Fröken duktig..!

Jag har börjat powerwalka. I ett tillfälligt ögonblick av galenskap så tyckte jag att det var en bra idé. Nu går jag 8km varje kväll. Pinnar på som en galen liten tant. Men igår tog det emot. Benen kändes som stockar, det brände i bröstet och svetten rann som bäckar utmed ryggen. Tänkte ett ögonblick ringa min äkta hälft så att han skulle kunna skicka en ambulans.

Men jag kämpade på. Och hem kom jag. Till slut. Nu har jag jätteont i rumpan. Förstår inte varför? Brukar se en kvinna rätt ofta som är ute och springer. Hon har tyngder runt armarna (misstänker även på benen) och hon vevar på helt hysteriskt. Ryktet gör gällande att hon springer så där tre gånger om dagen. Vad är det för liv undrar jag?

Fast det är klart… har man en missbrukarpersonlighet så kan man nog missbruka i stort sett vad som helst.

Ska gå ikväll också, fast det är fredag och fast att jag har ont i rumpan. Kommer känna mig mäkta nöjd. Trevlig helg!

Bestäm er..!

Sitter som på nålar idag. Väntar. Hatar verkligen att vänta. På viktiga besked. Tar dom hellre på en gång, rakt upp och ner. Så att jag vet. Ja eller nej. Bestäm er så att jag slipper sitta här och vänta. Med oron. Mår illa. Och det susar lite i öronen. Kan inte koncentrera mig på någonting.

Har varit på nya jobbintervjuer. Fyra stycken. Till samma position. En var på engelska. Tycker själv att det gått bra. Eller hyfsat. Eller gick det verkligen bra? Hur vet man? Fasen vad jag hatar detta. Att sitta och fundera, analysera. Älta. Väga ord. Ge mig ett besked. Så att jag kan gå vidare. Ta nya tag. Bestäm er. Skjut ner mig eller hjälp mig att flyga. För just nu känner jag mig mest som en överviktig and. Tung i gumpen. Flaxar desperat med vingarna.

Sveriges hackkyckling nr.1

Ok… jag hade inte tänkt att ge mig in i debatten. Inte smutskasta och inte vara otrevlig. Ska inte vara det. Lovar. Men jag kan inte låta bli att reflektera över att en sån stor myndighet och stoppkloss som Försäkringskassan får lov att behandla svenska folket så här nonchalant och likgiltigt som dom gör nu. Människor som väntat i månader på dessa sura korvören och nu går på knäna

Sen står ansvarig chef i tv och säger att ”vi kan bara beklaga och be om ursäkt”… men herregud! Det räcker inte. Familjer, enskilda personer och sjuka har fått vänta i månader på sina pengar. Som inte kommit än. Dom tvingas låna av andra, vända sig till kyrkan och tom sälja sitt boende.

Jag var föräldraledig över jul och nyår. Anmälde detta i början av december. Har inte fått några pengar. Dom har inte ens tagit ett beslut i frågan. Har ringt dit hela förmiddagen och det var i snitt 35 minuters kötid. Mail svarar dom inte ens på.

Så ja. Jag förstår att folk är skitförbannade. Jag börjar själv bli sur. För efter dryga fem veckor så tycker man ju i alla fall att dom skulle ha hunnit ta ett beslut. Det är liksom inget komplicerat fall.

Förra året fick FK 390 miljoner kronor för att styra upp verksamheten och göra den bättre och mer lättillgänglig. Vad hände? Nu är det ju värre än någonsin? För när man ringer och har 400 personer före sig i kön så blir man rätt matt.

Om jag arbetade på FK så skulle jag knipa jävligt tyst om det idag. Kan bara ana vidden av all skit som dom får ta just nu. Det är inte personalens fel. Är övertygad om att dom gör sitt yttersta. Tyvärr så är det vi privatpersoner som drabbas.

Konsten att sälja sig...

Envis som jag är och tjurskallig som jag också är så tillåter jag mig bara att deppa ett litet tag. Att vara ett offer, liten. Någon det är synd om. Sen vänder jag blad. Kavlar upp ärmarna, ror med alla åror jag har och så kör jag på så att det tjuter om däcken.

Ingen kommer erbjuda mig ett jobb, inte fan kommer jag bli head-huntad. Ever. Så det är lika bra att ta sig över kullen, konfrontera tjuren och försöka sätta sig över det faktum att det är både pinsamt och jobbigt att behöva fråga efter ett jobb. Skrapa med foten liksom. Vara någon som blivit ratad. Någon oönskad. En looser.

Men det har jag gjort. Ringt runt, mailat, frågat och hört mig för. Till leda. Och kanske, kanske finns det en öppning här på företaget, fast på en annan avdelning. Om jag har tur. Och om jag lyckas sälja mig själv ordentligt. Vilket jag personligen tycker att jag suger på. Har varit på två intervjuer, ska på två till. Den senaste var lite skum. En snubbe från personalavdelningen frågade om varje liten pyttesak i min CV och envisades med att vid varje punkt fråga vad jag var mest stolt över, vad jag bidragit med och vad jag tog med mig därifrån. Var på vippen att säga ”häftapparaten” men lät bli. Faktiskt. Var lite osäker på om snubben hade någon humör.

Vilket jag fick bekräftat att han inte hade. Han var skinntorr. Så det nästan dammade om honom. Han försökte sig på en liten käck ”psykoanalys” av mig på slutet för att som han sa ”summera” vårt möte. Jag kände mig mest kritiserad och ifrågasatt av detta. Men hey, go ahead… feel free to walk all over me. Han tyckte att jag skulle börja fråga mina bekanta och vänner och kolleger och allt vad det var vad dom egentligen tycker om mig. ”Det behöver alla göra då och då” som han sa. ”Och du verkar ju modig och redo för detta”… ÖH, va?

Nu har jag i alla fall gjort vad jag har kunnat. På måndag har jag dom sista intervjuerna. Antingen har jag då jobb. Ett nytt. Eller så blir jag arbetslös. Undra vad jag ska göra då?
Vad gör folk hela dagarna när dom är hemma?

Rådvill...

Jag har ett dilemma. Eller jag vet inte om man ens kan kalla det det. Det är väl mer ett beslut som måste tas antar jag.

Jag har anmält min 5- åring till sexårsverksamhet till hösten. På en friskola här i stan. Han har fått en plats och skolan verkar otroligt bra. Min fundering rör det faktum att han har hamnat i samma klass (dom har bara en till hösten) som en pojke vars mamma jag inte gillar. Detta är en kvinna som jag tidigare bott granne med och som har snackat otroligt mycket skit om mig och min familj. Dels rakt i ansiktet på mig, men jag har även fått höra en massa bakvägen. Alltså från människor som hon känner och snackat med och som i sin tur på något vis känt behovet av att ”lätta sitt hjärta” till mig. (detta vet hon självfallet inte om)

Jag ska villigt erkänna att jag är lite rädd för den här kvinnan. Hon skrämmer mig och jag känner mig otroligt obekväm i hennes sällskap. Så fort jag ser henne så får jag en klump i magen. Jag litar inte på henne för hon är en människa som snackar väldigt mycket om andra och börjar meningar med ”jag vet att hon är min bästa vän…. men…”

Nu ska våra barn kanske gå i samma klass. Känns inte något vidare om jag ska vara ärlig. För som det är nu så kan jag ju hålla mig undan, undvika henne. Det kommer ju inte gå sen.

Jag vill inte att våra barn ska leka. Jag vill inte ha något med henne att göra. Och någonstans så önskar jag att jag vågade säga detta till henne. Men jag blir spak och får tunghäfta. Blir så liten, så liten.

Så vad fan gör jag? Funderar ärligt på att sätta honom i en annan skola. Bara för att undvika en massa negativ energi och en massa funderingar. Vill inte att min klump i magen ska smitta till min lille kille.

Som en punkterad ballong....

...så känner jag mig. Fick igår besked om att jag inte får vara kvar på jobbet. Inte för att jag inte varit duktig, utan för att företaget måste spara pengar. Har jobb en dryg månad till.

Känner mig lite stukad. Kan inte påstå att jag är förvånad. Jag hade det lite på känn. Men ändå. Jag har aldrig varit arbetslös. Det känns jätteläskigt. Vad är man utan ett jobb? Ingen? Inget att identifiera sig med. Inget att tillhöra. Inga kolleger.

Vad gör jag nu? Så som arbetsmarknaden ser ut och med tanke på alla varsel så är det väl bara att lägga sig på rygg hemma i soffan nu.

1 - 0 till mig

Det nya året inleddes med "operation nappavvänjning". Kan inte påstå att dottern på 2 1/2 är speciellt road. Hon skrek konstant under hela gårdagen. Men jag vann.

Den enda napp hon nu har tillgång till, förutom när hon ska sova, hänger nu på ett snöre fastknutet i sänggaveln. När hon så blir sugen på nappen så får hon snällt sätta sig på golvet bredvid sängen en stund. När hon går därifrån så stannar nappen där den är.

Det är inte lätt att växa upp i den här familjen. Hårda bud.