Ok… jag har förstått att få av er intresserar er för mitt faktiskt ganska stora och i vissa lägen, helt oöverskådliga i- lands problem… detta som jag i flera veckor har funderat över nu, ältat och totalt analyserat sönder i huvudet.
För- emot, bu eller bä, stor- liten och svart eller färg. Jag vet att ni skiter i vilket. Och förmodligen så är det så att jag har en 30- års kris. Ganska sen sådan.
Motiv valt. Motiv bestämt. Motiv svårplacerat. Fatta mitt problem?
Jag är inte längre en impulsiv 18- åring som glad i hågen och utan att blinka skulle tatuera en torsk på vaden eller bamse på överarmen. Jag ältar. Funderar lite extra. Bortanför näsan liksom. Och det är där jag står nu. Som ett ufo. En jävla loser. Som en gammal alkis som vet vart problemet ligger, men som inte kan FÖRMÅ sig att kliva in i AA’s skabbiga gamla lokaler. Det skulle ju att vara att ge efter totalt och erkänna sig besegrad.
Tatueringen lockar mig, hånar och förför. Fan, bara den inte hamnar i pannan. Var som helst men inte i pannan, väser mitt undermedvetna. Klart den inte ska sitta där, då vore jag ju galen. Men vart annars då? Name a place and I’ll be there liksom. Om jag vågar… vet inte om jag törs. Tänk om det blir fult?
Tänk om min sambo kommer att skratta åt mig på samma sätt som jag hysteriskt och rått, helt spontant och faktiskt läskigt högt…. tokskrattade, när han kom hem från fiskeresan för några år sen och killarna hade sysslat med ”malebonding” och bestämt att skägg som innefattar mustasch och lite fjun på hakan, är skitsnyggt.
Nu är det iofs skitsnyggt, och han skulle säkert se ut som en tafatt 18- åring om han tog bort det… men ändå? Tänk om han skrattar åt mig… då blir jag skadad för livet, ärrad….
Någon som kan hjälpa mig? Vill ni ha en bild?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar