Någon sa till mig en gång att när du får barn så får du räkna med att bära hjärtat utanför kroppen resten av ditt liv. Jag har inte riktigt tagit det till mig. Inte riktigt förstått den där känslan som dom pratade om, som ligger bakom dom kloka orden. Förrän ikväll.
Läste för min 5- åring. Ur en bok som han fick för några dagar sen. Om en liten pojke och hans hund Ajax. Om Ajax som dör och pojken som längtar så att han håller på att gå sönder. Om en liten pojke som reser upp till himlen för att leta reda på hunden som blivit en stjärna, för att plocka ner honom och ta med hem igen.
Det var då jag började storböla, det var då jag började torka tårar som en galning och svalde och svalde för att min son inte skulle se att jag var ledsen. Han förstår ju inte vilken saknad det ligger bakom ett avsked, att förlora någon som betyder mycket. Ville inte skrämma honom, så hans pappa fick läsa klart.
Så ikväll bär jag hjärtat utanpå kroppen. Krävs inte mycket tydligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar