Apa apa apa.....

Major fuck up! Fans jävla skit. När vi beställde våra biljetter till USA så beställde vi i mitt gamla efternamn. Nu har jag ett annat. Sen en vecka tillbaka. Tydligen. Skatteverket har inte informerat mig om detta och när jag ringde igår för att kolla hur långt bort ett beslut var så hade jag tydligen hetat något helt annat i flera dagar utan att jag haft en aning om det.

Problem. Jag får inte ändra namnet på flygbiljetten enligt Lufthansa. Vilket jag tycker är skitlöjligt eftersom det bara borde vara för dom att gå in i beställningen, ändra och skicka en ny biljett. Varför INTE undrar jag? Policy. Inbillade mig att det var många som beställde resan innan dom tex gifte sig och sen åkte direkt efter det. Tydligen så är mitt problem HELT unikt. Vet inte om jag tror på dom?

Jag får inte resa med ett namn på biljetten och ett annat namn i passet. Och jag får inte resa om jag åker på mitt gamla pass och heter något annat enligt folkbokföringen. Att jag tar med ett intyg från tex Skatteverket om att jag gift mig och nyss bytt efternamn verkar inte funka heller. Jag hatar byråkrati och jag hatar verkligen att världens enklaste lilla grej inte ska kunna fixas. Det är ju inte så att det är en ANNAN person som ska åka på min biljett.

Nu får jag panik!

Snart så....

Det är vår i luften nu. Den ligger där och trycker, men jag ser den allt. Känner den mot kinden. Solen skiner från en koboltlblå himmel och fåglarna gör små trevande försök att sjunga. Testar rösten. Håller den? Det droppar sakta men rytmiskt från tak och rännor. Bara för att frysa till igen under natten. Ett steg fram och två steg tillbaka. Precis som det ska vara när våren tvekar.

Kisar mot solen och gör en lista i huvudet över saker som jag borde göra. Leta fram barnens skolåda. Så att vi är beredda. Det är ju så. Vi tenderar att klä av oss alldeles för tidigt i vår iver över att våren sömnigt sträcker på sig. Längtan blir för stark. Vi skiter väl i vitsipporna. Fram med promenadskorna.

Jag borde se över mina stackars fötter. Som lidit helvetets alla kval under vintern. Jag gillar inte skor så värst. Är nog ett barfota barn innerst inne. Så nu behöver fötterna lite kärlek. Ett fotbad och pepparmyntslotion.

Jag kisar genom smutsiga fönster och inser att även dom behöver ses över. Smuts och små barnhänder lyser obarmhärtigt emot mig. Suckar. Inser att jag tycker panoramafönster är grymt överskattade. Undra om det är dyrt att anlita någon som tokstädar hela huset?

Seger!

Liten seger för lilla mig. Fläbbet på ryggen är borta. Det syns inte ett skit på vågen. Inte ett grams skillnad sen jag började det här nyttiga livet. Inte ett gram. Fatta! Jag blir galen. Tappar sugen lite grann. Varför? Hur är det ens möjligt?

Men så… inser jag att fläbbet på ryggen är borta. Ni vet den där sunkiga valken som tenderar att liksom välla över kanten när man drar på sig byxorna. Den är borta. På det stora hela i alla fall.

Fan vad jag har varit duktig. Inga mackor på sex veckor. And gone is the fläbb. Nu ska jag bara bli av med fläbbet på framsidan. Det verkar svårare.

And off we go...

Resan beställd. Biljetter köpta. Äntligen! Ser fram emot att träffa vännerna i USA i maj. Otålig!

Sorry... but I just don't care..!

Nu förlovar dom sig. Hela Sverige håller andan. Varenda kärring över 50 bast gråter en tår. Förmodligen många andra också. Åh, så spännande. Åh så fiiiiiiint. Åh så romantiskt. Äntligen som Fylking skulle ha klämt ur sig.

Men alltså.... näää. Jag bryr mig inte. Bara ytterligare en massa skit som vi skattebetalare ska vara med och bekosta. Lägg ner. Släpp dom stackarna fria. Kungahuset är nog det sista jag skryter om när jag ska berätta för utlänningar om Sverige.

Dom lever på våra pengar, dom får gå i dom finaste skolorna utan att ta examen (för svårt för dom) och åker till franska rivieran och vilar upp sig efter att alla stadsbesök tagit på deras krafter.

Jag har inte röstat fram den här familjen. Och jag har definitivt inte lagt min röst på tröket Daniel. En man av folket my ass. Han har ju sagt upp bekantskapen med alla "från förr"... ni är inte tillräckligt fina serrö.

Och så vill jag avsluta med en dementi. Nä kära Gävle, Sandviken och Ockelbobor- dom kommer INTE gifta sig i Ockelbo. Det vore ren idioti. Så ni kan sluta spekulera nu.

Lite cyanid har väl ingen dött av... eller?

Ok man blir lite orolig. Lite fundersam. Cyanid i vattnet på jobbet. 20 gånger över gränsvärdet. Och så har det varit den senaste månaden. MINST. Detta skit har vi druckit. I en jävla månad. Ingen akut förgiftningsrisk säger dom. Näha? Verkligen.

Det var cyanid dom använde när dom hade ihjäl folk i koncentrationslägren. Det var cyanid man använde för att långsamt förgifta folk förr i tiden. Det ÄR cyanid folk stoppar i sig när dom hellre dör än blir tillfångatagna av fienden. Great!

Och detta har vi druckit. Litervis av. Sån är ju den nya trenden. Folk bäljar i sig vatten. För dom tror att dom blir friskare då. Mår bättre. Vattenflaskan är vår tids snuttefilt. Alla springer runt med dessa jävla flaskor. Med cyanid i. Uppenbarligen.

Hur mår jag egentligen? Jag har lite ont i magen… och har haft så ganska länge nu. Är det alla grönsaker jag äter eller är det cyaniden på jobbet?

Det är en månad sen dom tog provet. Ett rutinprov säger dom. Jo tjena! En månad har dom misstänkt att det varit nått skumt med vattnet. Kunde dom inte sagt nått då? Provet som togs visade på en cyanidhalt på 1300-1500 mikrogram cyanid per liter. Det är högt över gränsvärdet för cyanid. Vid halter över 50 mikrogram per liter anses vattnet vara otjänligt. Man kan alltså bli sjuk.

Trevlig helg..!

Ibland kan det vara svårt med självinsikten. Det är ännu svårare att som väninna säga till när det räcker. Nu får det vara bra liksom. Ibland vet man inte hur man ska formulera sig för att inte såra. Broccoli mellan tänderna är ju ganska oskyldigt. Man påpekar bara helt krasst att "du har nått mellan tänderna"... dålig andedräkt är svårare. Personligare. Känsligare. Det påpekar man inte hur som helst. I dom flesta fall säger man inget alls. Varför har jag inget bra svar på. Men det är liksom lite jobbigt.

Men den här kvinnan kunde väl världen ha gjort en tjänst? Sagt som det var. Kanske inte "du ser galen ut"... men iallafall "stäng munnen när dom tar kort". Fast jag misstänker att alla operationer gjort det svårt, om inte omöjligt, att stänga den där munnen.

Men faktiskt. Hon tycker hon är fin. Och det ska hon ha en eloge för. Om jag opererade munnen och resultatet belv detta så skulle jag nog inte bara ångra mig. Jag skulle aldrig mer gå ut.

And she's back...

Ljuvliga fredag. Not a day too soon. Somnade som vanligt framför tv:n igår kväll. Ska sluta titta. Det är ingen idé. Missade som vanligt upprinnelsen. Vem gjorde vad och varför? Det förblir en obesvarad fråga. Någon mördade någon. Oklart varför dock.

Maken och jag har tittat på nya sängar. Inte en dag för tidigt. Det blev IKEA faktiskt. Mjuka. Inte hårda som vi trodde. Fick hjälp av en expert. Hårda är helt fel när man är lång och smal. Tydligen. Så nu lärde vi oss det. Lång och smal=mjuk. Kort och tjock=hård.

Ska bli underbart att få sväva iväg och vakna utan att ha ont i hela kroppen. Haft det så i flera år nu. Helt i onödan. Får vi hoppas.

Dotterns trots har ebbat ut. Nu är hon go igen. Det försvann från ena dagen till den andra. Mycket märkligt. Hon var som ett odjur i flera veckor, gjorde alla galna. Man laddade från avgrunden redan när man vaknade på morgonen för att orka stå emot hennes jävligheter under dagen. Så en morgon laddade vi helt i onödan. För hon hade blivit sig själv igen. Över en natt. Hon måste ha varit besatt. Jag tror det. Det är skönt att hon är tillbaka. Välbehållen.

På måndag är det för övrigt en månad sen jag slutade äta bröd. Har gått över förväntan. Trodde inte att jag besatt en sådan karaktär. Är otroligt stolt över mig själv. Inte en macka på över en månad. Trodde det skulle bli grymt svårt. Däremot är sockersuget kvar. Det är betydligt svårare. Där får jag kämpa lite.

Uppdatering...

Ok… skatan är inte längre ensam. Han har hämtat en kompis. Precis som i barnsången ”en elefant balanserade”… intressant. Nu sitter dom där båda två och trycker. Blev full i skratt när jag såg detta i morse. Hämtar dom en till polare så blir det trångt.

Maken är inte lika road. Dom bajsar på bilen. Äh, säger jag. Skit i det. Naturen in på hörnet. Härligt, härligt. Och barnen tycker ju det är roligt. Ja, men dom bajsar på bilen sa maken igen.

Ja, och barn dör i Gaza sa jag. Slut på diskussionen.

Galet sugen....

Bara så att ni vet. Jag har inte trillat dit. Men just nu är det lite jobbigt. För att inte säga skitjobbigt. Jag är extremt sugen på detta. Fantiserar om det. Kan känna smaken. Tror jag håller på att bli besatt. Nötchokladrutor. To die for. Helgen kan inte komma fort nog. Då ska jag unna mig. Tyckte dom sa att suget försvinner när man slutar äta socker. Att det är själva sockret som skapar suget. Tror inte det stämmer. Nu har jag inte ätit socker på tre veckor. Men suget finns kvar. Det är nått som inte stämmer..?

Döden döden som Astrid sa...

Vi har en skata som på något vis har hittat sin tillflykt till vår carport. Den har inte byggt något bo, men den sitter där jämt. Och trycker. Funderar på om den är sjuk? För vi springer ju ut och in där jämt. Gap och skrik, dörrar som slår, bilar som kommer och åker. Och den sitter där. Och blänger på oss. Inte ens när hunden sätter sig rakt nedanför och skäller så rör den på sig.

Vet inte om jag vill ha en fågel som sitter och dör ute i vår carport. I kylan. Det känns så sorgligt. Och lite äckligt. Tänk om den plötsligt ligger där på rygg en morgon? Jag har skrämt bort den vid ett par tillfällen. Men nog fan sitter den där när jag kommer hem igen. Ok att den söker skydd för natten. Det kan jag förstå. Men jag får en känsla av att den sitter där jämt.

Det har liksom blivit en rutin nu. Vi kollar efter fågeln. Varje morgon. Och varje dag när vi kommer hem. Och nog 17 sitter den där. Känns inte som att det är ett normalt beteende för en sån fågel. Inte för att jag vet speciellt mycket om fåglar. Men nog brukar dom väl flyga så fort man visar nyllet?

Vad göra resten av livet..?

Funderar på att starta eget. Göra nått helt annat. Lite sugen. Frågan är bara vad? INGENTING verkar funka i den här regionen förutom snabbmatskedjorna. Jag saknar en massa saker, men det kanske är för att jag är så ”belevad”…

Har ont i ryggen och nacken. Det gör ont när jag andas och nyser.

Skulle vilja klappa till dom...

När jag var liten ville jag bli veterinär. Klappa gulliga djur och mata dom med nappflaska. Tills min pappa upplyste mig om att om man är veterinär så träffar man nog mest sjuka djur. Djur som måste få sprutor. Djur som dör. Då tappade jag intresset. Tjusningen försvann och jag blev lite deppig.

Idag 25 år senare. Så skulle jag kunna tänka mig att bli polis. Superpolis. Superhjältepolis. Någon som verkligen städade upp. En gång för alla. Fasen vad jag retar mig på saker. Vad mycket det är som gör mig förbannad. Och som aldrig verkar ordnas upp. Rättas till.

Ni har säkert hört det förr. Men vad är det för fel på ungdomarna idag? Var är deras föräldrar? Vad är det som händer?

Jag bor ett stenkast från en lite större väg. Stadsbussen kör sträckan förbi. Busskurerna är sönderslagna i stort sett varje dag. Dom lagas och blir sönderslagna. Om och om igen. Ungarna eldar i elskåp och brevlådor. Dom bryter tjocka grenar från folks fruktträd, dom plågar änder till döds genom att fånga dom med ståltråd och låta dom strypas till döds långsamt, dom förstör lekparkerna genom att elda, klottra och bryta sönder, dom kastar stenar mot gatlyktor och dom sparkar ner papperskorgarna där folk slänger hundskit. (stackars den som måste ta hand om det)

Jag blir så trött. Så less. Och när man hör talas om vuxna som står och fnissar när dom berättar om att dom fick hämta sin 12- åring nere på stan vid 5-tiden på morgonen någon helg.... så kan jag inte låta bli att tänka: "Vad fan är det för fel på dig?"

Det är precis som att det har blivit fult att sätta gränser. Man är taskig när man säger ifrån. Dum och elak när man säger nej. Idag ska man vara polare med sina ungar. Man ska prata om allt och man ska gå på krogen ihop. Då är man en bra morsa.

Men jag tror man lurar sig själv då. För hur "snäll" du än är med dina ungar så kommer dom ändå aldrig anförtro dig allt. Sannolikheten att dom kommer hem och är på smällen/gjort någon på smällen är så oändligt mycket större. Tror jag. För barn som inte har fått gränser och krav skiter i allt och kliver rakt över alla gränser som finns. För som ung är man ju odödlig. Och man vet allt. Tror man.

Bäst före...

Kilona rasar. Jag känner mig smärt och smidig och lätt på foten. Jag motionerar och strålar ikapp med solen. Jag älskar livet och är tillfreds med allt. Som En Betty Crocker reklam ungefär.

Nä inte riktigt. Jag kämpar på. Dock inga mackor på tre veckor. Fan vad jag är bra. Jag har brutit ett beroende. Är inte längre narkoman under kolhydraterna. Jag kan säga nej. Utan att få ångest och slänga mig ner på golvet och hulka. Är liksom inte lika sugen längre.

Dock kom jag på varför jag börjar må illa när jag äter nötter. Trodde att jag kanske var allergisk eller nått. Min mamma spyr nämligen som en iller så fort hon får i sig pinjenötter. Så jag började fundera. Och mådde illa. Gick hem och läste på påsarna. Då hade nötternas ”bäst-före-datum” gått ut för över ett år sen. Inte undra på att jag mådde dåligt.

Nötter härsknar ju. Och en massa annat äckligt. Och då spydde jag nästan.

Önskelista...

Jag är en stor tjej. Alltså inte till kroppshydda sett, utan åldersmässigt. Jag fyller snart år. Igen. Men önskar mig aldrig nått. Tycker jag har allt jag behöver och om det är nått speciellt så kan jag köpa det själv. Med små barn så unnar jag mig ganska lite för egen del. Det blir mest till barnen.

Men faktiskt… nu har jag kommit på flera saker som jag skulle vilja ha.

En elektrisk tandborste
Längdskidor med tillhörande pjäxor och stavar
En ny klocka (herrmodell- metall och lite större)

Sen kan man ju önska andra saker också. Som inte är rent materiella. Saker som jag vill fylla mitt liv med rent allmänt. Men det kan vi ta någon annan gång.

Känns märkligt att skriva en lista. Har jag nog inte gjort under dom senaste 15 åren. Känns både fånigt och lite själviskt.

Fan vad det gör ooooont.....

Idag har jag lagt brevet på lådan. Om namnbyte. Jag är ju numera gift. Och nu byter vi namn. Känns lite konstigt. Har haft mitt efternamn så länge. Så det är ju liksom jag. Även om jag nu inte har ett tjusigt efternamn som typ Gyllenstople eller Stålhandske.

Det kommer nog ta ett tag att vänja sig. Typ som när man byter jobb och säger fel när man svarar i telefon den första tiden. Men jag är glad att vi återupplivar ett gammalt släktnamn och för det vidare. En massa praktiska saker som måste fixas. Körtkort, pass, banken…e-mail.

Annars så har jag gjort illa mig i ryggen. Åkte pulka med barnen tillsammans med kompisar och kraschade med sonen. Han klarade sig galant, men jag gjorde någon högst märklig kullerbytta och knäckte till både nacken och ryggen. Så nu har jag jävulens ont i nacken och mellan skulderbladen. Får skylla mig själv. Förstår inte hur jag kunde tycka att det var en bra idé att åka två stycken, på en sån där bräda som man ska ligga på magen på? Och varför satte jag ut fötterna för att bromsa? Det tog ju tvärstopp? Ren idioti.

I veckan ska vi beställa biljetter till USA. Åker i maj. För att hälsa på kompisar. Bor gratis. Tycker vi om. Synd att dollarn ska vara så sabla dyr just nu. Tycker jag inte om.

För att få perspektiv...

För att få prespektiv på livet. Och för att inse hur fort det vänder. Läs Vimmelmammans blogg. En kvinna från Örebro som bytte mallanmjölkens mentalitet mot glamour och kändismingel i Stockholm. http://www.alltforforaldrar.se/

En kvinna med utseendet för sig, lyckad och framgångsrik. Snygg make och ursöt lillkille. Men så vände det en dag. Bara så där. För att hon fick lite ont i magen.

Cancer ser ingen skillnad på vit eller svart. Inte heller man eller kvinna, ung eller gammal.

Sluta skriva listor på vad ni ska göra sen. Gör det nu. Inget vara för evigt och vi kan inte ta något för givet. Pärlorna har vi bara till låns. Drick i glasen. I morgon kan det vara för sent. Skit samma om dom går sönder. Då har ni iallafall fått njuta av dom.

Krama era barn innan dom blir för stora. Snart nog ber dom er fara åt helvete eftersom ni inte köpt dom en ny snowboard.

Fyll era liv med det NI vill göra, inte det någon annan skulle vilja att ni gjorde. Gör sånt ni gillar. Det som betyder något. Ofta.

Håll kontakten med dom som betyder nått. Släpp dom som bara suger energi.

Våga bli arg. Men glöm inte att säga förlåt.

Kram på er! Trevlig helg!

Men skärp dig människa...

Ibland kan jag känna att jag inte vill jobba med människor. Att jag kanske skulle göra mig bättre ihop med djur. Tyst och stilla. Ingen som säger emot och ingen som springer runt och leker ”know it all”.

Har svårt för ”skvallerbytta bingbong” mentaliteten. Har en sån kollega. Fast hon sitter i England. Hon verkar ha svårt för att få ett nej och hon verkar ha OTROLIGT svårt för att lösa problem på egen hand. Varje gång nått inträffar så ska hon kalla in sin chef som ska sitta via högtalartelefon och backa upp henne. Otroligt obehagligt. Två mot en. På högtalartelefon. Över Atlanten. Skällandes.

Kan hon skylla på någon annan så gör hon det. Även om det uppenbarligen är hennes fel så försöker hon få det till att det är någon annans fel. Eftersom den personen var otydlig och hon missförstod. Varje gång hon stöter på patrull så kallar hon in sin chef. Som på alla sätt ska försöka köra över ett beslut som huvudkontoret i lilla Sverige har fattat.

Hatar faktiskt sånt. Osjälvständiga människor som inte kan fixa saker på egen hand utan alltid måste ledas av chefen. Människor som skyller minsta lilla misstag på någon annan. Som slår ifrån sig om det så bara är kopiatorn som ballat ur. Som vill framstå som ofelbara fast att vi alla vet att vi alla gör fel ibland. Och det är ok. Det är bara mänskligt. Så det så!

En sån där dag....

Dottern kissade i soffan i morse. Sonen kissade ner sig på dagis. Hela sig. Typ. Igen.
Hunden löper.

Just nu är jag SÅ jävla sugen på choklad. Idag har jag ätit typ 200 kilo frukt. Det hjälper inte. Suget är kvar. Ackompanjerat av magknip.

Tröttröttröttröttröttröttröttröttröttrött... typ.....

Modiga rackare...

Ok det är vinter och skidan den slinter och alla verkar verkligen älska detta. Men jag är rätt less nu. Vill gärna att våren kommer. Jag ser verkligen fram emot det. Och än så länge så får jag leva i fantasin om att det kommer bli en helt fantastisk sommar. Jag hoppas på det. Jag förutsätter det.

Precis när jag var som mest less kan man väl säga, så kom det ännu mer snö här där vi bor. I surhålet norr om trädgränsen. Mitt i allt detta så finns det dock vissa ljusglimtar. Djurlivet. Dom är inte blyga av sig direkt. Rådjuren. Dom här bilderna tog vi en lördagmorgon för typ 2 veckor sen. Innan all jävla snö kom. Modiga små rackare.

Gammal och stel...

Jag erkänner. Jag har en tjej på jobbet som bantar. Jag har börjat tävla lite med henne vad gäller matlådan. Så kul att se hennes min när hon sitter där med sin sallad för femtioelfte dagen i rad. Jag har bra mat. Hon äter sallad.

Det sporrar mig. Att äta bra och mycket istället för bara kalla grönsaker. Igår hade jag ungsrostade grönsaker och kyckling. I morgon blir det rotmos. Hemlagat sådant. Magert och utan socker. Jag kommer se ut som en av deltagarna i Top Model innan jag är klar. Funderar allvarligt på att anmäla mig. Ingen som kunde tro att jag snart är 34 bast. Skulle LÄTT kunna tas för 17. Om dom inte börjar räkna alla celluliter förståss.

För att återgå till något helt annat. Jag behöver en ny säng. Jag behöver en ny kudde. Jag behöver rubbet nytt. För jag sover så himla dåligt. Vaknar mitt i natten och har vrålont i ryggen. Sängen är för mjuk. Och jag förstår inte när detta kom smygande. För jag har alltid sovit jättebra i vår säng. Nu är det helt kasst. Jag känner mig lika trött när jag vaknar som när jag gick och la mig.

Så säger M: Men jag sover skitbra.

Jaha, sa jag. På vilket sätt hjälper det MIG? Jag är inte 18 år längre. Jag har fött två barn och jag väger mer idag är för fyra år sen. Min kropp har förändrats. Men det vet väl du inget om?

Så har ni några tips? Måste ha en hård säng tror jag.
Tänk häktesbrits.

Hallå..?!

OK… inte för att jag ska framstå som någon som suktar efter uppmärksamhet… För det gör jag inte. Men jag funderar lite om nått av det jag skriver roar någon? För dom få kommentarer som jag brukar få lyser nu helt med sin frånvaro. Jag tycker det är lite tråkigt och om det nu är så att jag spottar ord rakt ut i universums storhet och ingen liksom fångar upp dom… så kanske jag ska sluta blogga?

Man behöver inte skriva en roman till svar. Det räcker med ett ”hej” så att jag i alla fall vet att någon läser dessa ynka rader. Det är ju inte så att jag tänkte försöka komma upp i Blondinbellas besöksfrekvens. Har alldeles för lite produkter att skrävla om. Men nu blinkar den där gröna 0:an tråkigt mot mig varje dag.

För övrigt så har jag idag insett att dom på mitt jobb lägger fram små paket med mjölk som man ska ha i kaffet/teet som smakar kardemumma. Visste ni att det fanns? Mjölk med kardemummasmak? Varför tänker jag? Vem kom på den produktutvecklingen? Åter igen- varför?

Abstinens...

Det här med att sluta äta socker är inte så himla enkelt. Kroppen skriker från den djupaste avgrund efter kolhydrater. Jag knaprar på nötter och frukt när det värsta suget sätter in, men innerst inne så vill jag bara slänga mig över limpan hemma.

Extra svårt blev det när en kollega på jobbet fyllde år igår och dom slängde fram, inte en utan TRE gigantiska tårtor. Men jag fixade det. Och är ganska så nöjd med mig själv.

Jag äter mycket frukt och grönsaker och känner att jag får lite ont i magen av det. Magknip. Åter igen en ursäkt till att kasta fibrer och andra nyttigheter åt helvete och ta en macka istället.

Faktiskt så drömde jag en helt sjuk dröm i natt. Jag drömde att jag hade tarmarna fulla med ägg. Med skalet kvar på. Och jag kunde känna dom genom huden på magen och när jag tryckte på dom så gick dom sönder/sprack. För att inte tala om när jag gick på toan. Då pluppade det ut ägg. Som en jäkla höna. Hjärnan spelar mig spratt.

Dom kom smygande...

Jag visste det. Kände det liksom på mig. Men hade inga som helst bevis. Bara en känsla. Nu är det svart på vitt. På ett halvår har jag gått upp markant i vikt.

Jag har gått från ett stressigt och väldigt rörligt jobb till att sitta still. Helt still. Framför en dator åtta timmar om dagen. Det blir som det blir. Och nu har jag facit. Dom kom smygande. Och nu sitter dom där. Fem kilo.

Första misstaget jag gjorde var att ställa mig på mammas våg. Det andra var att fråga min make vad han tyckte. Han brukar vara snäll. Vilket sällan ger några resultat. Nu ville han tydligen vara ärlig. ”Jo du är lite tjock nu. Det har jag tänkt på. Bättre att jag säger det nu än om ett år då du har 12 kilos övervikt”… Jag blev ledsen. Sen arg. Faktiskt inte på honom. Utan på mig själv som inte rör ett skit på mig, men ändå vill tro att jag ser ut som när jag var 18 år. Vilket inte är fallet 16 år och två barn senare. Vilken illusion.

Jag har aldrig ägt en våg. Har aldrig behövt någon. Vet knappt vart man köper en BRA sådan. Men nu är det dags. Här sitter jag nu med mina morötter och nötter medan mina kolleger äter tårta och bullar.

Fem kilo är inte en katastrof. Det är inte heller omöjligt att bli av med. Men just nu känns det helt oöverstigligt. Skitjobbigt. Uppförsbacke. Jag vill ju mycket hellre äta en rimbobulle.

Grisen i säcken it is!

Alltså livet är lite galet nu. Följande scenario har utspelat sig idag: Sitter på jobbet och jobbar, plötsligt ringer min mobil. Svarar. En man presenterar sig. Känner inte igen rösten, känner inte igen namnet. Känner inte igen företaget han ringer ifrån heller.

Blir irriterad eftersom jag liksom känner på mig att det är en tönt som ska fråga vilket tuggummi jag helst köper och om jag inte skulle vilja prova deras fenomenala ”spearmint, antitandtroll och plackremoval gums”… men det gör han inte. Jag lyssnar inte eftersom jag inte är intresserad…. Plötsligt så inser jag att han pratar om offentlighetsprincipen och kommunen och alla handlingar och ansökningar som dom vill se och gud och hans mormor. Va? Sa jag. Jag förstår inte riktigt? sa jag. Då tog han om det. Alltihopa.

Jo det är ju så att du sökt en tjänst på marknadsavdelningen på blablabla för en tid sedan. Jag skulle vilja träffa dig för en intervju. Hur ser det ut för dig nästa vecka…? Sa han. Sen blev det tyst. För han väntade och JAG tänkte. Kunde inte komma på vilken tjänst det handlade om. Kom för mitt liv inte ihåg vad den gick ut på. Blankt. NOLL.

Ja det var ju ett bra tag sen, sa han. Så jag ville bara höra med dig om du var fortsatt intresserad, sa han. Öööööööh…? Jaaaa…. Joooo…. Sa jag.

Så nu har jag tackat ja till en intervju till en tjänst som jag inte vet ett skit om. Snacka om att köpa grisen i säcken. Galet är vad det är!

Vad tycker ni?

Tjolahopp tjolahej! Har piffat upp bloggen. Vårstädat. Gjort den glad och förväntansfull. Det var svårt. Det tog sin lilla tid. Blogger har så fula mallar och man kan ju bara variera dom SO much liksom.

Nu går vi mot ljusare tider och jag tyckte det var dags för lite rosa fluff. Kan hända att jag ändrar om igen. Måste känna lite på det här nu.

Så jävla lurad....

Det är svårt att vara mamma. Det är svårt att vara vuxen. Det är svårt att vara en familj. Det kan göra mig grundlöst ledsen att ingen någonsin berättade det. Att ingen förvarnade lite grann. Att det inte ingick i föräldrautbildningen. Livets alla gropar och fällor. Hur vi missförstår och tar för givet. DET om något borde ju för i helvete ingå. Hur vi pratar med varandra och hur lätt man fuckar upp. Förväntningarna som så ofta leder till den djupaste av besvikelser. Blöjeksem och exakt NÄR tänderna bör dyka upp, är väl det minsta problemet.

Känner hur det blir helt svart i huvudet när tröttheten till slut väller över mig. Hur jävla arg jag blir när dottern har varit på dåligt humör och skrikit åt allt i över en vecka. Satt sig på tvären och kastat saker från matbordet. Hur det morrar långt ner i magen och jag inget hellre vill än att klappa till henne. Men det gör jag inte. Förståss. Man har ju en spärr. Tack och lov.

Hur jag har bitit ihop och djupandats i flera dagar. Men till slut så brister det. Solen har fläckar. Hur jag ser mig själv framför mig, galen och helt okontrollerat ger jag mig på inredningen hemma. Ser det så tydligt att jag kan ta på det. Känner tillfredsställelsen rinna genom kroppen när jag ser mig själv totalt massakera den trilskande videon efter att ett tiotal gånger försökt få ut bandet som fastnat. Känner njutningen i att få sparka och sparka och sparka… Men… det är ju bara i huvudet. Tack och lov.

Funderar på att skriva en bok. ”Funderar du på att skaffa barn? Så jävla lurad du är”…

Där satt den...

Tada! Jag har fått jobb. Igen. Vilket tjat va? Men roligt är det. Kul, kul! Spritter fram på lätta små ben.

Någon måste jag ju ha imponerat på. Så nu ska jag äntligen få skriva lite igen. Intern kommunikation förvisso. Industri- och koncernspråk. Men jag lär mig väl.

Har funderat på en sak. Jag är lite seg i kolan och vet inte riktigt vad jag ska skriva om.
Har inspirationstorka. Känner att den har stannat hos mig lite väl länge nu. Några förslag?
Vad vill ni att jag ska skriva om/berätta?