Hallå?

Är det någon kvar där ute? Jag har haft ett uppehåll med skrivandet. Det var inte tänkt att det skulle bli så här långt. Men jag tappade liksom sugen. På det mesta.

Tappade bort mig själv lite grann. Kände mig lite vilsen. Och väldigt ledsen. Funderade mycket. Det är bättre nu. Känns som att jag har en plan. Om vart jag är på väg. Vad jag vill med mitt liv. Vad som är viktigt.

Så nu har jag en plan. På ett längre perspektiv. Att ha en plan och aktivt jobba för att styra livet mot det man önskar. Känns bra. Nu måste jag bara ha lite tålamod.

Våren är här nu. Solen skiner och det droppar stilla från taken. Det är lättare att andas och livet är gott.

Det gör ont... så jävla ont...

Trampade på en geting igår. Jag som tjatar på barnen. Om att ta på sig skorna. Låter som en gammal repig skiva när jag tjatar om detta.

Plötsligt var den bara där. I foten. Nu har jag en böld under foten stor som en golfboll. Tårna har domnat bort och värken är ohygglig.

Inte roligt. Önskar ingen detta. Blä!

Nu semester!

Nu går jag på semester. Som jag har längtat. Stilla ska jag vagga i denna ljuvliga tid. Slappa och bara vara.

Det har varit overkligt hett idag. Luften darrar... som Christer Sandelin sjöng för hundra år sedan. Luften står helt stilla inne. Det blir svårt att sova inatt.

Jag har fått nytt jobb. Igen. Ett fast jobb denna gång. Och det känns så skönt. Nu kan jag sluta jaga. Sluta fundera och oroa mig. Jag går tillbaka till min förre arbetsgivare. Det känns bra. Rätt. Men mina drömmar på eget finns kvar. Kommer tid, kommer ro.

Nu går jag ut i solen. Med ett glas rosé som verka vara den här sommarens sommarplåga. Rosé ska det vara om man vet vad man håller på med.

En bok under armen. Varma vindar mot en bar arm. Ett djupt andetag. Andas ut. Jag är ledig.

Fy fan vad skönt! Härliga sommar jäklar vad du är fin! Fem veckor. Att peta med tårna i gräset.

Läskigt när det brinner..!

Det är läskigt när det brinner. När huset brinner ner. När inget finns kvar. Allt utplånas.

Det drabbade min svägerskas väninna i veckan. Mitt i natten. Tog elden fart. Två vuxna och deras fyra barn. Tog sig ut. Med nöd och näppe.

Nu finns inget kvar. De har bara varandra. Och sina underkläder de hade på sig den natten.

Sekelskiftsvillan som de omsorgsfullt renoverat i flera år. Är bara en hög brända bräder nu. Vilken sorg. Kan inte riktigt föreställa mig den.

Jag känner dem inte. Alls. vet inte ens vad de heter. Men jag kan hjälpa ändå. Så nu har jag tömt mina skåp på allt från jeans till gardiner. Glas och bestick. Sommarklänningar till flickorna och tröjor till pojkarna.

Allt som bara ligger här och samlar damm åker nu. Det finns dem som behöver mitt överskott bättre. Jag har ett helt hus. De har ingenting.

Molnen hänger tunga...

Det händer en del i mitt liv nu. Bra saker. Fina stunder. Glada miner. Ett lätt hjärta. Det ska jag berätta om. När tiden är inne. Jag har en hemlis nämligen. Nog om det. For now.

Alldeles strax ska jag äta jordgubbar till frukost med mina barn. Lyx!

Det är fem arbetsdagar kvar till en otroligt efterlängtad semester. I fem veckor ska jag ta dagen som den kommer. Utan krav. Bara vara. Och ladda batterierna.

Nu midsommar med fina vänner. Glada miner och varma hjärtan. Vi skiter i molnen. Faktiskt!

Så det så..!

Måste säga. Att det är nog tur att jag har barn. Som liksom håller mig på marken. Grundad och jordnära. Med fokus på vad som egentligen är viktigt. Och vad som inte är ett problem. Vad som inte är värt att göra en stor grej av. En issue liksom.

Jag hade ett samtal med sonen idag. Vi har länge först en diskussion. Om huruvida han egentligen ska stå upp och kissa eller inte. Han envisas med att han ska stå upp. För det gör pappa. Jag envisas med att han ska sitta ned. För han kissar utanför. Jämt.

Så idag pratade vi om det igen. För miljonte gången.
- Sitt ner när du kissar.
- Varför?
- Du kissar utanför.
- Det gör väl inget.
- Jo det är äckligt.
- Finns andra saker som är äckligare.
- Som vaddå?
- Bajs!

Sen var den diskussionen över.

Om att höra till...

Jag hade ett samtal. Med en riktigt god vän idag. Ett samtal som slutade med att jag blev ledsen. Och det var så jobbigt. Att ge efter. För tårarna. Jag kände hur jag blev fysiskt illamående och att det liksom gjorde ont i kroppen av att hålla emot tårarna. Hur det började spänna i käkarna och talet blev grötigt. För gråta det tänkte jag fan inte göra. Någon stolthet har man väl ändå?

Men så gjorde jag det. Ändå. Jag grät. För allt och inget. För jag började helt plötsligt tänka på en äldre herre som jag träffade genom jobbet för en tid sedan. En stilig, stolt man. I 70- årsåldern. Hur rak i ryggen han var. Tills jag råkade nämna hans hustru. Som är döende i ALS.

Hur han liksom sjönk ihop. Hur luften gick ur honom. Och han blev förtvivlad. Och jag såg hur jobbigt det var för honom. Att bli ledsen inför mig. Hur han verkligen inte ville. Vara ledsen inför mig. Det gjorde så ont.

Jag kom att tänka på honom idag. Av någon outgrundlig anledning. När jag själv var ledsen. Och besviken. På en människa som bara bryr sig om. På sina egna villkor.

Samtalet med min vän hade sitt ursprung. I en djup besvikelse och ett beslut. Där jag insett att jag är alldeles för ärlig med människor i min omgivning. Hur jag blir utnyttjad. Och bortvald. I en massa olika sammanhang. Hur jag ger till andra. Även när de inte vill ha det. Och hur ledsen jag blir när jag ändå inte får vara med.

Samma känsla som när man var liten. Viljan att vara til lags, ställa upp, finnas till hands. För att sedan bli avvisad. Hur jag alltid har anpassat mig efter andra. Som aldrig gör det samma tillbaka.

Och jag förstår inte varför. Jag aldrig lär mig. Att bara sköta mitt. Gå min egen väg. Aldrig försöka knyta an.

Men det här med masker. Är inte min grej. Och i dagens samhälle förlorar jag på det.