Jag lever ihop med ett monster just nu. Hon driver mig till min absolut yttersta gräns. Varje dag. Hon gör mig alldeles svettig och helt vansinnig. Allt är en kamp. Och för att hon inte ska vinna varje gång, så tvingas jag ibland lyssna till gallskrik och avgrundsdjupa hulkningar i två timmar. jag envis på min kant. Hon djuriskt arg på sin.
Hon är två år. Hon är lik mig. Hon är min avkomma och jag skäms. Fan, var jag verkligen sådär som barn? Jag hade hatat mig själv om jag mött mig själv som tvååring. Min sambo slår ut med händerna och hånflinar. "Ja inte har hon fått det där av mig iallafall."... "Nä för du var ju en kuvad tönt som barn. Utan vilja och lust att utforska"... svarade jag. Taskigt jag vet... men fan, han skyller ju allt jobbigt på mig och mina kassa gener. Som jag tydligen delat med mig av i överflöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar