Vad kärlek är...

Alla sätt är bra utom de dåliga...

Jag har en dotter. Hon är tre år. Hon hatar allt som har med håret att göra. Vi får inte tvätta det, inte borsta det, inte klippa av det och inte sätta upp det i tofs. Så vida vi inte hotar eller lirkar med henne. Vilket som beror på hennes dagsform. Det förvånar mig att ingen av grannarna har ringt till Soc.

När vi ska tvätta hennes hår så håller maken i och jag tvättar. Vi stänger ytterdörrar och fönster. Drar för alla gardiner vi har och stänger in oss i badrummet. Vi spelar musik på hög nivå och vattnet sprutar så att det sjunger i rören i hela huset.

Nu har hon kommit på andra tankar. Igår kom hon på att hon kunde ha simglasögonen på sig när hon tvättar håret. Och så lägger hon sig ner på rygg i badkaret och skakar på huvudet. Praktiskt. Alla sätt är ju bra utom de dåliga. Problemet är att igår tömde hon en hel flaska schampoo. När det var slut ville hon ha mer. Detta kan bli dyrt känner jag. Undra om diskmedel funkar?

Jag har blivit tråkig...

När jag var yngre såg jag alltid ut som en vandrande reklampelare för konstfack. Eller i alla fall som en ung designstuderande. Det var mycket färg. Och mycket mönster. En del fick nog en psykedelisk chock när de öppnade dörren och inte hade räknat med att se mig utanför. Jag älskade färg. Mest rött och orange.

Idag kan jag sakna min passion för färg. Funderar på när min försiktighet började smyga sig på? Nog för att jag gillar färg fortfarande. Men ganska måttligt. Min garderob innehåller nog mest grått idag. Något mer färg när det är sommar. Eller det är då jag har färg måste nog erkännas. När det flesta drar på sig vita jeans så ser jag ut som karnevalen i Rio.

I vintras köpte jag EN tröja som inte var grå, svart eller mörkt lila. Den var gul. Och när jag ser på människor runt omkring mig på jobbet så inser jag att det liksom är en fålla jag har hamnat i. För vi klär oss rätt lika. Klassiskt, lite stramt och tråkigt. Fillippa K har blivit som 80- talets furumöbler. Så jävla tråkigt. Och så otroligt intetsägande och politiskt korrekt.

Hur svårt ska det vara..?

Jag försöker söka nytt jobb. Det går inget vidare. Idag har jag att välja på mediasäljare på SIBA, indisk kock, teletekniker, biträdande restaurangchef eller serveringspersonal. Av vilket jag inte är kvalificerad till något.

Vet att jag borde flytta. Att vi ”borde” bo i Stockholm. Där skulle jag få jobb. Kanske inte lätt som en plätt. Men i alla fall lättare än här. I december går mitt självvalde vikariat ut. Då kommer alla kvinnor som varit hemma med sina bäbisar välla in genom dörrarna på jobbet. Jag har inte en suck att få vara kvar. Inte i dessa tider. Men jag vill inte bo i Stockholm. Tycker inte det är en stad för mig. För mina barn.

Jag visste vad jag gav mig in på när jag hoppade av från ett stressigt jobb på tv efter 7 intensiva år. Jag visste och brydde mig inte ett skit. Jag var less, hade fått nog, var ledsen, slut och besviken. Jag såg bara en utväg, en möjlighet och tog chansen. Utan att blinka. Tågade glatt i hågen ut genom dörren, vände mig inte om en enda gång. Nu är läget lite annorlunda.

Här sitter jag nu med suget i magen. Lusläser tidningar och jobbsiter och tjatar hål i huvudet på mina ynka kontakter. Räknar dagarna. Plötsligt så känns jul/nyår alldeles för nära inpå.

Man ska ha husvagn...

Två veckor går fort. Iallafall på Gotland. Nyss hemkommen så sitter jag nu här med en stor kopp te och dumglor på högen med tvätt. Känner mig mer sliten nu än innan vi for. I två veckor har vi levt inpå varandra. Under skinnet på varandra. I en husvagn. Barnen har varit rastlösa och ovanligt oroliga. Kinkiga och gnälliga. Humöret liksom utanpå kroppen och ständigt redo till angrepp. Jag har lyssnat på min egen röst som en dålig gammal skiva. Från morgon till kväll. Tillrättavisat, bannat, medlat och tröstat.

Gotland var bedövande vackert. Som alltid. Men för mycket energi har gått till att försöka roa barnen som ändå aldrig var riktigt nöjda. Ville ständigt ha lite mer.

Jag känner mig ledsen. Och besviken. Och inser att trots att jag gjort mitt yttersta. Stått i brygga för att tillmötesgå alla, så känner jag mig som en pissig morsa. Otillräcklig, taskig och irriterad. Jag har inte haft semester. Snarare tvärtom.

Jag har släpat på en sexåring som började varje morgon med att fråga: Varför gör vi aldrig något roligt? Jag har släpat på en treåring som skrikit från morgon till kväll: Bära mig! Bära mig! Eftersom hon som hon sa, tappat sina ben.

Jag har tvättat nedbajsade flicktrosor i en hink med vatten, kissat på skitäckliga toaletter, duschat på ställen som resulterade i att jag till slut stod i en decimeter smutsvatten eftersom det var stopp i avloppet. Och då var det liksom inte ens mitt smutsvatten. Sovit dåligt och ätit fesljummen mat. Det är inte semester för mig.

Jag inser att vi nog inte är någon campingfamilj. Vi är för rastlösa för det. Att sitta vecka ut och vecka in och fisa i ett förtält är inte vår grej. Frågan är då vad fan man gör som Svenne svensk på semestern? För någon egen husvagn kommer vi aldrig, aldrig köpa.

Det blir en med spak...

Min syrra ska få barn. Igen. Han kommer i december av alla jävla månader. Tycker han kunde ha planerat det lite bättre. Dessutom är det sagt att han kommer den 21:a. Överdrivet dålig tajming måste jag tillstå. Nästan skrattretande. Om han nu väljer att komma då. Om han har tur så kanske det blir januari.

Men han får det inte lätt stackarn. Han blir den andra pojken i släkten. På typ 2000 kvinnor i olika åldrar. Hoppas att han har skinn på näsan. Eller det har han ju får man hoppas. Men att han inte blir helt jävla knäckt när han inser att han har EN manlig förebild. Och han är 6 år. Det kan gå riktigt illa det där.

Fast jag tycker att det ska bli kul. Med en bebis. Någon att sniffa lite på. Och det bästa av allt. När han skiter och skriker då får hans morsa ta över. Perfekt!

Fy bubblan som hon sa...

... dottern. När vi hittade den döda grodan i vårt jordgubbsland.

Så den hade fastnat stackarn. Måste ha kämpat länge för att komma loss. Och bara värre blev det. Stackarn.

Nästan så jag får lite dåligt samvete för att vi har nät över jordgubbarna. Jo... fasen... jag får dåligt samvete. Sitter här och tycker synd om en groda. Eller om det nu är en liten padda. Vad vet jag? Är inte så bevandrad i den här delen av djurvärlden.

Till slut så..

... tog sig fingerborgsblomman mamma. Visst heter den så, eller? Den växer på baksidan nu i slänten ner mot cykelbanan. Vi har både rosa, vita och cerisröda nu. Fint som bara den! Vet ingenting om denna blomma mer än att den är vacker. Spara mer frön mamma. Vill ha hela baksidan full.

Vad är sommaren..?

Men herregud vart tog sommaren vägen? Vad är det som händer?
Är det istiden som beslutat sig för att slå klorna i oss?

Det är 10 grader ute. Regnet fullkomligt öser ner, stan har svämmat över, vägar är avstängda och träden faller som plockepinn.

Grannarnas studsmattor har flugit över området. Häckar och syrener har krossats.

Det blåser så hårt att hela vår trädgård snart har blåst sönder till atomer. Vårt flätade pilträd är snart ett minne blått. Det har nästan helt blåst sönder. Knäckts av vindarna. Det lutar oroväckande och ser helt för jävligt ut. Det gör mig uppriktigt ledsen.

Jag var ut och skulle försöka stadga upp det. Liksom stabilisera det. Ett naivt försök att rädda det. Det slutade med att jag skar mig i handen och blev helt dränkt.

Nu sitter jag här och stirrar ut genom fönstret. På ovädret och den stundande katastrofen. När pilen helt flyger åt helvete.

Puckade kärringjävel...

Vet inte om det beror på att jag är lite låg just nu... men jag tror inte det. Jag går verkligen inte ihop med en av "fröknarna" på treåringens dagis. Jag måste verkligen behärska mig för att inte skrika rakt ut åt henne.

Den här kvinnan gör liksom som hon själv vill. Skiter fullständigt i att vi både försöker få lilltjejen torr och utan blöja på dagen och att hon dessutom inte längre ska sova på dagen eftersom hon lätt är uppe till midnatt, om hon sover på dagen. Nattningen tar tre timmar om hon så sover 10 minuter på dagen och vi hinner både läsa 15 böcker och bråka innan vi lyckas bryta ner henne i sängen.

Igår när jag hämtade lilltjejen så hade hon blöja på sig. Frågande tittade jag på kärringen som skruvade lite på sig och sa: Ja vi satte på henne blöja för hon vill inte gå på toaletten när hon är här. Hon kissade ner sig i regnbyxorna.

Idag när jag hämtade så hade hon sovit efter lunch. Samma kvinna igen som skruvade på sig: Jag tyckte hon verkade trött och hon var lite kinkig på förmiddagen idag.

Fattar hon inte att hon fuckar upp ungen när hon håller på så här? Att treåringen inte fattar vad sjutton det är som gäller. Blöja eller inte? Sova eller inte? Hemma har hon trosor, på dagis blöja uppenbarligen. Hemma sover hon inte, uppenbarligen gör hon så på dagis. Trots att vi sagt till om detta vid upprepade tillfällen.

Hon gör liksom som hon själv tycker. Jag tycker det är skit.

När hjärtat längtar ut...

Förstår inte hur folk får livet att gå ihop? Hur de får alla delar att passa ihop i en perfelt symetri med en harmonisk känsla som säger dem att livet är underbart, familjelivet skitkul och fasen så skoj det är med treåringar.

Är för sjuttioelfte gången det här året ensam med barn, hund, hus, mat, tvätt, nattning, hundpromenader, matlagning, handling och vattning av trädgård.

Jag är trött. Och ledsen. Känner mig lite lurad. Är det så här det ska vara nu? Resten av livet. Håller jag på att tappa bort mig själv i allt detta? Alla måsten? Allt som ska hinnas med.

Den ständiga ångesten över att sängarna inte är bäddade, att det faktiskt ligger dammråttor i hörnen. Besvikelsen över att jag inte hinner med, att jag inte orkar vara perfekt.

Min man är borta i jobbet. Som så många gånger förr. Han ringer från ett hotellrum och frågar hur det är. Jag svarar att jag försöker överleva medans treåringen skriker i falsett i bakgrunden.
Han går till sängs, sover hela natten ostört och äter sedan frukost på fint hotell i lugn och ro. Jag springer hela natten mellan min säng och dotterns eftersom hon drömmer mardrömmar. Hunden spyr på dörrmattan och regnet öser ner.

Jag har ingen tid för mig själv. Mitt liv måste planeras efter makens jobb. Vet inte hur många gånger jag tvingades boka om min tid till frisören innan jag äntligen kom iväg i torsdags. Fem gånger kanske.

Hatar att MITT liv ska påverkas i sådan stor utsträckning av makens jobb. Det är inte ens mitt EGET jävla jobb som ställer till det för mig. Det är någon annans snällhet, svårigheter att säga nej, att vilja visa framfötterna och önskan att klättra som gör att mitt liv mindre och mindre känns som mitt eget.

Kanske är jag självisk nu. Kanske ställer jag för höga krav. Men vad gör man när orken faktiskt har tagit slut och hjärtat har börjat längta ut?

Avsked...

In Our Darkest Hour

In My Deepest Despair

Will You Still Care?

Will You Be There?

In My Trials

And My Tripulations

Through Our Doubts

And Frustrations

In My Violence

In My Turbulence

Through My Fear

And My Confessions

In My Anguish

And My Pain

Through My Joy

And My Sorrow

In The Promise Of Another Tomorrow

I'll Never Let You Part

For You're Always In My Heart.

Spökar det..?!

Först trodde jag att det var inbillning. Sen trodde jag att jag var trött och lite disträ. Nu börjar jag tro att jag håller på att bli knäpp.

Jag tror det spökar här. Hemma hos oss. I vårt nya fina hus. Datorn slår på sig själv. Ibland mitt i natten. Och fast att ljudet är avslaget (i högtalarna) så kan jag höra när den slår på och windows startar upp. Har hänt flera gånger nu. Antingen mitt i natten eller när ingen ens är i närheten av den. Börjar bli läskigt nu faktiskt! :(

Jag vaknar mitt i natten av det där välkända ljudet av en dator som slår på och en hårddisk som börjar starta upp. Och jag VET att datorn var avslagen när jag gick och lade mig och jag VET att ljudet till högtalarna var avstängt.

Jag vill gärna ha en helt naturlig förklaring till detta. Så vänligen framför dessa nu. Innan jag skiter på mig.

Semester innan jag dör....

Jag är så trött. Förkylningen och värmen har sugit musten ur mig. Luften står still på jobbet och de flesta kollegerna har redan packat ihop, gått hem och ligger nu på stranden.

Som upplagt för att jag nästan ska sitta och somna bakom min gigantiska dataskärm. Förstår inte hur jag ska kunna kämpa mig igenom nästa vecka oxå. Batteriet blinkar ju rött redan nu.