Jag är trött. Allt pratande om hur bra jag är på allt har satt sina spår. Det ekar i huvudet. Bollen där inne studsar lite lamt. Nä den vaggar mest. Orkar inte sträcka på sig idag. Trots detta lyckades jag läsa ett helt jävla fotbollsreferat i direktsändning, utan att staka mig. En enda gång. Liten seger för människan, ett stort för hela sportmänskligheten.
Bryr mig inte om sport. Så värst. Hejjar på Sverige, men tittar bara när det går bra. Går det inte bra så är dom ena jävla losers. Så är det bara. Fast jag skulle ju fucka upp på en gång om jag blev tilldelad en boll och ombedd att prestera. Jag skulle lägga mig ner och gråta på en gång. Hysteriskt. Så där pinsamt. Och tjejjigt. Så jag ska inte säga nått.
Har inte så mycket erfarenhet av sport. Simmade en gång i tiden. Och spelade basket. Men det var bara för att jag var långt. Hatade det. Hela tiden. Vete fan vems idé det var att knuffa in mig i ett gäng med hormonstinna och revirpinkande tonårstjejer. Dom hatade mig. Med all rätt. För jag sög. Men dom kunde ha varit lite mindre elaka. Bara lite. För 100 år senare så går jag nu här. Med mina ärr. Min traumatiska barndom. Det svider som fan. Men en liten tröst är ändå att ingen av dom blev proffs. Inte dom heller, ska jag väl säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar