Resfeber...

Det är nog bäst att jag skriver nått nu. För på fredag åker jag och då blir det tyst ett tag. Är förkyld och gruvar mig lite inför resan. Sen har jag lite dåligt samvete också. Känner mig självisk. Som gör något bara för mig. Som lämnar barnen och sambon med allt ansvar. Som ska få äta på fin restaurang och shoppa medan dom äter korv och makaroner. Jag hoppas dom får fint väder i alla fall.

Kommer packa alldeles för mycket. Vädret är hit och dit även i Washington. Ska försöka ta in allt och bara njuta. Tillåta mig att bara vara. Och komma tillbaka med mängder av energi.

Har sökt två jobb. Ansökningstiden går ut medan jag är borta. Undra just hur det ska gå med det?

Blä!

Nu är det fredag. Älskar fredagar. Bästa dagen på hela veckan. Avslut och början- på samma gång. Tung vecka. Har inte alls varit på humör. Bara en sån vecka. Då allt irriterar.

I onsdags satt jag på akuten, hälsocentralen och öron-näsa-hals med en precis nykläckt tvååring. Dom ringde från dagis och sa att hon ramlat och tagit emot sig med munnen och näsan. Näsan tog mycket stryck och tänderna rök nästan. Hämtade en hysterisk, rödmosig och helt nedblodad tjej som klängde som en apa på mig och gallskrek. Det blev mycket isglass den dagen.

Biter ihop och räknar dagarna. På fredag morgon åker jag. Sju dagar kvar. Håll ut Johanna, håll ut.

Måndag- igen... fy fan...

Efter en helg i högsommarens tecken med födelsedagskalas för lilltjejen och skrubbsår, så vaknade jag vid 4- tiden i morse av en ihållande och gäll signal från väckarklockan. Tänkte stilla: ”Äntligen måndag. Det är måndag alldeles för sällan”…

Var på musical i helgen. På stor arena här i byhålan. Sound of Music. Nu är inte jag musikrecensent. Långt ifrån. Och det är liksom alltid trevligt att få komma ut på galej. Men… det var inte bra alltså. Segt. Lite för präktigt. Kan inte sätta fingret på det… men det var något som liksom drog ner hela behållning. Så som jag älskat denna film genom åren. Julie Andrews.

Nu fick jag bara spykänslor av att se Pernilla Wahlgren hångla med Tommy Nilsson. Det blev inte romantiskt, snarare incestuöst. Dessutom är han grymt sliten snubben. Alkoholen har verkligen satt sina spår. Han har nog inte hört reklamen som kommunen stoltserar med här uppe... "varannan vatten"...

Tur att solen kommit nu...

Brukar bada badkar med mina barn ibland. Inte för att jag tycker att det är så otroligt mysigt, utan för att min 5- åring annars tjatar ett stort hål rakt igenom huvudet på mig. Jag försöker undvika det in i det längsta eftersom jag har en 2- åring som nu insett att vi ser olika ut. Hon ska gräva, pilla, nypa och dra i allt. Känns både fnisslustigt och genant. Jag vet. Borde kunna sätta mig över det som vuxen och mamma. Men hon kan bli otroligt närgången och frågar om ALLT.

Men i lördagskväll så kröp jag till korset och stålsatte mig. Det gick bra. Garderade mig genom att vräka i badskum. So far so good…

Idag berättade min sambo att 5- åringen sagt följande till honom i ett förtroligt samtal nu i veckan: ”Pappa… vet du… när mamma tar av sig alla kläder så blir hon alldeles vit. Som att hon nästan inte syns.

Ska nog sitta lite i solen i helgen.

Den okände pojken...

Det finns vissa saker som verkligen berör mig. Saker som jag kan fundera på i flera dagar. Saker som gör mig bottenlöst ledsen. Idag är jag ledsen och funderar…

Någonstans i vårt område bor det en pojke. En sjuk pojke. En pojke som inte är som alla andra pojkar. Han har inget spring i benen. Och det gör mig så jävla förtvivlad. Ofta när jag är ute och går med hunden så möter jag honom. Och någon av hans personliga assistenter. Han ligger alltid ner. På sidan. I en vagn som ser ut som en smal kundvagn utan väggar. Han är alltid ordentligt påklädd och alltid fastspänd. Hon som skjuter på, ser alltid uttråkad ut och han är alltid knäpp tyst.

Jag såg honom idag. Och det slog mig att jag aldrig egentligen sett honom. Är han blond..? Har han mörka lockar. Vad är det för färg på hans ögon?

Och jag ville bara rusa fram och hjälpa honom upp, visa honom solen som sken idag, ge honom en glass. Men det går nog inte. Och det gör mig skitledsen.

Och så talade vi om viktiga saker...

Ibland är man patetisk. Som idag. Vet nu vad jag vill ha för tatuering. Tyvärr så kan jag inte arabiska. Så jag frågade tjejen i kassan på lunchhaket. Hon sken som en sol och ringde en killkompis. Så nu har jag en kontakt. Låter lite kriminellt. Som om jag langade droger ungefär.

Min sambo har ungefär samma världsliga problem på sitt nya jobb. Suttit i stolen på nya kontoret. Fått en ny bärbar dator, valt ut en telefon och fått tjänstebilen nerkluddad med en massa blaffiga klistermärken.

Så ringer han till mig på mitt jobb. När det är som mest stressigt. När jag bollar information om en påträffad död man i en lägenhet, morddom, mördare som vallats på brottsplatsen och gräsbrand…. Han var hemskt ivrig, lät som en treåring… och så frågar han:
Du gumman… vad är egentligen snyggast färg på ett handsfree set? Svart eller silver..?

Viktiga saker. Gör att man får perspektiv på saker och ting. Verkligen.

Tant velig velar vidare...

Ok…. velig som jag är. Så har jag ångrat mig. Igen. Det här med att smycka kroppen kräver en noggrann övervägning. För och emot liksom. Jag tänker inte skaffa en svart panter som klättrar uppför höger lår. Även om det kanske kan vara snyggt. På vissa.

Så jag jobbar vidare på det här och utlovar en bild när jag väl låter någon stackare utsätta mig för självvald smärta. Märk väl att det kan dröja. Ett par år i värsta fall.

Det här med tatueringar...

Jag tror jag 30- års krisar. Fast lite för sent. Eller krisar gör jag nog inte. Funderar. Över allt och inget. En otrolig massa tankar passerar genom huvudet mest hela tiden. Känner mig rastlös och okoncentrerad på jobbet. Vill inte vara där. Känns som att jag har så otroligt mycket viktigare och intressantare saker att göra.

Vart ska jag bo, hur vill jag leva… vad vill jag…

Har länge närt en önskan om att tatuera mig. Skitfånigt eller hur? Jag börjar bli för gammal. Sånt nonsens pysslar man med som tonåring… eller så ska man vara entusiast med hela kroppen sönderplottrad. Men allvarligt… jag har funderat… och har gjort så i många, många år och kommer inte fram till nått… eller jo det har jag gjort. Jag vill ha en liten tatuering, mitt på armen och det ska inte vara nått fluffigt… hjärtan, blommor, delfiner, solar och barnens namn går bort. Den ska vara min. Bara min. Och vara en symbol för vem jag är och hur jag tänker och funderar…

Så i bussen på väg hem från Stockholm i lördags kväll kom jag på… ”Always be yourself- unless you suck!”

Vad tror ni om det?

(tilläggas bör väl att jag inte tänkte ha det skrivet utmed hela armen med tre centimeter stora bokstäver. Man måste komma riktigt nära för att kunna läsa...)

Så är det...

Idag känner jag mig lite ensam. Det är svårt att komma inflyttad till vissa städer. Min stad är en. Alla håller sig på sin kant. Leden sluter tätt när man försöker ta kontakt. Alla har sitt och sina. Har inget eller iallafall väldigt litet intresse för att lära känna någon ny. Man umgås med dom som man känt i 40 år amen, och så får det vara bra med det.

Jag har försökt knyta kontakter. Bjudit till. Sträckt ut en hand. Dom flesta här uppe tittar bara på mig. Någon sa vid ett tillfälle: Johanna du har ett onaturligt behov att att umgås.

Då blev jag så otroligt ledsen. Skämdes och drog mig undan. Så idag tar jag inte kontakt. Håller mig på min kant. Och jag känner mig ensam. Känner mig som ett freak. Paria. Personen med det onaturliga behovet. En själ som älskar liv och rörelse. Kontakt och utbyte med andra. Nära relationer. Verkar vara förkastligt och överskattat idag.

Längtar efter mina vänner som bor långt ifrån. Längtar efter köken som jag alltid är välkommen till, när helst jag behöver en kram. Längtar efter det villkorslösa. Det okonstlade.