Epok går i graven...

Min 6-åring gjorde sin sista dag på dagis igår. Vi säger dagis trots att jag vet att majoriteten av alla förskolärare blir oxtokiga nu. Att vi säger dagis har inget att göra med att vi på något sätt nedvärderar dessa människor som jobbar inom barnomsorgen. Tvärtom! Hyser inget annat än beundran för dessa kvinnor och män. För deras omsorg, kärlek och tålamod för och med andras barn.

Det har bara blivit så att vi säger dagis. Det är ett fint ord. Mjukt och tryggt. Och kort. Lättare för kids att säga än förskola.

Hur som helst. Det var hans sista dag. Som han längtat. Han gick utan att knappt säga hejdå. Tjejerna fick tvinga till sig en kram. Han var SÅ redo att släppa taget. Ungen gick och vände sig inte om en enda gång.

Själv hade jag lite separationsångest, lite ängslan om att han blivit så stor. En epok har gått i graven. En ny tid väntar med nya rutiner.

Självömkan...

Tycker synd om mig själv. Nu har jag varit sjukt förkyld i nästan två veckor. Har ont i halsen, ont i huvudet, feber och gult klägg i ögonen varje morgon.

Jag har ont i kroppen, jag hostar och är hes. Kan inte påstå att det fantastiska vädret och värmen gör det bättre.

Vill så gärna vara i solen, men efter en stund får jag nästan panik. Och ingenstans finns det att ta vägen just nu. Det är ju lika varmt överallt.

Inser att jag inte borde klaga eftersom värmen nu äntligen är här. Och visst njuter jag. Men jag kan inte påstå att jag känner mig på topp just nu. Tror dessutom att det är värmen som gör att förkylningen aldrig släpper. BLÄ!

Det här med hamster...

Min son vill ha en hamster. Det vill inte jag. Han har hört grannens unge bearbeta sina föräldrar. Sonen lovar dyrt och heligt. Han ska gå ut med hamstern. Och lovar att ta bort bajset.

Han är dödens seriös och har till och med vävt en liten matta åt den på dagis. Den ska ligga i buren. Nära ingången. Oklart vilken ingång dock.

Jag vill fortfarande inte ha någon hamster. Oavsett den fina mattan.
Vad göra?

R.I.P

Det är så sorgligt. Så otroligt overkligt. Men samtidigt så väntat. En stor stjärna är död. Borta för alltd.
Denna man och världsartist som gav så mycket till världen i form av musik, dans och show. Som inte fick så mycket mer tillbaka än hån och fniss. Människor som pekade finger. Det är dessa människor, kolleger och främlingar som nu kommer att trängas på hans begravning för att kunna säga till sina vänner och barn: "I was there".

Som jag lyssnade till Michael Jackson. Tapetserade mitt flickrum med bilder på honom. Då var han fortfarande vacker. Han var magisk och han var hyllad. I många år har han nu hånats. För sitt utseende och för sitt sätt att vara.

Så mycket som låg bakom denna förändring som vi aldrig kommer få veta något om. En nedgång med sikte på träsket. På samma sätt som Elvis avslutade sina dagar. Som Marilyn. Tragiska, trasiga och patetiska. I en sjukhussäng i ett rum fyllt av läkare.

Världens falskhet får nu ett ansikte. Det stavas Michael. I dagar så kommer vi nu matas av bilder och musik. Kändisar som ska klämma fram en tår och verkligen understryka hur tragiskt detta är. Hur synd det är om världen som nu förlorat en världsartist vars mått och dignitet aldrig mer kommer att införlivas.

Hollywood kändisar som pakat finger och skakat på huvudet i år åt en människa som i slutänden inte klarade av framgångarna. Hollywood kändisar med egna problem och eget missbruk. Fast i det dolda.

Jag tycker synd om denna man. Som var så hyllad i så många år och som nu tränade sig själv till döds inför sin comeback och fick avsluta sina dagar i en sjukhussäng. I sviterna av en hjärtattack. Det är nästan lite surrealistiskt.

Det är ledsamt. Att en sån stor stjärna som flög så högt, kunde sjukna så lågt. The King Of Pop. Vila i frid. För nu har du äntligen fått frid.

Är det textat..?

Sonen följde med i bilen till affären igår. Vi sjöng och skrålade till radion. Mer bedrövligt än bra. Den ena låten på engelska efter den andra. Plötsligt säger sonen:
- Mamma är det textat?
- Vaddå textad, så jag?
- Musiken... är den textad?
- Nä hjärtat, det är ju bara på tv. När vi ser på film. På engelska.
- Men hur vet du då vad de sjunger om, om det inte är textat?
- Bra fråga... men jag har lärt mig engelska i skolan. Så jag förstår bra.
- Jaha... vad sjunger hon om då?
- Jadu... nått så knasigt som en flicka som pussar en annan flicka som har ett lypsyl som smakar körsbär.
- Töntigt, sa sonen.
- Ja det kan man verkligen tycka du.

Skäms & Fniss

Vi klippte håret på sonen. Med makens trimmer. Det gick inget vidare. Stundom körde vi fast i håret vilket resulterade i kala fläckar. På andra ställen ville håret inte alls samarbeta vilket resulterade i långa testar.

Jag fick panik och höll på att börja grina. Maken i sin tur fick lämna badrummet vid flera tillfällen eftersom han skrattade så att han skakade.

Till slut gav jag upp och hämtade grannens trimmer. DÅ blev det kort. Minst sagt. Hela tiden satt sonen och sa att han ville titta sig i spegeln. "Nä, tänkte jag. Skit i det. Du får en shock stackare". Men kollade i spegeln, det gjorde han. Han tittade och tittade. Begrundade eländet liksom. Lade huvudet på sned. Kisade med ögonen. Strök med handen över kalfjället. Sen sken han upp och sa:

- Coolt mamma! Nu ser jag ju ut som Milo. (en kompis)

Jag har dock fortfarande dåligt samvete och stirrar bedrövat på honom vid frukostbordet. Han ser sjuk ut. Som en liten unge med cancer. Jag skäms.

Kan inte sägas nog ofta...

Jag är så jävla less på ungar som skiter på sig. Oavsett ålder. Så det så.

Gud så pinsamt...

Hela jävla helgen har regnet fullkomligt öst ner. Hur mycket vatten kan det egentligen finnas i himlen? Kallt är det. Och blött. Blåser gör det så hårt att mina pioner nästan gått av. Jävla skit!

Vi hade gårdsfest på gatan i lördags. En kväll som startade med lekar och tipspromenad och slutade med en stupfull mamma och en hysteriskt gråtande 7- åring vid armen: "Mamma du tröstar ju inte mig. Jag är ju ledsen. Varför är du så konstig?" Beklämmande.

Sen blev två grannar- en kvinna från en familj och en man från en annan- tokosams. Jesus vad de skrek på varandra. Som två idioter. Och länge höll de på innan en annan granne gick emellen och sa att de skulle skärpa sig. Då blev ett gift par osams. Och stod och skrek en massa fula ord. Härligt. Svenska Hjärtan all over again liksom.

Mitt i allt detta satt våra grannar från Birmingham i England. Och skruvade på sig. När jag såg hur obekväma de blev i allt detta så skämdes jag. Som en hund. Å mina lågintelligenta grannars vägnar.

Tänk att folk inte ens kan hålla koll på hur mycket de dricker när det finns barn med? Barn från bebisstadiet till tonåring. Alla känsliga på sitt sätt. Speciellt känsliga för att mamma och pappa blir annorlunda när de dricker sprit. En annars trevlig kväll som avrundades i pinsamheternas tecken.

Hur löser folk detta..?

Min kille ska börja på sexårs till hösten. Skojsigt värre. Han pratar inte om något annat. Och det är ju kul. Problemet som jag plötsligt slogs av är att nu tillhör han ju skolan?

Skolan har asmycket lediga dagar. När skolan är stängd. Hur fixar alla att vara ledig vid jul, sommar, påsk, höstlov, sportlov, studiedagar osv. ?? Det finns inte en möjligthet. Jag har inte ens 5 veckors semester utslaget på ett helt år. Jag har ju inget fast jobb? Det kommer aldrig gå.

Fritids har ju öppet andades en väninna försiktigt, log osäkert och la huvudet på sned. Vad vet hon liksom? Fritids har inte alls öppet jämt. De som jobbar där vill ju också vara lediga?

Så jag förstår inte hur folk löser detta? Jag som inte ens har mina föräldrar i stan? Inte för att man ska räkna med sina päron som ett evigt stöd så fort man klämt ut första ungen... men ändå? De som har all support i världen får ändå inte ihop det ibland... nu känner jag mig lite stressad.

Ibland blir man inte ens förvånad...

Vi har fått ett nytt konstverk i stan. Flådigt ska det vara. Mitt i en rondell står den. En hiskeligt rosa sak.

Den står i en rondell som de byggt om lite grann. I veckor så har vi fått köa i väntan på färdigställan och det magnifika konstverk som skulle pryda hela kalaset. Alla väntade med spänning. Tålmodigt.

Så igår var det då dags. Det stora avslöjandet. Konstnär och representanter från kommunen på plats. Det vi fick var detta. En upp och nervänd bil. Från det militära. Som någon målat rosa med en roller.

Hela rondellen med park och allt har kostat 1, 5 miljoner. Av dem har cirka 270 000 kronor gått till konstverket, plus broschyren. En riktig, tidigare blå flakvolvovalp från Östersund där den gått i arbetstrafik.

Militärt överskott från tidigt 70-tal övermålat med rosa färg för

270 000 skattekronor - jamen det är ju genialt, tack så mycket, det var värt jätteköerna som vi hade i flera veckor!

En skål med kycklingsoppa är bara mat men om du pissar i soppan så blir det konst. Skulle kunna sätta pengar på att detta tillintetgörs av någon vettig person en mörk kväll efter krogen.

By the way...det kan väl inte vara så lämpligt att det står ett massivt stålschabrak mitt i körfältet den dagen en motorcyklist eller bilförare i en liten skitbil missar att svänga i rondellen.? Nollvisionen ni vet, inga dödliga föremål eller hinder i direkt anslutning till körbanan.

Den här stan är svår att leva i...

Hur står det till med festandet hos er? Ni som jag misstänker bor lite mer söder över i detta långa land? Blir ni bortbjudna till goda vänner? Har ni ofta fest? Umgås ni mycket med vänner och bekanta? Jag skriver detta med anledning av det kommande midsommarfirandet.

Jag tycker om att umgås. Jag bjuder gärna in folk. Och har varit den som under åren bjudit in till både midsommar, tjejmiddagar, grillfester, vanliga "helt appråpå" fester och fikastunder. Mina vänner och grannar kommer gärna. Det är det ena superlativet efter det andra om hur trevligt det var och det här måste vi göra om. Men... INGEN bjuder igen.

Det är inte det att jag är snål. Men jag har lessnat på att laga mat, handla och servera vin när alla äter som hästar och sen aldrig kan bjuda tillbaka. Är det bara här vid gränsen mot kalfjället som folk inte har vett att faktiskt spontant bjuda tillbaka?

Jag har bekanta, för jag vet inte om jag verkligen kan kalla dem vänner längre, som jag knappt varit hem till. Vad fan är det liksom?

Min man luktar inte illa och ingen av oss har Torettes syndrom. Vi är vanliga, trevliga städade människor. Vi skvallrar inte om grannarna, vi snackar inte skit om folk vi tycker om. Vi är helt reko människor. Trots detta så vet jag att vissa delar av vår bekantskapskrets träffas och "spontanumgås" och vi är aldrig medbjudna. Detta gör mig skitledsen. Trots att jag är vuxen och egentligen inte skulle bry mig ett dugg.

Min man har många bra vänner från förr som bara ringer när det ska tillverkas något eller drickas alkohol. Då är man inte riktiga vänner anser jag. Om man aldrig kan umgås i vardagen. Aldrig bara kan ringa och säga "tjena hur är det?"

Och jag köper inte längre folks ursäkter. "Det är mycket nu", "Vi har haft fullt upp", "Jobbet tar allt tid", "Tiden bara rinner iväg", "Jag funderade på om vi skulle se... men nä sen blev det aldrig av"...

Jag är minst lika stressad som alla andra. Har lika mycket att göra på jobbet. Jag har två ungar, hus, hund och en karl som jobbar borta mycket stundtals. ÄNDÅ så har jag tid att ordna och bjuda in. Ändå tar jag mig tid att hålla kontakten med mina vänner. För jag tycker det är viktigt. Det betyder mycket för mig. Jag tar mig tid som det så fint heter.

Men det är tydligen bara jag som anser att det är viktigt. Nu har jag slutat. För jag upplever det som att jag "tjatar" och tränger mig på. Stör liksom. Men gud förbjude att man sa att man känner sig ensam. Sådana människor är ju läskiga. Desperata.

De tjejer som jag umgås med mest idag kommer inte ens från den här stan. En är från Stockholm, en från Göteborg och en från Dalarna. Ironiskt va?

Det säger sig självt. Det ska mycket till innan jag dör och blir begravd i den här stan. I den här stan har jag blivit annorlunda. Någon annan. Någon som inte vågar ta kontakt. Någon som håller sig på sin kant. Jag tycker inte om den jag har blivit.

Egentligen så ville jag klippa till honom...

Hade en incident på gatan igår. 6- åringen var ute och lekte med sin vapendragare Oliver. Mycket spring i benen och en viss inblandning av äldre barn som bor på samma gata, men i andra änden. Barn som vi vanligtvis inte ser så ofta. Men nu är det cykeltider och då sprids ungarna över området på ett helt annat sätt.

Hur som helst. Oliver vågade sig på lite kaxighet gentemot de äldre pojkarna. Ryktet säger att han skrek CP efter de äldre barnen som till slut lackade ur. Min 6- åring skrek också, utan att ha en aning om vad ordet CP betyder. Ett ord som användes flitigt när jag växte upp för än det ena, än det andra. Är dock helt övertygad om att min unge inte har en susning om att det i vissa sammanhang är ett taskigt ord och högst olämpligt.

Det slutade iallafall med att en av ungarna. En pojke på 8 år, kliver av sin cykel och går rakt fram till min uppspelta och helt oförstående kille och sparkar honom rakt över ryggen i höjd med revbenen. Två gånger. Han tappade andan för en stund och grät sen högljutt länge länge.

Först blev jag helt ställd. Sen blev jag vansinnig. Så inser jag att ungen som sparkat är ett av Guds lite extra speciella barn. Han är inte på något sätt mentalt skadad. Men något fel är det helt klart på honom för han kan fråga samma sak 10 gånger inom loppet av 10 minuter. Han är igenkänd på gatan och alla refererar till honom som "speciell och lite efter"...

Jag gick fram till honom och sa att jag inte tyckte att det var coolt av honom att sparkas. Speciellt inte någon som inte ens fyllt 6 år än. Jag förklarade att det de mindre pojkarna skrikit åt dem inte var snällt, men att de var äldre och sparkas- det gör man inte. Man säger till en vuxen. (samma pedagogik som på ungarnas dagis) Ungen tittade inte ens på mig.

Funderar på att prata med hans mamma som verkar ha noll koll på sina pojkar. Men vad ska jag säga? Din unge sparkade min lille kille rakt över ryggen för att han skrek CP efter honom och hans kompisar. Det låter inge vidare bra i mina öron. Vart har de ens hört ordet CP?

Möten...

Ikväll bokmöte med min co- pilot på bokprojektet. Låter nog lite märkvärdigare än vad det är. Vi ska brainstorma. Och titta på hennes skisser. Prata ihop oss liksom.

Känns lite märkligt. Som att det här borde vara mycket svårare. Krångligare och jobbigare att få idéerna på pränt. Men vi har ju inte kommit långt på vägen å andra sidan. En liten bok. Som måste skrivas om några gånger. För att uppnå perfektion. Fast hur vet man när den duger då?

Som journalist så vet jag ju att en text kan ändras en miljard gånger och ändå kommer det finnas någon som inte tycker att det är tillräckligt bra. Men en bok ska det bli. Även om det bara blir en bok som "publiceras" internt innom familjen.

Det är en tragedi som inte går att ta in riktigt...

Jag funderar på det här med Air France planet som av en hittills outgrundlig anledning störtade i havet utanför Brasiliens kust. Hur de nu har börjat hitta kroppar och personliga ägodelar flytandes i havet.

Jag vet inget om flygplan och ännu mindre om möjligheten att bärga ett sönderslaget flygplan och en massa kroppar som ligger på 4000 meters djup. Men jag hoppas verkligen att det här inte ska bli en travesti på Estonia. För allt kring Estonia sköttes så illa från en anhörigs perspektiv.

Jag blir så illa berörd när jag tänker på alla dessa människor som minst en eller flera anhöriga och som kanske aldrig får något svar på vad som hände. Och inte heller varför det hände. Det slår mig att man orimligt kommer hitta alla förolyckade. Att alla anhöriga inte kommer få hem en kropp att begrava och inte heller en förklaring som skänker någon tröst.

Kan inte för mitt liv föreställa mig den ångest som det måste innebära att inte få hem en dotter eller en fru och därmed inte få möjlighet att förlika sig med det som hänt. Inga svar. Bara tomhet.

Jag hoppas till Gud att alla anhöriga ska få svar. Även om det är helt orimliga svar. För att inte veta alls måste vara det värsta av allt.

Det här med att rösta... eller inte...

Jag har funderat på det här med valet till EU. Jag ska inte rösta. För jag vet inte vad jag röstar till liksom. Jag är så dåligt insatt att jag i denna fråga skulle kunna luras i vad som helst. Jag tycker dessutom att informationen fram till nu har varit katastrofdålig. Så jag har inte aktivt sökt information, inte engagerat mig.

Ska ni rösta? Vad ska ni rösta på? Och framför allt- varför?
Jag vet inte ens vilken dag det är man röstar? Är det nu i helgen? Usch... jag som brukar rösta och vara så duktig. Ta mitt medborgerliga ansvar liksom...

The Boss och mjölkmakaroner...

Nu är mina två väninnor på Bruce Springsteen i Stockholm. Jag kokar stuvade makaroner och funderar på om jag ska tvätta håret i kväll eller i morgon bitti.

Just nu skriker mina väninnor i exstas och hoppar upp och ner som två fjortisar. Jag fiser lite förstrött och kliar mig under armen.

Just nu sjunger de kanske med i min favvislåt "Hungry heart" och blir lite gråtmilda över att det är så vackert och stämningen är så häftlig. Jag slevar överkokta makaroner och tuggar på en torr knäckebrödskiva.

Känns bilden rättvis? Nä, jag tänkte väl det.

Min man har varit borta på jobb tre dagar den här veckan. I morgon eftermiddag så ska han segla ett helt dygn med sina kompisar. Det är han värd. Jag ska vika tvätt och svära över att det bara är skit på tv.

Måste fan skaffa mig lite roliga kompisar. Men hur gör man det? De skaffar man väl inte bara sådär?

Tid för skryt...

Jag vet att det är ohälsosamt. Jag vet att man inte får göra så här i Sverige. Och jag vet att jag vanligtvis är jävligt blygsam. På riktigt. Kan inte framhäva mig själv. Kan inte komma på en endaste jävla sak som jag tycker är bra med mig. Nu lät jag nästan lite som en deppig Petter (rapparen)...

Men nu jävlar tänker jag skryta. Om mig själv. Nu har jag vind under vingarna. Självförtroende och grönt kort. Medryttarinnan i mitt trevande bokprojekt har sagt sitt och facit är: Fan vad bra! Du är ju riktigt rolig.

Så nu jäklar i min låda ska här skrivas böcker. Sen om nån stackare känner sig tvingad att ge ut dem, det återstår att se. Men den som aldrig testar får ju heller aldrig veta. Så jag passar på nu innan självförtroendet tryter igen.

One book down. Check!
More to come...

Så efterlängtad... varje år...

När jag åkte till jobbet i morse så stod solen högt på himlen och härliga ljumma vindar svepte om mig. 18 grader varmt redan klockan 07.00. En klarblå himmel över mig och grannens vattenspridare som råkat stå på hela natten. Antar jag.

Björkallén ner mot riksvägen. Skira gröna blad mot allt det intensiva blå. Material för en hel reklamfilm om den svenska sommaren. Så fick jag plötsligt lite ångest. Vemod. Vetskapen om att det snart är över. Så tråkigt att man ska behöva känna så. Redan nu innan det knappt har börjat.

Kanske är det minnet av de senaste somrarna som etsat sig fast och alltid lämnar mig med en viss skepsis inför vad som väntar nu. Får vi en fantastisk sommar- eller blir det bara skit igen? Vågar vi hoppas eller är detta de få dagar vi får. Är det slut sen?

Denna sommar som alltid betyder så mycket för oss svenskar. Som vi sätter sådana förhoppningar till. Som vi har sådana krav på och som vi alltid blir så besvikna på om det inte blir sol.