Egen tid... jo pyttsan...

Det här med "egen tid" är viktigt. Speciellt som förälder. Män är bättre på att ta sådan tid, jämfört med kvinnor. Beror väl på tusen olika saker. Kanske mest på att män inte gör en sådan stor sak av det helt enkelt. De kommer hem och säger: "ikväll ska jag... på tisdag ska jag ut... på lördag är det herrmiddag"... och vi kvinnor ställs kanske lite inför fullbordat faktum. Vi kvinnor måste kolla hemma först om det är ok, vi måste fixa så att allt är i ordning hemma innan vi försvinner bort, vi måste planera och skriva listor som våra män kan följa.

Ja nu överdrev jag lite kanske. Men vi har ju det ständiga dåliga samvetet. Men inte ska väl jag... Det har inte män.

I helgen insåg jag en stor bidragande orsak till varför jag tar så lite egen tid. Varför jag sällan eller typ aldrig åker bort på egen hand, utan man och barn. För om jag är borta i två dagar, så får jag städa i tre dygn när jag kommer hem. Det ser helt överjävligt ut när jag anländer hem. Maken har liksom bara gjort det allra nödvändigaste.

6- åringens rum såg ut som det exploderat och sen hade någon spytt ovanpå alltihopa. Smutstvätten låg som ett berg i ena hörnet på toaletten, de leriga och styva ytterkläderna från skola/förskola låg i en grå hög innanför ytterdörren, hela köksbordet täckt av vitt kristyrklegg efter pepparkakshusbygge.

Då bestämde jag mig. Det är inte värt det. Att ta egen tid. För allt detta som jag gör lite efter hand hemma under dagarna, läggs bara på hög medan jag är borta.

I julklapp vill jag ha en solsemester. Lång bort. Ensam.
Det räcker med ett par år. Tror jag.

Rena rånet...

Ibland undrar man. Om folk driver med en. Och då frågar man. Om de är allvarliga. Och så får man en blick tillbaka. Helt tom. Och ett släpigt, utandat, "jaaaaaaaa"...

Var hos tandhygenisten i morse. Hon pillade runt lite. For med tandtråden. Och pillade lite till. Sen sa hon bra, bra. Och så var det klart.

För detta skulle de ha 695 spänn. Om jag inte var vaken innan dess så blev jag klarvaken då. Vilket skämt. Inte undra på att tandvård blivit en klassfråga. Att folk inte går dit förrän ena tandraden ramlar ut.

För detta var bara rent löjligt. Vad fan är det vi betalar skatt till idag egentligen?

Fick förvisso en ny tandborste. Men jag vill inte ens ha den. För den är för hård. Och för stor. Passar bättre till att borta tänderna på en häst. Och jag har ingen häst. Så för mig var detta en helt värdelös tandborste.

Undra vad de debiterade mig för förresten? Det kan inte bara ha varit tandtråden som kostade 695 jävla spänn.

Är så sugen....

Dessa skulle jag kunna leva på. Lätt. Om de tog ifrån mig allt annat i matväg så skulle jag lugnt kunna leva vidare. På enbart dessa rackare. Ljuvliga. Tröttnar aldrig. Varma. Fluffiga. Och perfekt saffransmak. Måste nog baka snart.

Hoppsan..!

Jag har idag beslutat mig för att rensa. Den rensningen började med att jag stängde mitt Facebook konto. Så skönt! I tider då alla skriker om att sociala medier är the SHIT! Så valde jag att stänga av. Det gjorde mig bara stressad. Och jag är aldrig där.

Tänker att jag kan hålla kontakt med nära och kära mycket bättre via mail och telefon. Så jag skrev ett mail till de som jag håller av. Sa adios och loggade ut.
POFF!

Känns lite tomt. Lite som en fisk på torra land med dödskramper. Bara det slutar darra så blir det nog bra. Stilla och lugnt.

Jag lessnade på att ha en massa människor där som jag inte bryr mig ett dugg om. Det addad och addas och pokas och pokas. Jag blev så less. Varför ska jag adda någon som jag mött som hastigast via en annan vän, på en fest. vi lär ju aldrig ses igen. Än mindre prata med varandra på Facebook.

Jag har rensat. Det känns skönt. Alla borde testa det. En befrielse.
Nu energi. Till att söka. Nytt jobb.

Ibland står man bara där... med långt ansikte...

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Alls. Ibland blir man skitsur fast att man med stora ögon intygat att "klart jag inte blir sur". Människor funkar så. Även jag. Speciellt när vi blir orättvist behandlade.

Jag behöver ett råd. Tror jag. Eller så behöver jag bara ventilera lite eftersom jag är besviken och sur.

Jag sökte ett jobb med inriktning på kommunikation. Det är nu officiellt att det jobbet gick till en väninna.

Företaget ringde och meddelade att de tänkte gå vidare med en INTERN sökande. Vilket jag köper eftersom vi befinner oss i tider då många företag inte får externrekrytera. Men min väninna är arbetslös. Hon är så långt ifrån en intern kandidat man kan komma. Dessutom har hon ingen utbildning/erfarenhet av ett sånt här jobb. Hon har en helt annan utbildning. Grafiker.

Tror att jag inte ens fick en chans att visa vad jag går för eftersom rekryteraren mitt under intervjun sa "Jag ser att du har jobbat på XX. Då måste ju du känna XX? Han är en nära vän till mig".

Jag är ju inte dummare än att jag förstår att hon förmodligen ringde till XX och frågade om mig och han sa säkert inga trevliga saker om mig och min tidigare arbetsplats.

Saken är mämligen den att den här mannen (XX) mobbade, trakasserade och hotade sina kolleger under flera år. Det slutade med att han blev anmäld och fick sparken. Han är klart missnöjd med hur det hela slutade. Det skulle jag också ha varit antar jag.

Det som gör mig ledsen är inte att min väninna fick jobbet. För hon är duktig på det hon kan. Jag blir ledsen för att de som rekryterade ljög för mig. De sa att de skulle gå vidare med en intern sökande- min väninna är arbetslös. Dessutom tar de någon utan erfarenhet.

Det känns inte alls bra. Hur ska jag kunna se väninnan i ögonen och säga att jag är glad för hennes skull...? Vet att det låter SÅ sniket och själviskt... men jag är så arg och besviken.

Detta kan inte vara bra..!

Läste en artikel härom dagen där en läkare uttalade sig om mörkret. Han sa att detta kompakta mörker och ingen sol som drabbat oss de senaste två månaderna är lika farligt för oss som kedjerökning.

Intressant. Jag som känner mig som en zombie. Mest hela tiden. Jag mår inte bra alls. Tycker att det känns mycket, mycket värre i år bara jämfört med förra året. Kan inte för mitt liv dra mig till minnes att jag var lika trött då.

Jag måste ha varit en björn i mitt förra liv. För det här känns otroligt onaturligt. Jag vill bara vara hemma, sitta inne och dra en filt över mig. Känns som att ögonen konstant hänger på halv stång och det känns som att jag aldrig riktigt vaknar till under dagen. Jag lallar fram. Gör det jag ska. Men utan vare sig energi eller entusiasm.

Jag är så löjlig...

6- åringen går på simskola. Vi föräldrar får inte vara med i själva simhallen, utan får snällt sitta utanför och titta på. Det är inte så himla kul att sitta utanför, så maken och jag brukar alternera.

Märker att min närvaro stör min simmande 6- åring. Stundtals har han mer bry med att hålla reda på om jag verkligen tittar och vilket fönster jag står vid. Jag är mer ett störande moment, än ett stöd och en uppmuntrande förälder. Undra vad det beror på? Maken har inte alls lagt märke till samma problem.

Så nu har vi bestämt att maken åker med honom på simskolan. Lika glad för det är jag. Jag tycker inte om badhus. Har aldrig gjort. Lite av en minifobi skulle man kanske kunna säga. Det är kallt, det är blött och det är smutsigt. Äckligt helt enkelt. Allt jag kan tänka på är fotvårtor.

Jag är så jävla löjlig. I know.

Sova sova säng säng säng....

Saker som jag är trött på nu:
1.Vädret. Tror jag har sett solen som hastigast vid ett tillfälle på två månader. Jag är så trött. Jämt.
2. Pasta. I alla dess former. Vi sitter fast i pastaträsket.
3. Att söka jobb. Alla säger samma sak- det råder en total fixering vid kommunikationsplaner och projektledning där ute.
4. Platsannonser. De söker genier till minsta lilla petitess position, men kommer inte ens i närheten av all denna kunskap själva.

Himla vuxet...

Jag är stundtals en godisråtta. Det går i perioder. Köpte pepparkaksdeg åt mina barn. Tänkte att vi skulle baka och ha kul. Det har inte blivit av för vi har haft knökfulla dagar.

Jag började nalla. Då och då. Nu är det slut. HELT slut. Och jag åt upp allt. Det tog ju ett tag. Men det var jag som åt upp det. Alltihopa. Typ.

Jag skäms. Fast det var himla gott. Bättre än de färdiga kakorna. Mycket bättre.

Som vanligt då...

Åkte till det stora köpcentret för att jag 1. behövde gå på apoteket 2. skulle köpa nya vita undertröjor i bomull att ha under mina tjocktröjor som bara kliar och sticks.

Som vanligt slutade det med att jag 1. inte hittade några vita jävla bomullströjor 2. handlade jeans och tröjor till maken 3. köpte nya vantar åt 6- åringen eftersom han tappat bort sina.

Hela köpcentret var fyllt av en miljard människor eftersom "Idol" var på plats. Carin Da Silva stod och skrek i en mick. Söt, men högljudd. Började svettas. Och åkte hem.

Glömde apoteket. Naturligtvis.

Tvära kast... varför kan det inte bara vara enkelt..?

Jag har fått ett erbjudande. Om att bli partner. Dela företag med någon annan. Äga och så. Bestämma. Och tjäna en massa pengar. Sen alltså.

Först måste jag dock börja med att jobba. Gratis. Typ ingen lön. Alls. I ett år kanske. Företaget har potential. Men är misskött. Av en annan delägare som nu vill dra sig ur.

Så vi måste börja om lite grann. Och liksom städa. Jag får hälften av allt. Mot att jag jobbar utan lön den första tiden. För att kunna få snurr på allt igen.

Det lockar onekligen lite. Jag gillar utmaningar. Är inte rädd för att jobba hårt. Men det känns lite motigt att inte ha några pengar. På länge.

Så jag funderar. Och behöver råd.

Sprit funkar mot allt...

Här hemma spritar vi. Och än så länge så är vi så friska så. När vi väl slutar sprita så kommer kroppen slås ut av rena chocken. Bakteriechocken.

När det blev totalt kaos och hyllorna gapade tomma på apoteket som brödhyllorna i Ryssland så fann maken på råd. Han köpte småflaskor alkogel på något byggföretag.

Det pratas mycket om handhygienen. Både här och på skolan. Nu har min son funderat mycket på detta med att hålla sig ren. Och hur man håller sig ren. På enklast möjliga sätt.

Detta samtal hade jag med honom nyligen:

- Mamma jag spritar mig jätteofta.

- Vad bra! Men oftast så räcker det med att du tvättar händerna ofta.

- Mmmm.... fast jag vill sprita också. I skolan säger dem att det är bra.

- Ok.

- Kan man sprita allt?

- Vaddå menar du? Allt?

- Hela kroppen?

- Nä det räcker ju med händerna.

- Men du mamma... om jag struntar i att bada, räcker det med att jag spritar mig då?

- Nä, bada måste du ju.

- Men vet du, om jag spritar snoppen så behöver jag inte bada. Det har XX sagt.

- Jaha... ok... nä riktigt så funkar det inte. Tror inte att det låter som en bra idé faktiskt.

- Joho! Sprit funkar mot allt. Smuts med. Det har XX sagt.

Sen var jag mest tyst. Visste inte vad jag skulle säga riktigt. Är det så? Att sprit funkar mot allt. Kanske ska sprita min onda nacke?

Regnet öser ner och Nasse måste ösa...

Jag längtar bort. Till värmen och paradiset. Avkoppling och lata dagar. Tycker jag är värd det. Fiji passar mig. Helt i min smak. Priset för två vuxna i slutet av november ligger i nuläget på drygt 110.000 kronor. Som hittat. Bara att slå till. Tror inte att det blir billigare ju längre man väntar iallafall.

Besviken...

Att gå på anställningsintervju är jobbigt. Svårt. Man ska sälja sig själv. Utan att skryta. Man ska berätta om sin förträfflighet. Utan att överdriva. Man ska vara intressant, kompetent och drivande. Utan att ta över samtalet. Tror det är lättare att gå på lina. Faktiskt.

Förra veckan var jag på en intervju. Till. Nu igen. Det kändes rätt beigt. Jag försöker tänka att allt som händer, sker för att det är en mening med det. Att någon har en plan. Om vad jag egentligen sattes på den här jorden för att åstadkomma. Men det är inte så lätt när tiden rusar iväg och alla planer gått i stöpet en efter en och jag MÅSTE ha ett nytt jobb.

Fick inte jobbet som kändes beigt. Samtalet löd: "Tack men nej tack. Vi har valt att gå vidare med en intern sökande". Det köper jag. Speciellt i dessa tider. När det är anställningsstopp på min arbetsplats och jag liksom bara är vikarie.

Men. Jag blir förbannad. När jag inser att de gett jobbet till en individ som är. Min väninna. Inte intern. Snarare helt arbetslös. Och dessutom inte har någon utbildning/erfarenhet. Utan jobbat med helt andra saker. Inte skrivit en rad i hela sitt liv.

Inte väninnans fel. Alls. Men sur blir jag. När kontakter väger tyngre än kompetens.

Det här med att ha ont...

... är inte riktigt min grej. Jag har fött två barn och det var fan en baggis. Mot detta. I jämförelse. Så jag måste nog säga att jag hatar att ha ont. I min nacke. Sex månader har passerat nu. Minst. Och jag har ständigt ont i nacken, huvudet och håret.

Springer hos sjukgymnasten. Hon är käck. Och väldigt hurtig. "Du måste fortsätta stretcha Johanna", säger hon. Jävligt lätt för henne att säga när jag bara vill slita av mig huvudet. Hon påstår att jag har diskar i nacken som buktar ut. "I don't care", tänker jag. Ge mig lite roliga piller. In i dimman vill jag. Och aldrig mer komma ut. Så känns det. Nu. Kanske inte i morgon. Men iallafall nu. För jag tycker inte om att ha ont.

Och hur ska jag kunna stretcha en nacke som bara skirker "jag orkar inte hålla upp din feta skalle"..?

Ett jobb där man tillbringar åtta timmar framför en dator är förödande. För hela mänskligheten. Jag har fått gamnacke. Den hurtiga sjukgymnasten säger att jag har samma rörlighet som en gammal tant. Tack för den!

Jag ska tänka på min hållning och stretcha. Men jag vill mest lägga mig ner. Och slippa bära omkring på mitt huvud. Som ändå bara gör ont.

För övrigt....

... så vill jag bara säga att:

1. Allt är inte vintage och shabby chick bara för att man tagit en jävla pall från Jysk och målat den vit. PUNKT! Våga stå för er egen stil. Blanda stilar. Lite Ikea, lite loppis, lite design och några älskade minnen. All set!
2. Malin Åkerman är inte svenska. Hon är FÖDD i Sverige och bodde i Stockholm tills hon var två år. Sen har hon levt hela sitt liv i Canada. Då är man inte svenska. Hon har ett pass där det står att hon är född i Sverige. Det är allt. Så snälla svenska pressen- sluta tjata nu. PUNKT! Jag är född i Göteborg. Kallar mig inte göteborgare för det. Snarare nomad.
3. Jag tänker inte vaccinera mig. Denna jävla masshyseteri som fått svenska folket helt ur balans. Läs på och ställ kritiska frågor. Och pressen återigen- sluta sprida masspanik. Ni gör det bara värre. Vi kommer inte dö. Och vad betyder egentligen "fler insjuknade än väntat"- betyder det att TVÅ personer är sjuka nu då eller?

Blir så less!

Malpåse... är en bra påse... kanske...

Ok... mina planer ligger i malpåse. På is. I källaren. Med stängd dörr. Det bidde inget. Punkt. Ingen lokal, inget party. Som sagt.

Jag har inte skrivit mycket på senaste tiden. Inget alls för att vara helt ärlig. Jag har grubblat. Mycket. Fick ett råd. Som jag tog. Ibland är skilsmässa enda lösningen. Sa han. Jaha tänkte jag. Hur menar du? Ibland är det bästa man kan göra att inse att förutsättningarna suger just nu. Det skulle inte bli bra, hur gärna jag än ville.

Så jag kastade in handuken. Känns lite konstigt. Tomt. Nu vet jag inte ens om jag vill längre. Om jag vågar. Jag fick tid på mig att fundera. Alldeles för mycket. Jag gasade och gasade. Sen tog det tvärstopp.

Nu sitter jag här. Lite förvirrad på något sätt. Mentalt försöker jag hinna ikapp kroppen som springer flera meter före.