Idag har jag funderat mycket på varför människor som jag tycker om aldrig hör av sig... är så dåliga på att hålla kontakten? Jag hör av mig till dom, men om inte jag upprätthåller kontakten, så skulle jag inte ha NÅN att umgås med... är jag en tråkig och ointrssant människa? Varför verkar ingen tycka att det är viktigt och roligt att umgås med mig...?
Så nu sitter jag här. Och är ledsen. Det värker i hjärtegropen. Känner mig som en försmådd tonåring. Som på fullaste allvar känner i hjärtat, att nu är livet slut, nu dör jag. Så ont gör det. Nästan.
Så jag strejkar. Kommer inte höra av mig till en käft. Ska vänta och se vem som ringer först. Om nu någon ringer. Fatta! Ingen har ringa på min mobil på TRE jävla veckor. Utom mamma förståss. Hon ringer ju jämt.
Jag vet. Jag är en tönt. Men på fullaste allvar så saknar jag banden jag hade med människor när jag var yngre. Det där otvungna och självklara. Som vuxen är allt så jävla krångligt. Och folk i den här stan går mig på nerverna. Dom enda dom umgås med är familjen och barndomskamraterna. När dom kommer i grupp så pratat dom bara gymnasieminnen. Interna grejer. Finns inget som får mig att känna mig så utanför. Osynlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar