Jäkla sabotörer...

Ok… buxbombuskarna är döda. Jag måste inse det nu. Våga släppa taget. Erkänna att dom jävla myrorna i somras vann. Det är i alla fall min teori. Vet inte om den stämmer. Men myrorna byggde bo under buskarna. Matade febrilt sina larver. Bar ägg och konkade. Och buskarna dog. Jag vattnade och vattnade. Hoppades att myrorna skulle drunkna. Men icke. Nu måste jag gräva upp skiten. För dom bor säkert kvar. Någonstans. Lurpassar och väntar. På att få ha ihjäl nästa buske jag trycker ner som ersättare. Så himla onödigt.

Vill ha en fin trädgård. En prunkande och lummig. Som en krokig och hängiven gammal man älskat och vurmat för i alla år. Som med hjärtat planerat och vårdat varje hörn. Ansat och grävt. Odlat och krattat. I vårt område är det naket och sterilt. Fult. Planlöst trycker grannarna ner fula tujjahäckar, taniga fruktträd och ännu fulare syrener som ingen vågar tukta. Så dom växer sig långa och taniga. Får ingen kraft.

Som ett månlandskap. Häcken ut mot vägen kämpar på med sina 30 cm i höjd. Kommer inte vara mycket till häck ens när vi flyttar härifrån. Otålig är jag. Vill jaga på all växtlighet. Skrämma upp den ur marken. Hota med eld om den inte skärper sig och börjar jobba lite.

Jag vill inte bo här. Avsluta min dagar på en trist förortsgata där det ibland luktar prutt från fabriken. Detta är inte min oas. Jag vet det. Det är bara en hållplats på väg mot någonting så mycket bättre. Söderöver. En vacker dag.

Ljuvliga tid...

Idag vill jag bara säga att solen skiner från en azurblå himmel. Fåglarna talar i långa monolager under småtimmarna när jag beger mig till jobbet. Intensiva samtal förs i buskar och träd. Fukten ligger tung i luften och doften av jord slår emot mig. Jag slås av hur fantastiskt Sverige är när vi nu sakta segar oss mot en ljuvlig vår och en förhoppningsvis helt fantastisk sommar.

Det gröna som sakta och envist kämpar och kämpar. Det glömmer jag lätt under vintermånaderna. Som jag hatar januari. Och hur vintern envist biter sig fast och vägrar släppa taget. Envisas med att vara kall och omedgörlig. Men våren vann igen. Den här gången också. Och det fyller mitt hjärta med ett lugn. Och mod att kämpa på ett tag till. En tidsfrist innan vintern slår sina klor i mig igen.

Jag ser på mina barn och inser hur otroligt det är att få barn. Hur stort det egentligen är. Och vilken overklig känsla som ibland slår mig. Att dom finns. Här hos mig. Att jag kan ta på dom och mina fingrar möter en varm mage eller ett blött lockigt hår. Mina fingrar sjunker inte rakt igenom, som genom bilden från en projektor. Dom finns. Och dom är mina. Jag minns knappt livet innan dom. Vad gjorde vi då? Tittade på tv?

Nu får jag skärpa mig alltså...

Jag vill inte. Vill verkligen inte. Jesus vad det tar emot. Måste. Återuppta mina promenader. Den enda motion jag egentligen får. Gillar inte gym. Kan inte gå på gympapass på grund av mina knäppa och otroligt oregelbundna arbetstider.

Nu är det sol och varmt. Bara att köra igång. Det som från början bestod av en liten tapper grupp, är nu bara jag. Sakta droppade dom av. I en bestämd ström. Nu kämpar jag på själv. Varje kväll. Åtta kilometer. Roligare när man har någon att prata med. Men icke. Jag får lida utmed gångvägarna i min ensamhet.

Annars kommer jag få tillbringa sommaren i vassen. Iförd våtdräkt.

Det här med karaktär är inte min grej alltså. Och det har straffat sig. Jag är inte tjock. På långa vägar. Men efter två barn och några hundra bullar och diverse godsaker, så känner jag mig fet, slapp och likgiltig. Lägg till det, blek och glåmig. Jag är inte på topp direkt. Och det ger mig ångest.

Ja må den leva!!

För övrigt så är det idag ett år sen jag började blogga. Vet inte om det blev som jag tänkt riktigt? Trodde jag skulle ha en massa smarta och intressanta saker att skriva om. Men det blev väl mest som någon form av dagbok. Kanske man inte behöver skriva på nätet?

Jag är liksom inte en person som tycker att det är roligt att berätta om hur jag matchar mina blomkrukor i sovrumsfönstret. Inte heller tycker jag att det är så värst kul att skriva listor över hur jag fungerar från A till Ö. Jag gillar inredning- mycket, och det skulle nog finnas en oändlig massa saker att säga om mig själv ur ett rent psykoterapeutiskt perspektiv. Men då skulle ni nog bli rätt deppiga.

Jag är nog en rätt komplex person. Det senaste årets anställningsintervjuer har ju sannerligen lett fram till en hel del reflekterande måste jag erkänna. Försök till självinsikt. Men vad fan är det för bra med självinsikt när man bara blir ledsen, undrar jag?

Men jag är ju inte mer än människa antar jag. Blir lika lätt sårad som alla andra. Är elak ibland. Otrevlig. Synisk. Ironisk. Slår tillbaka. Men också snäll. Skör. Ibland skriver jag bra. Ibland askasst.

Jag vet att jag inte är perfekt och jag har ingen önskan om att vara det heller. Ibland ångrar jag ett inlägg men så tänker jag att ni får fan ta mig som jag är annars får det va.

Har ni tur så kanske jag harvar på ett tag till…. Ha en bra dag!

Good citizen...

All the good people of the world wash their car on sundays. Så även i detta villaområde. Jag tror min sambo gnuggat på bilen i två dagar nu. Maniskt. Den kommer vara lika skitig igen nästa helg.

Själv har jag tvättat alla fönster, klippt ner vår häck, trimmat hunden, tvättat och vikt tvätt och lagat mat medan jag med hökögon vaktat två barn. En på cykel med stödhjul, och med ett vad det verkar som, dödsförakt för varenda bil som passerar. Den andra i brorsans ärvda foppatofflor och en förkärlek till att kliva i grannens häck.

Sover med öppet fönster nu. Äntligen. Skulle kunna göra det på vintern också, men då fryser min sambo ihjäl påstår han. Ligger och tittar på solljuset som strilar in mellan persiennlamellerna på morgnarna och längtar efter ljudet av vinden i stora lummiga trädkronor. Stilla och rogivande. Men det lär ta några veckor till antar jag. Det växer inte så fort här norr om trädgränsen nämligen.

Svek!

Ibland står man där. Helt maktlös. Vill så gärna hjälpa. Stäcker ut handen men vågar inte röra, vill inte störa. Så man står tyst… och stilla. Väntar. Andas tungt genom tårarna och vågar inte göra annat än låta dom rinna.

En av mina närmsta väninnor har mött sveket. Det största sveket. Hennes man med en annan kvinna. Det blev svart. Och det gör så ont. Sakta går hon sönder framför mig. Jag ser paniken i hennes ögon och hur hon försöker komma ihåg att andas. Ser hur hon vacklar och faller.

Jag blir så arg… och jag blir så förtvivlad. Hur kan man göra så här mot en annan människa? Hur kan han så kallt ta av henne tilltron till mänskligheten och livet i stort?

I panik drog hon till Thailand. Nu sitter hon där ensam. Skräckslagen. På en sylta vid havet. Utan mobil. För den har hon slängt i havet.

Jag kan inte hjälpa just nu. Fast jag vill. Hon är för långt borta.

Och jag vill bara slå in hans tänder.

Bygga lego med främlingar...

Ibland slås man av det absurda i livet. Och hur knepigt det är att vara sig själv fullt ut i en grupp med främlingar. Idag har jag tillbringat tre timmar med att bygga torn av lego, ta ställning till påståenden som ”jag tycker att det är viktigare med teoretisk kunskap än praktisk”, ställt mig i olika delar av ett rum och motiverat varför jag inte tycker att dagens skola passar för alla barn.

Sen har jag fått svara på frågor som ”vad har du för funderingar kring tvärvetenskap”…
Öh? vet knappt vad det är…

Och så har jag fått ställa mig på en linje där ena flanken stod för ”skitbra” och den andra ”inte så bra” för att visa intervjuarna hur bra jag tyckte att jag hade fått möjlighet att visa upp mig själv inför dom och den övriga gruppen. Kan säga att alla ställde sig på ”skitbra” utom jag… jag hamnade mellan mitten och ”skitbra”… kände tydligt att jag inte på långa vägar fått fram vem jag är och ville vara ärlig med det.

Svårt att göra sig hörd i ett rum med åtta andra kandidater där alla var män utom jag och en kvinna till. Dessutom var männen i stort sett säljare allihopa. Säljchef på typ stort elektronikföretag, egen företagare i grossistbranschen. Dom pratar mycket… men det vet ni väl redan antar jag.

Så jag har byggt lego idag. Vete fan hur det gick. Känns så där. Dom kallar på enskilda intervjuer senare. Jag är ingen förespråkare för såna här intervjuer i alla fall. Det känner jag nu. För flummigt för mig. Jag gillar raka rör. Hur svårt kan det vara?

Frustration och mycket frågor...

Min pappa sa en gång till mig att jag borde bli politiker. Att jag är en människa med ett stort hjärta som skulle slåss på barrikaderna för den lilla människan. Att jag skulle kunna göra nytta. Se till att det blev en förändring. Men jag inser nu att det aldrig skulle gå. Det finns alldeles för mycket som gör mig arg idag. Jag skulle bara göra mig osams med folk. Det skulle sluta med att dom tog ut mig genom bakdörrarna och arkebuserade mig på någon bakgård.

Sverige idag är ett land som lever på gamla meriter. Den svenska drömmen finns inte längre. Det är inte mycket som fungerar bra i det här landet, trots att vi betalar dom högsta skatterna i världen. Skolan är under all kritik, äldrevården ett horribelt skämt, vägarna faller sönder omkring oss, vården går på knäna och polisen är underbemannad. DET är den verkliga sanningen….

Vi pumpar in pengar i länder vars namn vi knappt kan uttala, men har så dålig koll på vart pengarna egentligen tar vägen att vi inte vet om att vi egentligen föder ett gäng terrorister som super och våldtar. Inte fan bygger dom vattenbrunnar i alla fall.

Idag är jag så otrolig less på att polisen alltid ska behöva begå misstag. Livsavgörande misstag. Misstag som får förödande konsekvenser. Det kom in ett tips. Om en mödare. Tipset kom bort. Eller blev liggandes. Vilket som så är det helt för jävla illa. Det fick inte hända. Men det gjorde det. För att polisen förmodligen var underbemannade.

Och då undrar man ju osökt… vart tar alla pengar vägen som vi betalar i skatt idag? Vart stoppas dom eftersom så otroligt mycket i det här landet uppenbarligen inte verkar funka som det ska?

Kontrasterna...

I morse låg dimman lågt över taken. Så tung att den inte ens orkade streta sig ovan skorstenarna. Skatorna har bytts ut mot dom äckliga måsarna. Högt upp på lyktstolparna satt dom och skränade.

Lite absurt. Mitt inne i ett villaområde. Långt från havet. Vilse i pannkakan. Utfall mot grillen i desperata försök att fiska upp nått sönderbränt.

Livet går vidare. Hur absurt det nu än känns.

Det gör ont när jag andas idag....

Idag har luften gått ur mig totalt. Det här med lilla fina Engla som blivit en tös med hela svenska folket, har verkligen sugit musten ur mig. Det är det enda vi pratar om, det enda vi undrar om, det enda vi frågar om och vill ha svar på. Jag ser läskiga gubbar överallt. Dom ser konstiga ut, dom går konstigt, hår som står åt alla håll, en ful och fläckig jacka… allt ser jag. Minsta detalj.

Jag åker till jobbet på morgonen och sitter och funderar på vem i helvete som rastar sin hund klockan 04.30 på morgonen. Jag kryper genom stan och kollar i alla gathörn efter skumma män.

Tänker på mina barn. Har en ängels tålamod. Funderar på hur jag ska få dom att aldrig, aldrig prata med människor som dom inte känner. Hur jag ska kunna få dom att inse att allt godis i världen inte ska få dom att sätta sig i någons bil. Om dom bara låter bli och kommer hem istället så ska jag köpa hela jävla godisaffären. Grannar ringer och kollar efter sina ungar. Frågar om dom är ok och om vi kan ringa när dom springer hem. Oroliga föräldrar väntar innanför ytterdörrar.

Och är det någon gång som jag tänker på vad för straff som borde utdelas för sådana här gärningar, så är det nu. Och hur hemskt det än låter så vill jag bara ställa mig upp och skrika- ”må du brinna på samma jävla parkbänk som Hitler, ditt jävla as”…

Hade det varit min dotter du tog så hade jag gladeligen slagit ihjäl dig och suttit resten av mitt liv på en anstalt. För såna som du förtjänar inte att fortsätta andas.

Helt galet...overkligt...

Måste nypa mig i armen. Riktigt jävla hårt. Blundar och kikar igen. Siffrorna dansar framför mig. På ett vitt tummat papper. Suddiga i konturen. Men jo, dom är kvar... tänka sig. Helt sjukt. Vi har ärvt pengar. Drygt 700 000 kronor. Bara så där. Helt utan motprestation. En massa, massa pengar.... plötsligt var världen utan en gammal farbror och vi har fått en otrolig gåva. Overkligt! Att säga tack känns så futtigt.

Vad fan gör vi nu?

Sova middag...

Idag strilar regnet över världen. Är hemma med lilltjejen som kräktes över hela matbordet igår kväll. Konstigt hur det är när man får barn..?

Förut kunde man sympatispy när en kompis fyllekräktes i ett buskage. Nu fångar man det i händerna för att slippa få det över maten som står på bordet. Man torkar diarréer som sitter långt upp på ryggen på ungarna. Som väller ut över blöjkanten. Man blinkar inte ens när dom spyr över hela köksgolvet. Fiskar upp bajs ur badkaret och rycker på axlarna när dom suger på toalettborsten.

Vad fort man kommer över den där ”kräk och äckel” tröskeln.

Men idag känner jag… jag vill ha tillbaka mitt liv. Jag vill ha tillbaka min identitet. Jag vill sova på nätterna och jag vill kunna vara uppe till midnatt utan att få ångest. Jag vill sova länge på mornarna. Kunna äta frukost i lugn och ro. Och jag vill slippa alla sjukdomar.

Jag vill vara en partypingla igen. Glad och glättig. Inte trött och seg. Jag vill slippa ha ögon i nacken och bara slappna av.

Jag måste köpa flytspackel, så att jag kan täcka alla bekymmersrynkor som jag har i pannan.

Lyx nu? Att få sova middag.

Ska köpa fetvadd...

Ibland önskar jag att jag hade självförtroendet som ett värmande fettlager utanpå kroppen. Ett skydd mot negativa energier och ett skal som höll mina positiva tankar kvar inne, istället för som nu när dom får vingar, lättar och sen dunstar vid horisonten.

Jag ska ha det här jobbet. Jag har bestämt mig för det. Och just nu så pågår Operation Positiv Affirmation. Vet inte hur bra det går dock? I hela fem minuter kan jag tänka ”fan vad jag är bra” för att sen genast börja vanka av och an och börja dividera med mig själv… ”eller? är jag verkligen det?”…

Önskar att jag fötts i USA där man med vällingflaskan matar sina ungar med: ”du kan allt du vill bara du kämpar för det. Inget är omöjligt, det är bara lite krångligare. Inget är omöjligt att göra, det omöjliga tar lite längre tid bara”…

Jag vill, jag vill, jag VILL ha det här jobbet. Hur ska jag få dom att fatta att jag är helt sagolikt superperfekt?

Om jag fick önska vad jag ville så skulle jag önska följande...

Att mina barn får vara friska och krya resten av sina liv, så att jag slipper några fler griniga och trökiga dagar då allt är fel i deras ögon. Det är bara SÅ slitsamt....

Stort hus med strandtomt.
Tillhörande brygga och terrass vid vattnet.
En liten pigg människa som kommer och städar mitt stora hus vid havet.
Ständigt solsken, så att jag kan sitta på bryggan och se solen gå upp och ner.
Obegränsat med pengar så att jag får göra om hemma när andan faller på. Vilket är ofta.
En extra bil, så att jag slipper köra vår asstora volvo som inte alls vill parkera som jag vill. Den får gärna vara liten, röd och med mycket sprutt.

Att jag är klockren på den där jäkla intervjun. Att jag bländar alla och blir erbjuden ett annat jobb. Behöver alla råd och allt pepp jag kan få. Det vore ju själve den alltså…

Och somliga blir kallade på intervju…

Det är nu det gäller känns det som. Upp till bevis. Vässa tänder och armbågar för nu är det allvar. Jag ska på intervju. Till gymnasieskolan jag pratade om. Gruppintervju. Känns knepigt?! Vad är det? Vad går det ut på? Och shit vad läskigt att behöva frotteras med gud vet hur många andra som OCKSÅ vill ha det där jobbet.

Ska jag vara mig själv, eller lite mindre mig själv, eller någon helt annan? Lägga band på mig eller ta plats? Dessutom något som jag tycker känns lite knepigt… här uppe är jag liksom lite kändis. Så är det bara. Folk känner igen mig, vet vem jag är. Är det bra eller dåligt i en sån här situation? Tänk om min chef får reda på att jag söker andra jobb. Vad fan gör jag då? Jag kan ju inte vara mindre hemlig om jag sitter i en gruppintervju…

Nu har jag två veckor på mig att fundera över detta. Varför gör dom så? Kunde dom inte ha tagit det nästa vecka? Gruppintervju… känns lite som i skolan när man sjöng… ”denna bollen den ska vandra” och ”Jag heter Karin… vad heter du”…