...är många. Och som barn var man lyckligt ovetande.
Man överlever ett kalas med 15 ungar i femårsåldern. Det gör man. Men det är knappt. Efter bara två ynka timmar så vill man döda dom. Så är det. Hur fan klarar folk av att vara förskollärare?
Vet inte om det är gruppdynamiken eller sockret som gör det. All denna energi som liksom ryker ur öronen på dom. Det bara pumpar fram mer och mer. Och varför måste alla springa?
Vad mycket det är som man ska genomlida som vuxen. Som förälder. Ibland vill man bara vara ensam. I en tvåa på stan. Med en snygg, atletisk främling. Men sånt får man inte säga högt. Så får man inte känna. För i tvåsamheten ska man vara lycklig jämt.
Som det här med att amma. Ok fine. Det är bra. Om det funkar. Om man tycker att det är fantastiskt. Och vi blir ju matade med hur jävla bra det är, hur man "bondar" med ungen och att man skyddar den mot jordens alla hemskheter. Och att det ska göra lite ont och att det kan ta lite tid innan det funkar. Lite ont? Ta lite tid? Detta är dagens sanning: Jag har ammat två ungar. Det tar jävulskt lång tid innan det funkar och det gör så jävla ont att man lika gärna kunde hänga dit en piraya. Det är bökigt, det rinner, det svider och det gör ont. Varför kan dom inte bara vara ärliga? För vissa är det fantastisk, men för ganska många så är det en enda plåga. Jag var en av dom.
Som vuxen känner jag mig ibland lurad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar