Ibland händer det...

Man får vara glad åt det lilla. Men ibland så räcker det. Idag vill jag hissa två företeelser och personer. Åkte till en väninna sent igår kväll. Det var beckmörkt ute. Mitt i vägen så låg det plötsligt en sån där stor röd plastkon eller tratt, som vägarbetskillarna har när dom håller på med vägunderhåll. Någon unge som tyckte det var roligt att kasta ut den mitt i vägen antar jag. Som tur var så föll ljuset från en lyktstolpe några meter längre bort rakt över den, så jag hann se den. Som tur var. Blinkade till med helljusen för att se vad det var och körde åt sidan.

I backspegeln såg jag sen en ung kvinna i rosa mössa, som klev ut i vägbanan och släpade den stora konen åt sidan. Henne hissar jag idag. Blev så glad när jag såg henne. Hon gjorde en insats för hon insåg väl att förr eller senare så kör någon på den. S

en vill jag snabbt gå vidare till ett annat fenomen som egentligen mest är lite av en egotripp, fast blygsam. Jag jobbar numera i en högst internationell miljö, där människor från hela världen möts och koncernspråket är engelska. Jag pratar mestadels svenska med mina kolleger på kontoret, men all yttre korrespondens sker på engelska, eller för all del på alla dom andra språk som människorna runt omkring mig kan. Men den enklaste gemensamma nämnaren är oftast engelska.

Nu på morgonen så kom en kollega, Lynton, från England in och pratade med mig en stund innan dagens allvar sätter in. Vi pratade om ditten och datten och plötsligt så säger han ”Du pratar mycket bra engelska, nästan med lite amerikansk brytning”… Då blev jag så glad och stolt. För gudarna ska veta att det i mitt huvud mest låter som gröt det som kommer ut när jag pratar engelska. Och det känns som att jag har munnen full med mat för jag upplever alltid att tungan är som förlamad och ligger slapp och tjock i munnen. Men han var uppriktig och det gjorde mig glad. Så idag hissar jag även Lynton från England.

Ni ser, det krävs inte mycket för att göra någon annan glad. Tänk på det.Trevlig helg!