Stiltje...

Jag har helt kommit av mig. Så är det bara. Inte minsta lilla intressanta ordföljd kan jag krysta fram. Har inget intressant att upplysa er om. Inga spydiga kommentarer. Inga reflektioner och inte en enda liten bitsk begrundan. Jag är tom. Och ont i huvudet har jag också.

Förresten… jag ångrar mig. Lite har jag att säga. Vissa saker har jag faktiskt funderat över. Som till exempel bilförare som inte blinkar. Åker mycket bil så detta har jag faktiskt funderat över i flera dagar nu. Detta fenomen irriterar mig som fan. Varför blinkar vissa människor bara i EXAKT samma ögonblick som dom vrider på ratten och faktiskt svänger? I samma ögonblick som dom tvärnitar och svänger in på en tvärgata. Eller ännu hellre när dom kastar sig ut för att byta fil. På vilket sätt skulle det vara hjälpsamt? På vilket sätt skulle det bidra till att trafiken flyter bättre och färre olyckor inträffar? Det gör mig så irriterad att jag faktiskt skriker rakt ut i bilen.

Min 5- åring är väldig klängig och mammig just nu. Har varit så ett tag. Han säger till mig flera gånger om dagen att han älskar mig. Vilket förvånar mig för i det här huset springer vi inte direkt runt och säger det till varandra dagligdags. Vi visar att vi tycker om varandra, men vi säger sällan dom stora orden. Jag förstår inte riktigt varför han känner ett behov av att säga det stup i ett? Jag känner mig bara obekväm till slut och funderar på om jag är en pissmorsa och om han inte känner sig tillräckligt uppmärksammad och sedd?