Ibland måste man våga hoppa... annars är man bara en liten lort...

Kvällen som passerade igår. Ensam med barnen. Maken på galej med jobbets kunder. Dottern vägrade äta och sulade tallriken i golvet. Tusen bitar och stuvade makaroner ÖVERALLT. Vovven blev glad.

Sen kom sonen hem från kompisen. Vit i ansiktet och gråtig. "Mamma jag kräktes på gräsmattan. Det kom makaroner överallt" Stilla undran från den ömma moderns sida: Har du hoppat studsmatta? Sonen med brett flin: Ja... och vet du. Jag kan göra volter nu. Moderns stilla notering: Inte undra på att du spyr.

Planerna på att skriva en barnbok har fått starkt fäste i en väninna som är extremt skicklig på att teckna. Hennes entusiasm har nu resulterat i akvarellteckningar av en hipp hopp prinsessa och en drake som sprutar eld när han blir rädd och ängslig. Otroligt fina bilder. Själv tvekar jag. Precis som jag alltid gör. Kommer detta hålla? Är detta roligt? Vill kids runt 5-6 år läsa om detta? Men jag tror att det är bra att de frågorna finns där.

Ett första utkast till en eventuell bok rann till igår kväll. I den sena timmen så slängde jag ner orden på papper i all hast. Höll krampaktigt i dem när väninnan skulle få ta del av storyn. Det är så läskigt att bli bedömd. Rädslan finns alltid där att man kanske har en övertro på sig själv men att det i själva verket kanske bara är skit.

Hemma...hemma...hemma...

Trött så in i norden. Det susar i huvudet. Värk i ögonen och tröttheten som ett ok runt halsen. Nynnar tyst för mig själv: Sova, sova, säng, säng, säng... Nästan ingen sömn på 27 timmar.

Men fasen så glad och nöjd man kan vara. Dumflinar. Vi har gått gata upp och gata ner. Timme ut och timme in. Varit på sightseeing, museer, zoo, akvariet, zoologisk trädgård, golf och teater. Viss shopping men mest sällskapat med vänner och ätit.

Det var lite mickel med tiden, att hinna med allt. Men jag fick snart inse att jag var tvungen att spara något till nästa gång. Så någon spökvandring i Old Town blev det inte. Inte heller något besök till vännens beach house.

Fantastiskt väder! Varmt, soligt, lätt bris. Så perfekt som det kunnat bli. Men det är som dom säger. Det är skönt att komma hem. Till den egna sängen. Till rutinerna. Till de blommande syrenerna. Till liljekonvaljen som nu blommar i slänten upp mot skogen. Sommaren som tränger sig på med sina intensiva dofter.

Funderar på att skriva en barnbok förresten. Sakta håller en tänkbar historia på att formuleras i mitt huvud. Har en väninna som är sjukt duktig på att teckna. Skulle kunna bli hur bra som helst. Tål att tänkas på lite...

Vänskap... och packning....

Sliter med packningen. Sitter på väskan. Allt som ska med- till alla andra. Böcker, godis, te, presenter... Jag har en väska full med längtar nu. Efter svenskt. Jag som vill ha allt annat än svenskt.

Kommer sova crap i natt. För att sen kliva upp klockan 4. För att sen skaka ner frukosten på ett tåg till Arlanda. För att sen sätta mig på ett plan till Washington Dc. Träffa vänner. Och vi kommer fnissa som tonåringar alla vi flickor. Prata i munnen på varandra. Ivrigt. Som om det var igår vi sågs.

Saknar att vi inte kan ha vardagen ihop. De små sakerna. Att kunna vara där för varandra när livet förändras. På gott och ont. Vid skilsmässor, bröllop, död och födslar. Stora förändringar som lämnar djupa märken hos en individ. Då får vi trösta via en sprakig lina från andra sidan jorden. Gratulera med kort på lådan och långa mail från ett tråkigt kontorsrum.

När jag ser upp mot vår kornblå himmel här och nu, så tittar dom på samma himmel. Men vi kan inte kisa mot den samtidigt. Det saknar jag.

Ibland gnisslar man tänder... högt...

Ibland kan jag tycka att allt vore så mycket enklare om alla bara gjorde som jag, tänkte som jag. Vad lite problem jag skulle ha då. Eller iallafall att folk hade lite mer empati och förstånd. Måste säga att jag inte förstår mig på en rekryterare som representerar ett proffsigt rekryteringsföretag i den lilla håla där jag bor.

Antingen så har han fallit helt under sin chefs radarkontroll eller så är han så dominant (alfahanne?) att ingen vågar gå emot honom. Låt mig dra mitt alldeles egna personliga exempel: Jag blir kontaktad av denne man och tillfrågad om jag skulle vara intresserad av en specifik tjänst. Ansökningstiden hade NÄSTAN gått ut. Jag sa ja. Jag var på intervju. Som gick bra. Sen tyst. Jag ringde upp rekryteraren som sa att det dragit ut lite på tiden, men att han skulle träffa kunden samma förmiddag. Han skulle höra av sig efter mötet.

Det är nu idag exakt en vecka sen. Alldeles tyst är det. Då tycker jag i min enfald att man som rekryterare iallafall kan höra av sig till dom kandidater som varit på intervju och underätta dom hur det går. Alternativt meddela dom att det dragit ut på tiden. Det borde man fan veta som beteendevetare och rekryterare. Man låter inte folk hänga i luften bara. Skit dålig jävla stil!

Han gör inga försök att hålla kontakten med kandidaten. Saken är den att detta är ANDRA gången den här killen kör samma race med mig. Förra våren sökte jag ett jobb och då stod det till slut mellan mig och en kvinna till. Hörde ingenting. Fick själv ringa upp killen efter flera dagar och då sa han: "Det blev ju klart i onsdags. Tyvärr så valde de inte dig den här gången. Men var det ingen som ringde dig?" Öh nä! Det skulle DU ha gjort idiot!

Att dom valt någon annan accepterar jag. Men jag ska inte behöva vänta i tre veckor på NÅGOT som helst besked. Min summering av dessa händelser är iallafall följande: Jag kommer aldrig ha förtroende för detta proffsiga företag igen, jag kommer aldrig ta ett jobb genom det proffsiga företaget och om jag någonsin skulle hamna i den sitsen att jag själv ska rekrytera personal så kommer jag ALDRIG att anlita det proffsiga företaget.

Och varför lägger man ner tid och energi på att leta reda på en människa som man träffade för över ett år sen och som inte ens SÖKT jobbet, för att sen totalt nonchalera henne?

Det är tur att jag är fullt frisk mentalt sett och att jag inte är våldsbenägen.

Liten blir stor...

Lilltjejen blir tre år idag. Envis som få. Vilken resa. Knappt man kommer ihåg hur den började. Men idag är det iallafall tre år sen.

Dagen som passerade...

Var på vårsläpp med barnen och grannfamiljen. Ystra kor med juver som badkar. Stackare. Att dom orkar bära runt på det där. Vissa kor kunde knappt få ihop bakbenen ordentligt.
Men glada var dom. Förstår dom. Kan inte vara någon hit att stå instängd i en lokal som påminner om en gruvligt smutsig, betongklump.

För mig som tror att även djuren har en själ, så hugger det lite i hjärtat när jag ser hur dom faktiskt lever större delen av sina liv. Nog tur att dom är ”dumma kor”. Människor skulle bli galna i en sån där miljö.

Hur som helst. Dom släpptes ut i hagarna, solen sken och gjäset vá gjönt. Lyckan var total. Dom glodde minst lika mycket på oss som vi på dom.

Hem för att fira dottern som fyller tre år. En studsmatta fick hon. Så nu har även vi inrättat oss i fållan. En sattelitbild över vårt område skulle visa på en studsmatta på varje bakgård. I USA har dom pool.

Solen skiner genom skira björkar nu, men det är kallt. Och det är nu, i just detta ögonblick som jag önskar att man kunde sakta ner tiden. Sverige är så vackert på sommaren. Tänk nu kommer bara veckorna att rusa förbi och så är det jul igen.

Smått och gott...

Dagens fundering: När man går på toaletten på mitt jobb så har dom inte toapapper, utan som små servettlappar. Mycket märkligt! Känns som jag tar mer papper nu än när det är vanligt toapapper. Sitter där med 15 små flortunna lappar som jag ska försöka få ihop till en liten hög innan jag kan torka mig. Jobbigt! Vem kom på detta? Och varför?

Dagens stress: Hur fan jag ska hinna med allt som måste göras innan jag åker till USA nästa torsdag. Läkartider, studiebesök på sonens skola, kalas, jobb, intervjuer, handla, tvätta, packa, städa, laga mat som mina föräldrar bara ska kunna värma på, gödsla gräsmattat och vattna. Har säkert glömt massor.

Dagens roliga: Min lillasyster ska få en bebis. Hoppas hon får möjlighet att klämma ut den den vanliga vägen denna gång och slipper plocka ut den genom luckan på magen. ;)

Dagens längtan: Sangrias i solen.

Dagens vill ha: En riktigt somrig långklänning á la 70- tal. Kanske inte fullt så mönstrad, men ändå.

Dagens önskan: Att dollarn toksjunker så att jag kan handla ordentligt i USA utan att få dåligt samvete. Vet inte vad en dykande dollar skulle få för konsekvenser rent omvärlds/ marknadsmässigt i stort, men det skiter jag i. För ett tag iallafall.

Dagens tacksam: Att vi har snälla föräldrar jag och min man som ställer upp och passar våra barn så att vi kan resa.

Fy fan för bajs...

Har en dotter hemma som jag inte känner igen. Hon har ögon blå som kvällshimmlen. Hår mjukt som siden och en kind som är trind och solbränd. Men hon är arg. Mest hela tiden. Vill inte, ska inte, nej, nej, nej...

Hon ska inte ha blöja. Och inte gå på toaletten. Hur länge orkar man det som förälder? Att tömma bajstrosor? Hur länge orkar man innan man blir oxgalen? Hur länge orkar man innan man gråter över vasken i grovrummet? Hur många trosor ska man behöva tömma innan det vänder?

Vi påminner. Som att ha en cockerspaniel hemma. Hon sitter på toaletten. Petar sig förstrött i näsan. Hoppar ner och säger: "Nä det kom inget nu heller"... 11 sekunder senare så har hon bajsat på sig. Igen.

Om två veckor fyller hon 3 år. Men det känns som att jag talar till en avdankad narkoman. Inget vett och inget sans. Når inte fram. Vi talar inte samma språk. Jag lirkar. Jag andas djupt och vänder mig bort för att hon inte ska se hur frustrerad jag blir. Och så bajsar hon igen.

Varför var det ingen som berättade hur jävla svårt det kan vara? Varför fick man ingen bok om hur man gör? Det var bara amningen dom tjatade om. Och vaknätterna och mjölkstockningen. Inte ett skit om hur man formar en människa utan att förstöra dom totalt.

Kom och köp konserverad gröt...

Livet går sin gilla gång. Jag väntar. Och funderar. Och funderar lite till. Väger ord. Analyserar skiftningar i rösten. Visualiserar en skrattande mun. Manar fram den där rynkan som han hade i pannan. Väger ord och fraser. Funderar på vad fan ja sa. Allt som jag borde ha sagt.

Hatar jobbintervjuer. Makten dom har. Hur hjälplös jag känner mig. Av att hänga här. Ovetandes. Dagarna går. Inga besked är bra besked var det någon som sa. Men jag vet inte. Kan jag inte bara få veta. Så att jag kan få gå vidare. Njuta av solen, dom gröna löven som börjar spricka ut här nu. Den blå himlen. Dofterna när vi går i skogen. Jag ser inte allt detta nu. Kan inte koncentrera mig. Tänker bara på mannen med makten. Att ge mig ett nytt jobb, eller låta bli.

Jag är inget kontrollfreak. Men jag hatar att vara helt kontrolllös. En bricka i ett spel. Där bara en vinner. Jag behöver ett nytt jobb, för snart är jag arbetslös. Är dålig på att sälja mig själv. Det ska framhävas, utan att vara skryt. Man ska berätta intressant och målande, utan att bli långrandig.

Och här sitter jag nu. Och väntar. Dagarna går så långsamt, så långsamt. Oron är min ständige följeslagare.