Tårar...

Någon sa till mig en gång att när du får barn så får du räkna med att bära hjärtat utanför kroppen resten av ditt liv. Jag har inte riktigt tagit det till mig. Inte riktigt förstått den där känslan som dom pratade om, som ligger bakom dom kloka orden. Förrän ikväll.

Läste för min 5- åring. Ur en bok som han fick för några dagar sen. Om en liten pojke och hans hund Ajax. Om Ajax som dör och pojken som längtar så att han håller på att gå sönder. Om en liten pojke som reser upp till himlen för att leta reda på hunden som blivit en stjärna, för att plocka ner honom och ta med hem igen.

Det var då jag började storböla, det var då jag började torka tårar som en galning och svalde och svalde för att min son inte skulle se att jag var ledsen. Han förstår ju inte vilken saknad det ligger bakom ett avsked, att förlora någon som betyder mycket. Ville inte skrämma honom, så hans pappa fick läsa klart.

Så ikväll bär jag hjärtat utanpå kroppen. Krävs inte mycket tydligen.

Vart är världen på väg..?

Har haft mycket på jobbet. Inte orkat skriva. Sen tog orden slut ett tag. Jag orkade inte reflektera över saker. Jag bara tog in, konstaterade och spottade ut.

Nu har det ju hänt en del. I världen. Både på lokal nivå och ute i djungeln liksom. Kungen öppnade munnen under älgjakten. Att inte någon bara nitar honom en gång för alla. Nu sa gubben att vi borde börja skjuta varg i Sverige. Många vargar. För som han sa: ”När dom är ute och rör sig, så kan dom ju träffa på en partner och då rasslar det bara till så har vi en enorm vargstam”…

Kungen ska inte yttra sig om sånt. Inte ha en åsikt. I alla fall inte i det offentliga rummet. Han ska bara vara tyst och kliva runt där i skogen med sina fina vänner, som alla bär slips och skjorta när dom ska skjuta ihjäl djur. Bara det är ju bara för pissviktigt. Som sagt, han ska bara vara tyst. Han ska kommentera vädret, avsaknaden av älg eftersom halva Stockholm valsar runt i dungen och så ska han säga att det är trevligt och gemytligt. Punkt. Någon ur Hovet borde ha styrt upp situationen och slagit honom i huvudet med gevärskolven. Fan vad han är pinsam.

Sen har vi pratat om vuxenmobbing. På hög nivå. I kändisvärlden och på tv. Katrin Zytomierska det lilla puckot som älskar att höra sin egen röst har helt utan empati, insikt och medmänsklighet kallat folk för bög, fetto, jävla fyllo och judehatare. Hon är så skarp denna kvinna. Hon måste sova gott på nätterna eftersom hon enligt henne själv inte har något ansvar, bara är sig själv och att det dessutom inte står någonstans i hennes kontrakt att hon ska visa medmänsklighet med tonåringar som åker ur Idol på löpande band.

Hon är ju så korkad så att man blir mörkrädd. På frågan om hon inte tycker att hon gått över gränsen så blev svaret två stora bruna uppspärrade ögon. Och så log hon och smörjde mer kladd på läpparna och sa: Nä vaddå, jag är bara mig själv. Det är det TV4 vill ha och det var därför som dom anställde mig.

En vuxenmobbare. Som i realiteten häver ur sig en allsköns smörja om allt och alla, om dom inte passar in i hennes Stureplansmall. Hon är tragisk och hon är liten. Men det är synd om henne. För hon har ingen självinsikt, och hon har ingen empati och hon förstår verkligen inte när hon gått över gränsen.

Sen går vi raskt över till Smittskyddsinstitutet som idag kläckte dagens stora groda. Dom tycker inte längre att medveten smittspridning av hiv, ska anses vara ett brott. Dom tycker vidare att hiv ska klassas som vilken könssjukdom som helst. Att man riskerar att ha livet av en annan person om man har sex utan att skydda sig, är tydligen en bagatell. Som olycksfall i arbetet ungefär.

Om du har hiv och vet om det och har sex med en frisk person som blir smittad, så klassas det idag, i Sverige, som grov misshandel. Bara det tycker jag är sjukt. Det är ju mord? Förr eller senare iallafall. Förr eller senare så dör man av hiv. Man kan leva länge med det, men förr eller senare så dör man av sviterna av det. Detta är iallafall prognosen idag. Om du då medvetet smittar en annan person, så tycker jag det är helt sjukt att det bara klassas som grov misshandel. Och även det vill nu Smittskyddsinstitutet ta bort. Hur fan tänkte dom nu?

Ibland händer det...

Man får vara glad åt det lilla. Men ibland så räcker det. Idag vill jag hissa två företeelser och personer. Åkte till en väninna sent igår kväll. Det var beckmörkt ute. Mitt i vägen så låg det plötsligt en sån där stor röd plastkon eller tratt, som vägarbetskillarna har när dom håller på med vägunderhåll. Någon unge som tyckte det var roligt att kasta ut den mitt i vägen antar jag. Som tur var så föll ljuset från en lyktstolpe några meter längre bort rakt över den, så jag hann se den. Som tur var. Blinkade till med helljusen för att se vad det var och körde åt sidan.

I backspegeln såg jag sen en ung kvinna i rosa mössa, som klev ut i vägbanan och släpade den stora konen åt sidan. Henne hissar jag idag. Blev så glad när jag såg henne. Hon gjorde en insats för hon insåg väl att förr eller senare så kör någon på den. S

en vill jag snabbt gå vidare till ett annat fenomen som egentligen mest är lite av en egotripp, fast blygsam. Jag jobbar numera i en högst internationell miljö, där människor från hela världen möts och koncernspråket är engelska. Jag pratar mestadels svenska med mina kolleger på kontoret, men all yttre korrespondens sker på engelska, eller för all del på alla dom andra språk som människorna runt omkring mig kan. Men den enklaste gemensamma nämnaren är oftast engelska.

Nu på morgonen så kom en kollega, Lynton, från England in och pratade med mig en stund innan dagens allvar sätter in. Vi pratade om ditten och datten och plötsligt så säger han ”Du pratar mycket bra engelska, nästan med lite amerikansk brytning”… Då blev jag så glad och stolt. För gudarna ska veta att det i mitt huvud mest låter som gröt det som kommer ut när jag pratar engelska. Och det känns som att jag har munnen full med mat för jag upplever alltid att tungan är som förlamad och ligger slapp och tjock i munnen. Men han var uppriktig och det gjorde mig glad. Så idag hissar jag även Lynton från England.

Ni ser, det krävs inte mycket för att göra någon annan glad. Tänk på det.Trevlig helg!

Döden döden...

Trodde väl aldrig att jag skulle säga det här. Vet att det låter hemskt. Och syniskt. Och sjukt och läbbigt. Men vissa dagar så stöter jag på medtrafikanter som jag faktiskt hoppas kör ihjäl sig. Jag vet. Man får inte säga så. Inte ens tänka det. Men allvarligt. Jag gör det.

Jag är själv inte Guds bästa barn. Jag kör som en biltjuv. Min pappa lärde mig köra bil och jag kör som honom. Tycker om att åka fort. I ett annat liv skulle jag mer än gärna vara testförare för BMW och Mercedes långt uppe i smällkalla Norrland. Där snödrivorna ligger meterhöga. Men… för att återgå till ämnet och verkligheten.

Jag kör fort. Ofta. Enda stället där jag med nitisk noggrannhet alltid håller hastigheten är utanför skolor och där jag vet att det vistas barn. Så jag är ganska bra ändå. Men annars så kör jag oftast för fort. Alltid lite över begränsningarna. (skäms) Hur som helst… mitt nya jobb innebär att jag måste åka bil till jobbet. Och det är inte stadstrafik jag pratar om nu, utan motorväg. Jag kör fort. Men det finns dom som kör ännu fortare. Och det skrämmer mig.

I morse åkte jag i 140 och det tycker jag är precis vad jag mäktar med. När det är andra bilar runt omkring. I alla fall. Det var mycket trafik och smällfullt i högerfilen. Så jag ligger i vänster. En fin guldig bil kör ikapp och ligger runt en meter från min bagagelucka. Vilket stressade mig sjukt mycket eftersom jag inte hade någonstans att ta vägen, ingen möjlighet att vika undan. Och jag uppskattar inte att ha en bil en meter från min dragkrok, när jag ligger i 140 km/timme. Vad som helst kan ju hända. Och då är jag död. Stendöd. Jag provbromsade lite grann. Han saktade inte ner, snarare tvärtom. Han la sig ännu närmare. Om det nu var möjligt.

När en lucka väl öppnade upp till höger så for jag åt sidan. Vilket inte hjälpte honom mycket eftersom han nästan genast hade en ny bil framför sig. Jag bytte tillbaka och kom att ligga bakom denna idiot som nu stressade en annan stackars medtrafikant som inte heller hade någonstans att ta vägen. Slutligen åkte hon åt sidan. Idioten hamnade återigen bakom en bil som körde alldeles för sakta.

Då börjar idioten tuta. Fast att han mycket väl såg att det högra fältet var smockfullt med sömniga och långsamma bilister. Förstå stressen för denna man i den långsamma Audin. Slutligen så hittar han en lucka som han knör in sig i, som får till följd att hela det högra körfältet tvingas tvärbromsa. För han häver sig in där i panik. Vad gör idioten i den guldfärgade bilen? Börjar applådera åt den stressade stackars mannen som nu åkt åt sidan. Sen avslutar idioten med att ge Audimannen fingret, och så drar han på. I minst 200 knyck.

Så… därför… när jag nu en taskig tanke. En rätt vidrig tanke. Som jag naturligtvis inte vill ska slå in. Men jag ser hellre att han kör ihjäl sig själv än mannen i den gröna Audin. Eller någon annan för den delen.

Jag tror jag kräks...

Kort sammanfattning av Brittans nya singel:
”Womanizer, wo-womanizer, womanizer, oh, womanizer, you’re a womanizer, oh, you’re a womanizer, baby, womanizerwomanizerwomanizer, aha, womanizer, womanizer, womanizer, womanizerwomanizerwomanizer, lollipop, aha.”

Ungefär så. Mer är det inte. Det låter som en robot som fått hjärnblödning. Refrängen är lika irriterande som en geting. Man vill bara rulla ihop en tidning och slå ihjäl den. Vilken comeback.

Blä för puckon...

Idag är det en sån dag. Jag blir så less. Vad fan är det för fel på folk? Det skjuts för lite i Sverige, som min syrra säger. Kanske lite väl drastiskt. Men ibland undrar man. Om folk sålt hjärnan. Om dom helt enkelt glömt att ladda den lilla fjuttbrain dom faktisk har, så det klickar liksom inte.

Jag blir så jävla arg. Vill skrika tills hjärnan sprängs. Frustration. Tänk om man bara kunde ignorera folk och företeleser tills dom liksom försvann. Bleknade bort och upplöstes.

Fixar inte folk som säger en sak, men menar någonting helt annat. Och som sen blir irriterade och sura för att man inte inser, fattar och förstår att oj, hon menade ju precis tvärtom. Hatar människor som talar i gåtor, som låtsas. Var rak, var ärlig. Mindre bullshit och världen skulle funkar så in i helvete mycket bättre.