liten grej som stör mig. Som gör mig förbannad och som gör att jag klassar snubben som idiot. Lågbegåvad och helt tom i huvudet. Han kräver nu skadestånd av staten. 300 000 kronor vill han ha. För vad? Jo, för att han blev attackerad av en björn och skadad i ena armen. Motivering?

Han anser att det är staten som äger rovdjuren. Det är staten som bestämt att vi ska ha kvar rovdjuren. Och då får staten ta sitt ansvar när sånt här händer. Det är bara för lilla staten att betala.

Jag häpnar. Jag kokar. Vilken jävla jubelidiot. Du var i hennes revir, du väckte henne och hon blev rädd och försvarade sig. En olyckshändelse. Get over it!

Me want- BAD!

Marc Jacobs. Behöver jag säga något mer? Jag tror jag börjar svettas...

Det är väl jävla märkligt alltså...

Idag stör jag mig. På grannarna. Som inte verkar ha någon skam i kroppen. Som inte bara är lite fräcka, utan verkligen löper hela linan ut. Dom var typ nästan sist ut att bygga på gatan där vi bor. Inget konstigt med det. Men det jag stör mig på är deras sätt att försöka passa in.

Det började med att dom målade sitt hus i EXAKT samma färg som några andra grannar. Sen gick dom vidare till att fixa EXAKT samma utebelysning som några andra grannar. Och nu... det jävligaste av allt... för nu är vi nere på detaljer. Det som verkligen GÖR ett hem. Dom har köpt en likadan brevlåda som oss. Bara så där. Utan att blinka. Blir så förbannad.

Hur fan vore det om ni skaffade en egen stil? Och en egen smak? Härmapor. BLÄ!

Gotta love Wij trädgårdar...

Jag blir galen...

Jag lever ihop med ett monster just nu. Hon driver mig till min absolut yttersta gräns. Varje dag. Hon gör mig alldeles svettig och helt vansinnig. Allt är en kamp. Och för att hon inte ska vinna varje gång, så tvingas jag ibland lyssna till gallskrik och avgrundsdjupa hulkningar i två timmar. jag envis på min kant. Hon djuriskt arg på sin.

Hon är två år. Hon är lik mig. Hon är min avkomma och jag skäms. Fan, var jag verkligen sådär som barn? Jag hade hatat mig själv om jag mött mig själv som tvååring. Min sambo slår ut med händerna och hånflinar. "Ja inte har hon fått det där av mig iallafall."... "Nä för du var ju en kuvad tönt som barn. Utan vilja och lust att utforska"... svarade jag. Taskigt jag vet... men fan, han skyller ju allt jobbigt på mig och mina kassa gener. Som jag tydligen delat med mig av i överflöd.

Ibland blir det galet...

Morgonsamtal mellan stressad mamma och snart 5- årig son:

- Mamma, jag vill ha mina kamoflageskor idag.

-Men dom är ju alldeles för stora. Dom glappar.

-Nähä... kolla härå. Hela foten passar. Visst. Så de så.

Våga vägra sport..!

Jag är trött. Allt pratande om hur bra jag är på allt har satt sina spår. Det ekar i huvudet. Bollen där inne studsar lite lamt. Nä den vaggar mest. Orkar inte sträcka på sig idag. Trots detta lyckades jag läsa ett helt jävla fotbollsreferat i direktsändning, utan att staka mig. En enda gång. Liten seger för människan, ett stort för hela sportmänskligheten.

Bryr mig inte om sport. Så värst. Hejjar på Sverige, men tittar bara när det går bra. Går det inte bra så är dom ena jävla losers. Så är det bara. Fast jag skulle ju fucka upp på en gång om jag blev tilldelad en boll och ombedd att prestera. Jag skulle lägga mig ner och gråta på en gång. Hysteriskt. Så där pinsamt. Och tjejjigt. Så jag ska inte säga nått.

Har inte så mycket erfarenhet av sport. Simmade en gång i tiden. Och spelade basket. Men det var bara för att jag var långt. Hatade det. Hela tiden. Vete fan vems idé det var att knuffa in mig i ett gäng med hormonstinna och revirpinkande tonårstjejer. Dom hatade mig. Med all rätt. För jag sög. Men dom kunde ha varit lite mindre elaka. Bara lite. För 100 år senare så går jag nu här. Med mina ärr. Min traumatiska barndom. Det svider som fan. Men en liten tröst är ändå att ingen av dom blev proffs. Inte dom heller, ska jag väl säga.

Så där ja...

Nu har jag sagt upp mig. Som vanligt så överträffar ju fantasin, verkligheten. Det gick lugnt till väga. Städat. Hon sa till och med "grattis"... fast å andra sidan- vad skulle hon göra? Ställa sig upp och skrika åt mig, springa runt och veva med armarna och tugga fradga? Nä, det gick proffsigt till.

Nu återstår bara striden om när jag ska få sluta. Jag vill sluta ASAP. Hon vill att jag jobbar augusti ut. Så nu får vi kanske tjafsa lite...

Beslutet är taget. Jag tog tjuren vid hornen. Nu väntar nästa utmaning. Känns lite läskigt.

Adios..!

Min våta dröm. Här står jag så. Har redan spelat upp scenariot i huvudet flera gånger. Det kan gå skitbra. Det kan gå åt helvete. Två versioner. Men det spelar ingen roll. Jag skiter i vilket. I morgon måste jag börja drömma nytt. För i morgon måste jag bocka av en dröm på min långa lista. Min våta dröm.

I fantasin har jag planerat detta samtal länge. Planerat alla dräpande kommentarer, alla sanningar. Jag skulle ösa all besvikelse ur djupet och lägga det på bordet framför henne. Jag skulle säga EXAKT hur illa behandlad jag känner mig. Hur sviken jag blivit.

Men jag har ändrat mig. Jag ska le. Hela tiden. Med hela ansiktet. Och så ska jag tala om hur jävla bra jag är. Att någon annan har sett hur jävla bra jag är. Och hur jävla mycket dom är beredd att betala för min braighet. Och jag ska le tills ansiktet går i bitar och jag ska gnugga min lycka i ansiktet på henne och så ska jag njuta. Av insikten.

Insikten av hur jävla djupt i skiten hon sitter nu. Hur jävla mycket hon faktiskt behöver mig. Och hur dum hon varit som inte tagit vara på mig. Som sumpat den bästa hon har. För nu är det bara nybörjarna kvar. Den sista räven tackar för sig och dansar på borden.

Sen ska jag säga upp mig. Och lämna det här skitstället. Med ett hånflin. I magen. För där är det varmt och fluffigt just nu. Någon trodde på mig. Till slut.

Fan vad jag är bra!

Befria mig...

För övrigt så längtar jag efter semester. Tre dagars ledighet i samband med midsommar gav mersmak. Ett häftigt sådant. Jag var lycklig där ett tag. När jag upprymt konstaterade att det bara är tre veckor kvar. Till den efterlängtade LEDIGHETEN. Flykten från Alcatraz.

Då upplyste min syrra mig. Ryckte tillbaka mig ut i verkligheten. Gav mig en rak höger. ”Men nu räknar du väl ändå fel. Är det inte en månad kvar?”… Jag skulle kunna ha dödat henne. På allvar. Men det gör man ju inte. Sånt är ju lite oförskämt. Men kunde hon inte bara ha låtit mig va? Låtit mig leva och lalla runt i en mental låtsasvärld…? Bara ett tag? Tills jag själv insåg den hjärtskärande verkligheten. Att jag bara lurat mig själv.

Sommardagarna susar förbi utanför fönstret. Och själv dammar jag bort. Det känns som att jag har spindelväv i hjärnan.

Det är inte min häck...

Om man har en granne. En ny granne som flyttade in i höstas och som man knappt bytt ett ord med… hur gör man då när man tycker att deras häck som vetter mot oss ser helt överjävlig ut…? Som växer ojämnt, som håller på att kvävas av allt ogräs och som dessutom har stora luckor eftersom plantor dött…? Hur går man till väga..?

Min sambo tycker att vi har två alternativ…. Antingen så rensar vi häcken. Och då blir det fint. Eller så köper vi nya plantor och trycker ner där alla meterstora hål finns idag, och då blir det jättefint. Vi är inte överrens min sambo och jag. Inte överens alls. Vi är faktiskt så oense att vi blev osams igår. För jag hatar deras fula jävla häck som jag måste stirra på varje dag och min sambo som är som han är, orkar inte alls bry sig. Men jag är estet, jag hatar att ha fult omkring mig. Det stör mig och gör mig irriterad och orolig. Som att få sand i ögat ungefär.

Jag är av följande ståndpunkt: Det är den förre grannen som vanskött häcken som fan, det är dom som inte rensat och inte heller satt nya plantor när häcken dött. Dom nya grannarna verkar nu vara av samma åsikt. "Vi skiter väl i häcken." Tyvärr.

Jag å andra sidan anser att det inte är min häck och således inte mitt ansvar. Jag tänker fan inte tillbringa sommaren med att ligga på knä och rensa i deras häck. Hell no! Aldrig i livet.

Så nu går jag här och irriterar mig eftersom jag inget vågar säga. Jag vet inte ens VAD man ska säga? Jag fattar bara inte hur man i ett nybyggt villaområde, inte ser att tomten ser ut som hos Pippi?

För höga förväntningar... som alltid...

Det började bra. Fint väder och stekande sol. Långbord ute. 25 vuxna, 7 barn och 2 stycken bäbisar. Men…. vi hade köpt tre stycken partytält. Riktigt fina. Så kom det ett kortare oväder med orkanstyrka i blåsten och sådant där regn som gör ont när man får det mot naken hud. Som små rappa och envisa smällar. Man tror nästan att man ska få blåmärken, men det får man ju så klart inte. Det bara känns så.

Hur som helt. Allt blåste sönder. Tältpinnarna gick av som tändstickor. Det small både här och där. Vi bar in allt. Stressade runt som skållade grisar. När vi var klara så kom solen. Hånfullt strålade den ner över oss och jag tänkte stilla att ja nu kan vi göra som i midsommarreklamen. Springa ut och in med det här jävla bordet hela kvällen, eller så kan vi ha trevligt. Vi satt inne. Tog sommartårtan och kaffet ute.

Hade riktigt trevligt.

Besviken över att vi fortfarande verkar ha vänner som inte kan umgås med folk som dom inte känner, utan alltid drar sig undan och blir sittandes långt ifrån alla andra. Jag hade till och med ansträngt mig så mycket att jag gjort en bordsplacering. Hade funderat över den i flera dagar. Den höll i 10 minuter. Sen sket folk i det. Jag vet inte om det är jag som överreagerar. Men jag tycker det är oförskämt att gå på en fest med 25 vuxna och skita i att värdinnan funderat över sittningen, och krampaktigt klamra sig fast vid sina gamla polare.

Sex and the City premiär....

Killen har inget med filmen att göra. Bara en stackars bartender. Glasen är inte mina allihopa. Ett tvärsnitt av hur mina kompisar dricker. Öl är inte deras grej riktigt. Det förstod jag ganska fort. Det är martinis, Cosmos och champagne som som står på dagordningen. Han var hemskt duktig barkillen. På att blanda alltså. Inte för att jag tror att det är så himla svårt. Men han hade rätta knycken måste jag säga.

Och beviset på att hon är som jag....

Envis. När pappa ville att hon skulle ta på sig solhatten eftersom det var 35 grader varmt i solen, så vägrade hon. Men hon kunde tänka sig att sätta på sig en mössa. Om hon var varm? Klart hon var. Men det som räknas just nu är VEM som bestämmer. Sen är det bara att hålla ut.

Beviset på att jag var där....

Ber om ursäkt för att jag kisar och ser ut som en monchichi. Har jättejobbigt med starkt ljus. På alla andra kort ser jag full ut. Slår aldrig fel. Under mina hundra år i livet, så tror jag att det tagits ett bra kort på mig. Och då var jag typ 3 minuter gammal.

Turist... ja visst....

Capitolium.... det är här allt viktigt händer. Tror dom iallafall. Dom pratar en massa här inne. Tar konstiga beslut ibland.

Monumentet. Byggdes under inbördeskriget tror jag. Eller iallafall halva pinnen byggdes då. Sen tog stenen slut. Den är otroligt stor. På riktigt alltså.

Det är här idioten bor. Ser hemskt maffigt ut på tv. Ganska litet på riktigt. Dom säger att när flaggan är uppe så är Bushen hemma. Vet inte om det stämmer. För om det vore så, så tycker jag att det är hemskt konstigt att inget hänt honom. Ni fattar vad jag menar va?

Nått sånt här..?

Bara tecknet hade jag tänkt. Inte själva ringen runt om. Till hösten kanske. Man ska inte tatuera sig på sommaren. Det säger experterna. Så jag lyder. Tecknet betyder karma. Jag tror jag har hittat rätt nu.

En vacker dag....

Jag jobbar som journalist. Arbetar utifrån en av Sveriges svarta fläckar. Det innebär att nyheterna sällan kommer till oss- vi får åka till dom. Vilket är ganska trevligt. Då slipper man sitta på en redaktion hela dagen. Problemet är avstånden. Jag gillar inte att köra bil, nä det var inte riktigt sant. Jag är en jävel på att köra bil. Kör som pappa lärt mig. Som en biltjuv. Men jag hatar att köra långa sträckor. För jag blir så trött.

Igår skulle jag köra hem. En sträcka på 10 mil. Inte så värst kan man ju tycka. Men efter en mil så höll jag på att somna. Ute en hel dag i solen och magen knökfull med både mat och fika. Jag höll på att somna flera gånger. Och till slut så hade jag full fräs på fläktarna- iskallt, samtidigt som jag satt och slog mig själv hårt mot kinderna. Måste sett helt sjukt ut. Men jag hade två små barn med mig.

En vacker dag kör jag ihjäl mig. Jag känner det på mig. Jag är en av dom som somnar bakom ratten. Och det skrämmer skiten ur mig. Min chef tar mig inte på allvar, trots att jag vid flera tillfällen sagt att jag inte vill åka långt. Hon tror väl att jag försöker smita undan. Vi får väl se. En vacker dag har jag smitit undan för gott. Så är det bara.

Måste äta nått piller tror jag...

Jag har varit borta ett tag... läste en tidning en morgon...

Vid frukosten slår jag upp kvällstidningen och möter en flinande Daniel Westling i sitt extremt fula och välpolerade och stramt bakåtkammade hår, slick tror jag att det kallas? Men glasögonen är nog värst. Gör att han ser SÅ elak ut. Helhetsintrycket bakåtslick och arga glasögon, gör att jag stilla undrar hur fan kronprinsessan kunde falla för en sån snubbe? Jag resonerar med mig själv och kommer fram till ett helt ok och faktiskt helt trovärdigt svar. Han var iklädd ledig klädsel, tight t- shirt, varm och engagarad. Överväldigad över att just HON var där och att just HAN fick den stora äran att visa henne hur man tränar överarmarna. Hon i sin tur hade glömt glasögonen hemma. Det måste gått till så.

På bilden, tillsammans med slemmot, så trängs.... en rosig och överstylad kungafamilj som varit på middag. Victoria ser ut som David Hellenius som vanligt. Frågande och med lätt uppspärrade ögon.

Jag utbrister: Herregud!!!!! VI FÖRSÖRJER ALLA DESSA MÄNNISKOR!!!VARFÖR?

Min sambo: Av allt du kan tänkas läsa i kvällstidningen idag, är detta vad som upprör dig mest?

Jag: Ja. Faktiskt!

(Bild: Scanpix)

Mitt stora I- landsproblem...

Ok… jag har förstått att få av er intresserar er för mitt faktiskt ganska stora och i vissa lägen, helt oöverskådliga i- lands problem… detta som jag i flera veckor har funderat över nu, ältat och totalt analyserat sönder i huvudet.

För- emot, bu eller bä, stor- liten och svart eller färg. Jag vet att ni skiter i vilket. Och förmodligen så är det så att jag har en 30- års kris. Ganska sen sådan.

Motiv valt. Motiv bestämt. Motiv svårplacerat. Fatta mitt problem?

Jag är inte längre en impulsiv 18- åring som glad i hågen och utan att blinka skulle tatuera en torsk på vaden eller bamse på överarmen. Jag ältar. Funderar lite extra. Bortanför näsan liksom. Och det är där jag står nu. Som ett ufo. En jävla loser. Som en gammal alkis som vet vart problemet ligger, men som inte kan FÖRMÅ sig att kliva in i AA’s skabbiga gamla lokaler. Det skulle ju att vara att ge efter totalt och erkänna sig besegrad.

Tatueringen lockar mig, hånar och förför. Fan, bara den inte hamnar i pannan. Var som helst men inte i pannan, väser mitt undermedvetna. Klart den inte ska sitta där, då vore jag ju galen. Men vart annars då? Name a place and I’ll be there liksom. Om jag vågar… vet inte om jag törs. Tänk om det blir fult?

Tänk om min sambo kommer att skratta åt mig på samma sätt som jag hysteriskt och rått, helt spontant och faktiskt läskigt högt…. tokskrattade, när han kom hem från fiskeresan för några år sen och killarna hade sysslat med ”malebonding” och bestämt att skägg som innefattar mustasch och lite fjun på hakan, är skitsnyggt.

Nu är det iofs skitsnyggt, och han skulle säkert se ut som en tafatt 18- åring om han tog bort det… men ändå? Tänk om han skrattar åt mig… då blir jag skadad för livet, ärrad….

Någon som kan hjälpa mig? Vill ni ha en bild?

Familjen Taikon...

Man ska ha husvagn…. det har jag sett att alla har… man ska ha husvagn, för då bli man pigg och go och glá…. ja nått sånt är det väl dom sjunger va…? Galenskaparna….

Vi ska åka husvagn i sommar. Och faktiskt så tycker jag att det ska bli ganska mysigt. Vi har lånat en skabbig burk av min sambos föräldrars bästa vänner. Dom har typ känt varandra i 100 år. Ändå skulle dom ha betalt av oss. Och inte lite heller. Känns lite sniket. Blev otroligt förvånad. Hade jag en gammal husvagn som någon över huvud taget skulle vilja bli sedd med utmed vägarna runt om i Sverige- så varsågod, låna på ni. Men icke! Han skulle ha betalt.

Nu kunde vi lika gärna hyrt en stuga, men 5- åringen har tjatat om att åka husvagn sen han såg en granne köpa en riktig ziggevagn…. alltså plats för typ nio personer och 18 meter lång. Han tror nog att det är nått sånt vi ska åka ståndsmässigt i? Oj, vad han kommer bli besviken. Som att jämföra en lyxyatch och en nedgången träeka… får hoppas att västkusten lyckas flirta in sig hos honom riktigt ordentligt.

Hej!

Tänkte att det kanske var dags att hälsa ordentligt. Det är inte jag som dricker en Cosmo.

Fredagen den 13:e...

Jag är inte religiös. Inte det minsta. Tror inte på Gud, någon Jesus och inte hans 12 polare heller. Jag tror dock att det finns ett väsen, en klokare energi som ger oss det liv som vi förtjänar och dom bördor som vi klarar av att bära.

Det liv vi tilldelas får vi för att vi ska lära oss något och förhoppningsvis bli en bättre individ. Livet känns för mig ganska bortkastat om vi inte skulle få oss en massa tankeställare hela tiden, som krävde att vi tog beslut och ställning, och sen stod för det. Rakryggade.

Kanske är jag lite spirituell. En kännare och sökare. Stor fan av karma. Vad du sänder ut får du tillbaka. Jag har haft ett tungt år. Kännt mig styvmoderligt behandlad. Kritiserad och stundtals ratad.

Läste mitt horoskop i tidningen i måndags. Gör det aldrig i vanliga fall. För det är ju bara nonsens. Måste säga att det kröp i skinnet när dessa rader började flimra framför ögonen:

”Saturnus skugga har legat över dig det gångna året. Du har känt dig ensam och missförstådd och du har dragit dig undan efter en längre promenad i total uppförsbacke. Det har fått dig att tappa sugen. Positivt är att detta fått dig att mogna. Idag vet du vem du är och vad du vill. Satsa på att ha mycket folk omkring dig i sommar. Nu kommer ljuset och möjligheterna”….

Fånigt? Ja vi får väl se….

En sak kan jag säga…. alla dom som snackat skit om mig under det gånga året har nu på kort tid drabbats av allt möjligt konstigt. Så om jag tror på karma? Hell yeah! Synden straffar sig själv.

Kärlek till er denna fredagen den 13:e. Ta hand om er.

Det går upp och det går ner...

Bra med mitt jobb:
Alla gulliga pensionärer som kommer fram och berättar att dom tycker att jag är duktig.
Dåligt med mitt jobb:
Alla anonyma idioter som skriver BREV och säger att jag är ful och värdelös och att dom hoppas att jag blir överkörd av en buss. Vem skriver brev idag liksom?