Från mig... till er alla...

Jag önskar en riktigt fin Jul. En jul på erat vis. Med släkt och vänner. Och alldeles för mycket mat och sötsaker. Precis som det ska vara.

Börja året med en lätt paltkoma så ska ni se att allt blir bra. Var inte oroliga. Den lätta förvirringen som alla bär på när de kliver in på jobbet efter ledigheten. Går över. Jag lovar. Iallafall hos de flesta av oss. Hos resten. Är den obotlig.

Jag önskar er ett nytt fint åt. Fyllt med en massa möjligheter, svåra val och fantastiska händelser. Jag önskar er kärlek. En massa kärlek. Gammal kärlek. Invand kärlek. Några av er önskar jag en ny kärlek. Pirr och rodnande kinder. Det är ni värda. Allihopa.

Ikväll tänder jag alla ljus jag äger och har. Och tänker på er allihopa. Er som jag känner. Fysiskt. Och er som jag fått äran att träffa den här vägen. Ni är fina!

Och till bebisen som jag väntar på. Nu får du faktiskt komma. Du sabbar mormors nyårfest annars. (ska bli moster)

Kärlek,

Johanna

Dilemma...

Ibland kan jag få ångest. När livet är för bra. När jag måste ta beslut som jag inte vill ta. När saker hopar sig och kommer på en gång. Först inget, sen allt. När jag måste välja bort bra saker. För att de inte får plats. I mitt liv.

Jag kan liksom inte jobba dubbelt. Så jag fick tacka nej. Till ett jobb. Ett jättebra jobb. Men det får inte plats. I mitt liv. Just nu. Jag blev ledsen. För jag vill ha allt. Men det går inte.

Det har rullat på så fort nu mot slutet av december. Och de andra. Var för långsamma. Jag hann. Tacka ja. Till ett annat jättebra jobb.

Att vilja vara vacker...

Jag har alltid sagt att det här med botox. Är läskigt. Iallafall hos dem som blir beroende. Som fyller upp varenda liten por. Urskiljningslöst. Så att de knappt kan le. Utan att se helt galna ut. Jag har tänk så länge.

I morse insåg jag plötsligt. Att jag har en panna som ser ut som en stäpp i Afrika. Bokstavligen. När hände detta? Varför har jag inget märkt?

Och varifrån kommer den djupa "bekymmersrynkan" mellan ögonbrynen? Har den alltid varit där? Den är ju så djup att jag kan köra ner ett mynt där. Povel Ramel skulle bli avundsjuk.

Karaktär skulle någon säga kanske. Trött säger jag. Jag blir 35 till våren. Har aldrig någonsin funderat över min ålder. Aldrig någonsin haft ångest över att siffrorna tickar förbi.

Nu vaknar jag med ränder efter kudden i ansiktet . Som inte ens har försvunnit när jag kommer till jobbet. Måste lära mig att sova på rygg.

När blev det så här? Skit också...

Hellre arbetslös...?

Anna Anka. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Hon söker en ny assistent. Måste vara enormt, näst intill omöjligt. Att finna en person som hon står ut med. Som duger.

Ankan verkar ju hata allt och alla. Elak rakt igenom. Är hon. Undra hur man blir sådan?

Måste vara en snårig resa att finna den perfekta assistenten som hon klarar av att ha i sin närhet under en längre tid. En lagom människa på alla plan. Finns det sådana. Lagom snygg, lagom ful, lagom smart, lagom trevlig. Lagom vass i näbben. En Anka kopia. Fast lagom. Får ju inte bräcka Ankan på något sätt.

I min värld skulle inga pengar i världen. Väga upp all den skit som man förmodligen får ta av Ankan. På ett professionellt plan. På ett personligt plan. På ett utseendemässigt plan. Jag skulle tappa tålamodet. Och slå ut tänderna på henne. Och det går ju inte.

Ja vilket skitjobb. Verkligen. Är det värt att få bra betalt medans någon hunsar med en? Det finns en risk att man blir som hon. Kall. Och elak. Men det kanska är ok så länge man kan köpa Prada? Hellre rik än lycklig som hon själv säger..?

Önska kostar ingenting...

Jag önskar mig sällan något. Inte specifikt till jul iallafall. Tycker det är otroligt fånigt med vuxna människor som på allvar sätter sig ner. Och skriver önskelistor. Över saker som de kan köpa själva. Vilken dag som helst. Som att byta pengar med varandra. Fånigt. Däremot kan jag bli glad. Av en oväntad present. Eller en fin blomma.

Men i år. Önskar jag mig faktiskt. En ny telefon. Den jag har nu slår av sig själv. Flera gånger om dagen. Ibland hör de som jag ringer, inte vad jag säger. Den har lagats flera gånger. Det blir inte bättre. Nu kan jag oftast inte ens lyssna av mina meddelanden.

Så jag behöver en ny telefon. Behöver inte vara något flashigt. Som man kan prata till. Och som svarar. Inte alls. Bara den inte slår av sig själv. När den ligger helt platt. Och stilla. På ett bord. Driver mig till vansinne. Faktiskt.

Några bra tips? Vad ska man ha idag?

Det var bättre förr...

Idag hade en flicka i skolan sagt till min drygt 6- årige son att han är snygg. Vet inte om det riktigt är det ord jag själv skulle välja med tanke på gluggen han har mitt fram i munnen numera. Men smaken är ju olika som sagt. Det börjas nu.

Får lite ångest av alla jobbiga samtal som jag måste ha fram över. Har bestämt mig för att säga som det är. Utan krusiduller. Hade önskat att mina föräldrar hade gjort det. Ibland är det kul. Ibland är det skit. Helt enkelt.

Att vara olyckligt kär är det värsta som finns. Det gör så ont så ont. Synd att man inte kan fråga chans på folk på samma sätt som när man var barn. Allt var enklare förr. När man var liten. Rakt på sak. Och det var lättare att gå vidare. "Nä, jag hjärta inte dig"... Man frågade chans på någon annan istället helt enkelt. Det var inte så noga.

Jag önskar mina barn kärlek. Och många vänner. Sen får det bli hur det vill med allt det andra. Bara de har ett hjärta som kan svämma över. Och modet att visa det utan att skämmas efteråt.

Ja jäklar du... så gött!

Ibland händer det. Nä, jag har inte vunnit några pengar. Vore trevligt. Men nej.

Dock. Har jag fått jobb. Nytt jobb. Who knew? Är så salig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är så skönt så skönt. Bästa julklappen EVER!!

Nu kan jag andas ingen. Och sova. Sluta fundera. Ängslas. Synd att man inte får dricka alkohol på jobbet. Skulle suttit fint idag. Skål! Nått annat som är bra. Jag kan cykla till jobbet nu. När det inte är tre dm snö och storm. Perfa på alla sätt!

Är det bara jag?

Som efter ett nederlag. Liksom tänker. Det var nog lika bra. Och faktiskt menar det? Att det nog var lika bra. Att det inte blev något. Att det nog var meningen. Att det kommer något bättre. Snart. Något mycket bättre.

För jag gör så. Jag känner ganska tidigt vart det barkar hän. Och så är jag ledsen en stund. Men sen gå det över. På riktigt. Jag känner verkligen att det var lika bra. Och så går jag vidare.

Vet inte om det har med mitt tålamod att göra. Eller brist på. Jag ids inte vänta. Jag går liksom vidare. På en gång. Ids inte vänta på dem som inte med en gång kan se min förträfflighet. Velighet är inte min grej.

Så att skicka ett brev till mig. Om att tjänsten tillsats av annan sökande. Är SÅNT slöseri med porto. För jag har redan gått vidare. För länge sedan. Kan ni inte fixa det inom rimlig tid. Så skit i det. Efter fem veckor. Inte ok.

Jajjamensan..!

Äntligen! Himlen öppnade sig. Det har vräkt ner hela natten. Minst tre dm snö har det kommit och än har det inte slutat snöa. Allt blir bättre med lite snö.

Världen blir vackrare, det blir tystare, lättare att andas, mysigare, man blir gladare. Och barnen vill vara ute. Jämt. Herre vad skönt.

Tills man måste skotta. Då är det lätt att hålla sig för skratt. Så det skiter jag i. Det kan min store starke man göra. Flexa lite med musklerna och bli lite rosig om kinderna. Jag kommer med glada tillrop.

Jag vill verkligen inte...

Att bli arbetslös. Känns så läskigt. Jag känner mig så ratad. Obehövd. Icke önskvärd.

Tiden rinner iväg. Och trots att jag uttömt alla idéer jag haft, följt alla spår, sökt en massa jobb, varit på intervjuer... så har inget förändrats dessa månader.

Det gör mig rädd att jag trots min utbildning, kompetens och erfarehet inte kan få jobb. Tänk alla dessa människor som inte har det jag har. Inte undra på att de inte får jobb. Konkurrensen är helt sjuk. Som att ge sig ut och försöka simma med pirayor.

Ska det vara så här nu. Resten av mitt liv. Den ständige vikarien.

Men för bövelen...

Ibland blir jag bara så... less. Jag jobbar med kommunikation. Hela dagarna. Inser vikten. Och betydelsen av kommunikation. Inser även att det finns mååååånga människor som inte blivit upplyst. Som inte tycker det är så himla viktigt.

De har problem i 6- åringens matsal. På skolan. De kletas smör, lämnas tallrikar, slängs åt helsike för mycket mat. Det är oordning på mycket. Istället för att då punktmarkera de individer som inte har vett att uppföra sig. Så skickar skolan ut ett brev. Där vi föräldrar uppmanas att tala våra ungar tillrätta. Och berätta för dem hur man uppför sig i en matsal.

Om det är min unge som inte kan bete sig som folk. Så hade jag velat veta det. Samma dag. När det var aktuallt. Inte i ett jävla allmänt ställt fredagsbrev en vecka senare. Hur ska jag nu ta upp det här på ett naturligt och avslappnat sätt?

- Höörö pysen sluta kleta smör på stolarna. Inte coolt!

- Jaha, jasså? Du har inte gjort nått...?

- Ja bara så att du vet. Kleta smör det gör man inte. Inte ok.

Men kom igen...

För övrigt vill jag bara säga att Brad ser rätt ofräsch ut numera.
Min en gång stora idol. Ett riktit URR!

Raka dig, bränn mössan och åk på solsemester.

Värt ett försök...

Nu ska jag börja knarka. Tog ett beslut efter mycket velande.
För och emot. Jag satte ner foten helt enkelt.

Tröttheten måste få ett slut. Energin måste tillbaka. Annars kommer jag sova mig igenom både Kalle Anka, skinka, dajm och julklappar. Så nu börjar jag knapra piller. Går ut försiktigt och ökar sen. Precis som vilket missbruk som helst.

Rosenrot. Dagens drog. Hört mycket bra. Hört tveksamma röster också. Men de ignorerar jag just nu.

Jag ger det ett försök. Om jag blir rosa och aldrig kan sluta skaka så lägger jag av. Blir jag pigg, glad, kåt och tacksam. Då slutar jag aldrig.

En del har det marginellt bättre...

Min man ringde från Italien. Är på jobb. Strosade runt i Venedig gjorde han. Funderade på vad vi gjorde.

Vad vi gör?, sa jag. Vi äter makaroner och tittar på julkalendern. Vad gör du?

Tittar på duvorna på Markusplatsen, sa maken. Det regnar lite.

Det regnar här också, och du är iallafall i Italien, sa jag.

Xena- Warrior Princess...

Alltså... det snackas ju mycket om Tiger just nu. Hur han betett sig. Om det är sant. Vad han gjort. Och framför allt med vem han gjort det?

Det pratas på mitt jobb också. Jag jobbar med många kvinnor. Det som slagit mig är att många av dem resonerar som så att man måste ju kunna reda ut det, man måste ju förlåta. Är det inte vår mänskliga plikt att förlåta? Där står jag och bara gapar. Funderar på om de inte hör själva hur de resonerar.

Jag förstår att Elin gick lös med en golfklubba. Det skulle jag också gjort. Maken till förnedring. Publik otrohet. Planerad otrohet. Snuskeri och snuskera på hotellrum världen över. Smusslandet med sms. Lögnerna som säker pågått i flera månader. Nekandet. Det okontrollerade kliandet i skrevet.

Jag tror att alla kvinnor som vägrar ta skit, skulle plockat upp en golfklubba om en sådan fanns tillgänglig. Det handlar om självkänsla. Att man inser och vet att man förtjänar något bättre.

Jag skulle hellre leva ensam än fortsätta med en man som varit otrogen mot mig. Skulle aldrig kunna lita på honom igen. Misstankarna skulle alltid ligga och gro under ytan. Vad är det för liv?

Kalla mig galen. Kalla mig rabiat och oresonlig. Kalla mig hjärtlös och oförmögen att förlåta. Men den dan min karl är otrogen så är inte jag den som är den. Vi har inga golflubbor hemma, men det funkar säkert lika bra med ett stålrör.

Social kompetens... en bristvara...

Var på julfest i miniatyr med jobbet igår. Gröt och skinkmacka. Trevliga människor. Hög igenkänningsfaktor. Ändå slås jag av allas tendens att inte mingla. Och att vi trots att vi känner varandra alltid hamnar avdelningsvis. Trycker oss mot varandra. "De där på Finans är läskiga för de pratar bara om siffror..."

Är det bara här folk gör så? Är det bara i bonnhålan som så många besitter oförmågan att umgås med nya människor? Har ett ointresse av att lära känna någon ny? Trist. Att det ska vara så svårt. Utan en massa sprit.

Jag kan räkna upp hur många exempel som helst på situationer då folk i min omgivning reagerat så här. Min egen bröllopsfest. Där flyttade folk till och med om bordsplaceringen för att slippa sitta bredvid någon de inte kände. Pinsamt.

Jag har vänner i olika "läger". Som jag tycker om att umgås med av olika anledningar. Dessa två grupper går inte att föra samman. Jag har försökt. Det är då det flyttas på lappar. Så nu bjuder jag inte längre. Jag umgås med dem styckevis.

Hej vad det går... inte...

Men jag ser ju inte. Vad fan är det här..?
Det är becksvart när jag åker hemifrån och becksvart när jag vänder hemåt. Varje morgon sitter jag med hjärtat i halsgropen och kisar och kisar. Trafiken är galen och hektisk och mitt enda riktmärke är tusentals röda lysen framför mig. Mår lite illa vid tanken på att jag när som helst kan sitta fast med grillen under en lastbil.

Man kan ju tycka att de vita vägmarkeringarna skulle vara till hjälp. Men det finns ju inga? Vägarna här uppe i bonnhålan är under all kritik. Det läggs inte många kronor på vägunderhåll här inte.

De pengarna använder kommunrepresentanterna till att åka på studieresa till Disney World för att få inspiration till vår egen lilla nöjespark. Den är stor som 1/3 av Skansen typ. Ibland undrar man hur folk tänker. Faktiskt. Och så blir man lite sur.

Hur som helst. En vacker dag smäller det. För jag ser inte ett skit. Bristen på vita sträck gör att jag ibland inte vet i vilket körfält jag befinner mig. Otroligt. Läskigt.

Man kan visst önska vad man vill...

Kom precis på vad som saknas i mitt liv. Har inga höga krav. Jag vill bara ha lite fluff i livet. Lite mindre stress. Mer tid till roliga saker. Så i julklapp önskar jag mig därför:

En kokerska. Hon ska laga mat på beställning och vara klar till jag kommer hem.
En städerska. Hon ska hålla kliniskt rent och jobba hårt med tvättberget.
En personlig "shoppare". Inte för att jag inte klarar av att shoppa på egen hand. Men jag vill ha någon som ger mig tips och idéer. Som säger att jag är snygg och passar i allt. Jämt.
En stylist/sminkör. Eller heter det makeup...? Sminkmänniska? Äh, ni fattar! Hon ska iallafall, eller han för all del, se till att jag ser pigg och piffig ut. At all times. Shit vad den personen skulle få jobba. Just nu känner jag mig som ett vrak. Det är värre än Wasa faktiskt. Mycket värre. Trodde att vitt var vitt liksom. Men vitt betyder SÅ mycket mer. Vitt betyder i mitt fall genomskinligt vitt. Kärringskinn. Gulvitblek. Tur att man inte luktar gammal tant.

Vill bara poängtera att detta INTE utesluter en resa till Cook Islands.

Alltid lika lovely...

Sitter på jobbet och kämpar mot illamåendet. Är sällan sjuk. Nästan aldrig. Men blir jag det så sätter det sig oftast i magen. 6- åringen klagade på huvudvärk igår kväll och somnade ganska tidigt. Han invigde frukosten i morse med att spy över hela köksbordet. Lovely.

Så nu sitter jag här. Känner mig inte helt kry. Men inte direkt sjuk. Kanske inbillningssjuk?

Är det inte typiskt? Inte sjuk en dag under hela året, men så fort jag är på upploppet. På väg med långa kliv mot jul och ledighet. Då smäller dem till. Bacillerna.

Egen tid... jo pyttsan...

Det här med "egen tid" är viktigt. Speciellt som förälder. Män är bättre på att ta sådan tid, jämfört med kvinnor. Beror väl på tusen olika saker. Kanske mest på att män inte gör en sådan stor sak av det helt enkelt. De kommer hem och säger: "ikväll ska jag... på tisdag ska jag ut... på lördag är det herrmiddag"... och vi kvinnor ställs kanske lite inför fullbordat faktum. Vi kvinnor måste kolla hemma först om det är ok, vi måste fixa så att allt är i ordning hemma innan vi försvinner bort, vi måste planera och skriva listor som våra män kan följa.

Ja nu överdrev jag lite kanske. Men vi har ju det ständiga dåliga samvetet. Men inte ska väl jag... Det har inte män.

I helgen insåg jag en stor bidragande orsak till varför jag tar så lite egen tid. Varför jag sällan eller typ aldrig åker bort på egen hand, utan man och barn. För om jag är borta i två dagar, så får jag städa i tre dygn när jag kommer hem. Det ser helt överjävligt ut när jag anländer hem. Maken har liksom bara gjort det allra nödvändigaste.

6- åringens rum såg ut som det exploderat och sen hade någon spytt ovanpå alltihopa. Smutstvätten låg som ett berg i ena hörnet på toaletten, de leriga och styva ytterkläderna från skola/förskola låg i en grå hög innanför ytterdörren, hela köksbordet täckt av vitt kristyrklegg efter pepparkakshusbygge.

Då bestämde jag mig. Det är inte värt det. Att ta egen tid. För allt detta som jag gör lite efter hand hemma under dagarna, läggs bara på hög medan jag är borta.

I julklapp vill jag ha en solsemester. Lång bort. Ensam.
Det räcker med ett par år. Tror jag.

Rena rånet...

Ibland undrar man. Om folk driver med en. Och då frågar man. Om de är allvarliga. Och så får man en blick tillbaka. Helt tom. Och ett släpigt, utandat, "jaaaaaaaa"...

Var hos tandhygenisten i morse. Hon pillade runt lite. For med tandtråden. Och pillade lite till. Sen sa hon bra, bra. Och så var det klart.

För detta skulle de ha 695 spänn. Om jag inte var vaken innan dess så blev jag klarvaken då. Vilket skämt. Inte undra på att tandvård blivit en klassfråga. Att folk inte går dit förrän ena tandraden ramlar ut.

För detta var bara rent löjligt. Vad fan är det vi betalar skatt till idag egentligen?

Fick förvisso en ny tandborste. Men jag vill inte ens ha den. För den är för hård. Och för stor. Passar bättre till att borta tänderna på en häst. Och jag har ingen häst. Så för mig var detta en helt värdelös tandborste.

Undra vad de debiterade mig för förresten? Det kan inte bara ha varit tandtråden som kostade 695 jävla spänn.

Är så sugen....

Dessa skulle jag kunna leva på. Lätt. Om de tog ifrån mig allt annat i matväg så skulle jag lugnt kunna leva vidare. På enbart dessa rackare. Ljuvliga. Tröttnar aldrig. Varma. Fluffiga. Och perfekt saffransmak. Måste nog baka snart.

Hoppsan..!

Jag har idag beslutat mig för att rensa. Den rensningen började med att jag stängde mitt Facebook konto. Så skönt! I tider då alla skriker om att sociala medier är the SHIT! Så valde jag att stänga av. Det gjorde mig bara stressad. Och jag är aldrig där.

Tänker att jag kan hålla kontakt med nära och kära mycket bättre via mail och telefon. Så jag skrev ett mail till de som jag håller av. Sa adios och loggade ut.
POFF!

Känns lite tomt. Lite som en fisk på torra land med dödskramper. Bara det slutar darra så blir det nog bra. Stilla och lugnt.

Jag lessnade på att ha en massa människor där som jag inte bryr mig ett dugg om. Det addad och addas och pokas och pokas. Jag blev så less. Varför ska jag adda någon som jag mött som hastigast via en annan vän, på en fest. vi lär ju aldrig ses igen. Än mindre prata med varandra på Facebook.

Jag har rensat. Det känns skönt. Alla borde testa det. En befrielse.
Nu energi. Till att söka. Nytt jobb.

Ibland står man bara där... med långt ansikte...

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Alls. Ibland blir man skitsur fast att man med stora ögon intygat att "klart jag inte blir sur". Människor funkar så. Även jag. Speciellt när vi blir orättvist behandlade.

Jag behöver ett råd. Tror jag. Eller så behöver jag bara ventilera lite eftersom jag är besviken och sur.

Jag sökte ett jobb med inriktning på kommunikation. Det är nu officiellt att det jobbet gick till en väninna.

Företaget ringde och meddelade att de tänkte gå vidare med en INTERN sökande. Vilket jag köper eftersom vi befinner oss i tider då många företag inte får externrekrytera. Men min väninna är arbetslös. Hon är så långt ifrån en intern kandidat man kan komma. Dessutom har hon ingen utbildning/erfarenhet av ett sånt här jobb. Hon har en helt annan utbildning. Grafiker.

Tror att jag inte ens fick en chans att visa vad jag går för eftersom rekryteraren mitt under intervjun sa "Jag ser att du har jobbat på XX. Då måste ju du känna XX? Han är en nära vän till mig".

Jag är ju inte dummare än att jag förstår att hon förmodligen ringde till XX och frågade om mig och han sa säkert inga trevliga saker om mig och min tidigare arbetsplats.

Saken är mämligen den att den här mannen (XX) mobbade, trakasserade och hotade sina kolleger under flera år. Det slutade med att han blev anmäld och fick sparken. Han är klart missnöjd med hur det hela slutade. Det skulle jag också ha varit antar jag.

Det som gör mig ledsen är inte att min väninna fick jobbet. För hon är duktig på det hon kan. Jag blir ledsen för att de som rekryterade ljög för mig. De sa att de skulle gå vidare med en intern sökande- min väninna är arbetslös. Dessutom tar de någon utan erfarenhet.

Det känns inte alls bra. Hur ska jag kunna se väninnan i ögonen och säga att jag är glad för hennes skull...? Vet att det låter SÅ sniket och själviskt... men jag är så arg och besviken.

Detta kan inte vara bra..!

Läste en artikel härom dagen där en läkare uttalade sig om mörkret. Han sa att detta kompakta mörker och ingen sol som drabbat oss de senaste två månaderna är lika farligt för oss som kedjerökning.

Intressant. Jag som känner mig som en zombie. Mest hela tiden. Jag mår inte bra alls. Tycker att det känns mycket, mycket värre i år bara jämfört med förra året. Kan inte för mitt liv dra mig till minnes att jag var lika trött då.

Jag måste ha varit en björn i mitt förra liv. För det här känns otroligt onaturligt. Jag vill bara vara hemma, sitta inne och dra en filt över mig. Känns som att ögonen konstant hänger på halv stång och det känns som att jag aldrig riktigt vaknar till under dagen. Jag lallar fram. Gör det jag ska. Men utan vare sig energi eller entusiasm.

Jag är så löjlig...

6- åringen går på simskola. Vi föräldrar får inte vara med i själva simhallen, utan får snällt sitta utanför och titta på. Det är inte så himla kul att sitta utanför, så maken och jag brukar alternera.

Märker att min närvaro stör min simmande 6- åring. Stundtals har han mer bry med att hålla reda på om jag verkligen tittar och vilket fönster jag står vid. Jag är mer ett störande moment, än ett stöd och en uppmuntrande förälder. Undra vad det beror på? Maken har inte alls lagt märke till samma problem.

Så nu har vi bestämt att maken åker med honom på simskolan. Lika glad för det är jag. Jag tycker inte om badhus. Har aldrig gjort. Lite av en minifobi skulle man kanske kunna säga. Det är kallt, det är blött och det är smutsigt. Äckligt helt enkelt. Allt jag kan tänka på är fotvårtor.

Jag är så jävla löjlig. I know.

Sova sova säng säng säng....

Saker som jag är trött på nu:
1.Vädret. Tror jag har sett solen som hastigast vid ett tillfälle på två månader. Jag är så trött. Jämt.
2. Pasta. I alla dess former. Vi sitter fast i pastaträsket.
3. Att söka jobb. Alla säger samma sak- det råder en total fixering vid kommunikationsplaner och projektledning där ute.
4. Platsannonser. De söker genier till minsta lilla petitess position, men kommer inte ens i närheten av all denna kunskap själva.

Himla vuxet...

Jag är stundtals en godisråtta. Det går i perioder. Köpte pepparkaksdeg åt mina barn. Tänkte att vi skulle baka och ha kul. Det har inte blivit av för vi har haft knökfulla dagar.

Jag började nalla. Då och då. Nu är det slut. HELT slut. Och jag åt upp allt. Det tog ju ett tag. Men det var jag som åt upp det. Alltihopa. Typ.

Jag skäms. Fast det var himla gott. Bättre än de färdiga kakorna. Mycket bättre.

Som vanligt då...

Åkte till det stora köpcentret för att jag 1. behövde gå på apoteket 2. skulle köpa nya vita undertröjor i bomull att ha under mina tjocktröjor som bara kliar och sticks.

Som vanligt slutade det med att jag 1. inte hittade några vita jävla bomullströjor 2. handlade jeans och tröjor till maken 3. köpte nya vantar åt 6- åringen eftersom han tappat bort sina.

Hela köpcentret var fyllt av en miljard människor eftersom "Idol" var på plats. Carin Da Silva stod och skrek i en mick. Söt, men högljudd. Började svettas. Och åkte hem.

Glömde apoteket. Naturligtvis.

Tvära kast... varför kan det inte bara vara enkelt..?

Jag har fått ett erbjudande. Om att bli partner. Dela företag med någon annan. Äga och så. Bestämma. Och tjäna en massa pengar. Sen alltså.

Först måste jag dock börja med att jobba. Gratis. Typ ingen lön. Alls. I ett år kanske. Företaget har potential. Men är misskött. Av en annan delägare som nu vill dra sig ur.

Så vi måste börja om lite grann. Och liksom städa. Jag får hälften av allt. Mot att jag jobbar utan lön den första tiden. För att kunna få snurr på allt igen.

Det lockar onekligen lite. Jag gillar utmaningar. Är inte rädd för att jobba hårt. Men det känns lite motigt att inte ha några pengar. På länge.

Så jag funderar. Och behöver råd.

Sprit funkar mot allt...

Här hemma spritar vi. Och än så länge så är vi så friska så. När vi väl slutar sprita så kommer kroppen slås ut av rena chocken. Bakteriechocken.

När det blev totalt kaos och hyllorna gapade tomma på apoteket som brödhyllorna i Ryssland så fann maken på råd. Han köpte småflaskor alkogel på något byggföretag.

Det pratas mycket om handhygienen. Både här och på skolan. Nu har min son funderat mycket på detta med att hålla sig ren. Och hur man håller sig ren. På enklast möjliga sätt.

Detta samtal hade jag med honom nyligen:

- Mamma jag spritar mig jätteofta.

- Vad bra! Men oftast så räcker det med att du tvättar händerna ofta.

- Mmmm.... fast jag vill sprita också. I skolan säger dem att det är bra.

- Ok.

- Kan man sprita allt?

- Vaddå menar du? Allt?

- Hela kroppen?

- Nä det räcker ju med händerna.

- Men du mamma... om jag struntar i att bada, räcker det med att jag spritar mig då?

- Nä, bada måste du ju.

- Men vet du, om jag spritar snoppen så behöver jag inte bada. Det har XX sagt.

- Jaha... ok... nä riktigt så funkar det inte. Tror inte att det låter som en bra idé faktiskt.

- Joho! Sprit funkar mot allt. Smuts med. Det har XX sagt.

Sen var jag mest tyst. Visste inte vad jag skulle säga riktigt. Är det så? Att sprit funkar mot allt. Kanske ska sprita min onda nacke?

Regnet öser ner och Nasse måste ösa...

Jag längtar bort. Till värmen och paradiset. Avkoppling och lata dagar. Tycker jag är värd det. Fiji passar mig. Helt i min smak. Priset för två vuxna i slutet av november ligger i nuläget på drygt 110.000 kronor. Som hittat. Bara att slå till. Tror inte att det blir billigare ju längre man väntar iallafall.

Besviken...

Att gå på anställningsintervju är jobbigt. Svårt. Man ska sälja sig själv. Utan att skryta. Man ska berätta om sin förträfflighet. Utan att överdriva. Man ska vara intressant, kompetent och drivande. Utan att ta över samtalet. Tror det är lättare att gå på lina. Faktiskt.

Förra veckan var jag på en intervju. Till. Nu igen. Det kändes rätt beigt. Jag försöker tänka att allt som händer, sker för att det är en mening med det. Att någon har en plan. Om vad jag egentligen sattes på den här jorden för att åstadkomma. Men det är inte så lätt när tiden rusar iväg och alla planer gått i stöpet en efter en och jag MÅSTE ha ett nytt jobb.

Fick inte jobbet som kändes beigt. Samtalet löd: "Tack men nej tack. Vi har valt att gå vidare med en intern sökande". Det köper jag. Speciellt i dessa tider. När det är anställningsstopp på min arbetsplats och jag liksom bara är vikarie.

Men. Jag blir förbannad. När jag inser att de gett jobbet till en individ som är. Min väninna. Inte intern. Snarare helt arbetslös. Och dessutom inte har någon utbildning/erfarenhet. Utan jobbat med helt andra saker. Inte skrivit en rad i hela sitt liv.

Inte väninnans fel. Alls. Men sur blir jag. När kontakter väger tyngre än kompetens.

Det här med att ha ont...

... är inte riktigt min grej. Jag har fött två barn och det var fan en baggis. Mot detta. I jämförelse. Så jag måste nog säga att jag hatar att ha ont. I min nacke. Sex månader har passerat nu. Minst. Och jag har ständigt ont i nacken, huvudet och håret.

Springer hos sjukgymnasten. Hon är käck. Och väldigt hurtig. "Du måste fortsätta stretcha Johanna", säger hon. Jävligt lätt för henne att säga när jag bara vill slita av mig huvudet. Hon påstår att jag har diskar i nacken som buktar ut. "I don't care", tänker jag. Ge mig lite roliga piller. In i dimman vill jag. Och aldrig mer komma ut. Så känns det. Nu. Kanske inte i morgon. Men iallafall nu. För jag tycker inte om att ha ont.

Och hur ska jag kunna stretcha en nacke som bara skirker "jag orkar inte hålla upp din feta skalle"..?

Ett jobb där man tillbringar åtta timmar framför en dator är förödande. För hela mänskligheten. Jag har fått gamnacke. Den hurtiga sjukgymnasten säger att jag har samma rörlighet som en gammal tant. Tack för den!

Jag ska tänka på min hållning och stretcha. Men jag vill mest lägga mig ner. Och slippa bära omkring på mitt huvud. Som ändå bara gör ont.

För övrigt....

... så vill jag bara säga att:

1. Allt är inte vintage och shabby chick bara för att man tagit en jävla pall från Jysk och målat den vit. PUNKT! Våga stå för er egen stil. Blanda stilar. Lite Ikea, lite loppis, lite design och några älskade minnen. All set!
2. Malin Åkerman är inte svenska. Hon är FÖDD i Sverige och bodde i Stockholm tills hon var två år. Sen har hon levt hela sitt liv i Canada. Då är man inte svenska. Hon har ett pass där det står att hon är född i Sverige. Det är allt. Så snälla svenska pressen- sluta tjata nu. PUNKT! Jag är född i Göteborg. Kallar mig inte göteborgare för det. Snarare nomad.
3. Jag tänker inte vaccinera mig. Denna jävla masshyseteri som fått svenska folket helt ur balans. Läs på och ställ kritiska frågor. Och pressen återigen- sluta sprida masspanik. Ni gör det bara värre. Vi kommer inte dö. Och vad betyder egentligen "fler insjuknade än väntat"- betyder det att TVÅ personer är sjuka nu då eller?

Blir så less!

Malpåse... är en bra påse... kanske...

Ok... mina planer ligger i malpåse. På is. I källaren. Med stängd dörr. Det bidde inget. Punkt. Ingen lokal, inget party. Som sagt.

Jag har inte skrivit mycket på senaste tiden. Inget alls för att vara helt ärlig. Jag har grubblat. Mycket. Fick ett råd. Som jag tog. Ibland är skilsmässa enda lösningen. Sa han. Jaha tänkte jag. Hur menar du? Ibland är det bästa man kan göra att inse att förutsättningarna suger just nu. Det skulle inte bli bra, hur gärna jag än ville.

Så jag kastade in handuken. Känns lite konstigt. Tomt. Nu vet jag inte ens om jag vill längre. Om jag vågar. Jag fick tid på mig att fundera. Alldeles för mycket. Jag gasade och gasade. Sen tog det tvärstopp.

Nu sitter jag här. Lite förvirrad på något sätt. Mentalt försöker jag hinna ikapp kroppen som springer flera meter före.

Om frustration... och att tvingas vänta...

Det här med att hitta en lämplig lokal. Var svårare än jag trodde. Mycket svårare. Här i stan har vi sushibarer och pizzerior överallt. Så är det bara. I den lokal som jag fastnat för sitter det en människa som ska ha betalt. För att kunna betala sina skulder och slippa gå i personlig konkurs.

Hon är benhård på detta. Och jag förstår henne. Men jag tänker inte vara den som betalar för att hon inte skött sig. Så nu sitter jag här. Och väntar.

Sen blev jag dessutom kallad på anställningsintervju. Till en ganska högt uppsatt tjänst. Får lite hicka av sånt. Och känner mig lite ambivalent. Det är ju skönt med ett fast jobb. Och mycket pengar. Så jag springer utmed flera olika stigar. Och hoppas på att någon däruppe ska sticka ner sitt stora finger och tala om för mig vad jag ska göra. För jag blir lite osäker. Men jag får inga svar.

Och det känns som att jag funderar för mycket. Vet vad jag vill. Men vill gärna ha en reservlösning. En plan B. Men att ha flera planer är jobbigt. Det suger energi. Jag vill koncentrera mig på en sak. Och göra det jävligt bra. I- lands problem.

Att jag bara har mage att klaga. Fast... jag klagar inte. Jag tänker högt. Är för ivrig. Otålig. Allt tar sån lång tid. Men herregud- hur svårt ska det vara? Ta ett beslut! Bestäm er någon gång!- som den kvinnliga kollegan sa på ett möte häromdagen. Uppfriskande. Men oväntat.

Frustration som pös över. Svårt när någon annan bestämmer takten.

The Secret...

Har ni läst den? Den handlar om att dina tankar formar dig till den du är. Ger dig det du "förtjänar" och ber om. Att negativa tankar föder negativa händelser. Och tvärtom. Jag har den bland mina böcker. Har glömt bort den. Och började läsa den idag. Igen.

Och blev påmind om hur tanken faktiskt formar våra liv. Så nu har jag tänkt om. Nu har jag sträckt på mig. Nu tänker jag: Det här kommer gå skitbra. För jag förtjänar det. Jag är stark och jag är envis. Jag jobbar hårt och jag ger aldrig upp. Jag kommer sälja som fan och skratta hela vägen till banken. Så det så.

Jag behövde bli påmind. Om att det går. Och att jag förtjänar det. Att framgång ligger i tankens kraft.

När hjärtat sjönk genom kroppen...

Igår var jag på stan. För första gången på evigheter eftersom jag inte jobbar i stan, utan utanför. Åt helt fel håll. Det har öppnat en ny inredningsbutik. Och hjärtat sjönk genom kroppen när jag klev in där. Den här kvinnan har drivit butik i sitt hem ett tag. Bor långt utanför stan. Nu har hon valt att öppna i stan istället.

Hon har fina saker. Många fina saker. Det mesta i vitt. Det är ju det som verkar vara den genomgående trenden nu. Det ska vara vitt, vitt, vitt.

Jag stod där och kände hur håglös jag blev. Hur min nuvunna "jävlar anamma" attityd bara rann av mig. Det var ingen i butiken förutom jag och en kvinna till som frågade om en stol. Överallt stora vräkiga vita franska skåp. Vackra skåp. Vart fan hittar man dem tänkte jag stilla. Sen gick jag. Hade en stor klump i magen hela dagen sen. Bet på tumnageln och hade ångest.

Det börjar liksom dra ihop sig nu. Jag måste ta ett beslut. Vill så gärna tro att mitt koncept skulle funka. För dem som vågar blanda in lite färg och tuffare saker i allt det vita. Inte bara franska vita skåp. Men jag vet inte. Kan inte längre avgöra om det finns människor som gillar coola inredningsdetaljer eller om absolut ALLA har snöat in på den genomgående vita trenden.

Måste ju finnas de som älskar att blanda? Eller?

Fram... och tillbaka...

Ibland upplever jag att livet håller mig lite på sträckbänken. Precis som att jag inte ska få för mig något. Det är ett steg framåt och tre bak. Pinnar i hjulen mest hela tiden.

Sen plötsligt ett ordentligt hopp framåt för att landa på en avbytarbänk. Lite som en gammal hostig bil känner jag mig. Hopp och förtvivlan om vart annat. Sen passar livet på att slänga in lite extra bollar som jag måste jonglera med.

Jag letar lokal, funderar över finansiering, söker jobb och kollar upp leverantörer. Allt i en salig blandning. Lite schizofrent faktiskt.

Ska på en jobbintervju på fredag och allt jag har i huvudet är om jag verkligen ska starta eget. Det som var så självklart och kändes så enkelt i början känns nu mest krångligt och bökigt.

Fortsätter jag jobba så har jag ju iallafall en fast inkomst. Men då innebär det med största sannolikhet att jag nog inte kommer våga dra igång det här en gång till.

När jag tappar sugen...

När jag tappar sugen så gör jag det ganska rejält. Det händer inte särskilt ofta för jag har en tendens att tuffa på genom livet och tar bara i lite extra om det blir uppförsbacke ibland. Jag stannar sällan till och sätter mig ner. Ända sättet att inte tappa fart är att öka takten.

Men nu har jag tappat sugen lite. Känner att en liten del av mig sakta ger upp liksom. Jag har letat efter en potentiell lokal länge nu. Återvändsgränd överallt. Det visar sig att jag slåss mot de stora krogkedjorna. Som etablerar sig i varenda jävla hörn i den här stan. Tror allt heter nått irländskt med någons jävla arm i titeln. Blir så jävla less. Här ska det inte finnas några småbutiker. Minsann. Vi satsar stort på öl och flottig mat.

Så i veckan som gick fanns den bara där. Det perfekta lilla hålet i väggen. Bara för mig. Med en hysteriskt blond och tuggummituggande människa i dörren. Frisörsalong. Och hon vill ha 300.000 i överlåtandeavgift. För sin inredning. Det vill säga frisörstolar och tvättställ bland annat. Vad ska jag med DET till? Försök kränga det på Blocket och se hur bra det går? Du får inte ett skit för begagnad frisörutrustning idag. Och det vet haggan. Därför vill hon ha 300.000.

Blir så less. Blir så trött. Sitter på trappan hemma en stund och låter det sjunka in. Tycker synd om mig själv. Gråter inte. Men tycker jävligt synd om mig själv.

No sleep...

Jag sover uruselt just nu. Känner mig som ett slaktat vårlamm. Svårt att komma till ro och somna, sover oroligt och vaknar 100 gånger varje natt. Funderar och funderar.

Har ett stort hål i magen och funderar verkligen på om detta är rätt väg att gå. Med huvudet sprängande av migrän i dagarna tre, läser jag en bok om nyföretegande som är otroligt inspirerande, men som samtidigt poängterar att just rädslan är något jag måste vänja mig vid. För den kommer bli min nya följeslagare varje dag. Möt rädslan heads on och gör den till en drivkraft. Sluta säg till dig själv att du inte kan för om någon annan sa att du inte kunde så skulle du bli förbannad. Det är DEN känslan jag måste hålla fast vid. Att jag kan. Inte att jag är rädd.

Konstigt nog så drömmer jag inte om butiksinredningar, tapeter och plädar från AnnaO. Jag drömmer mest om samtal jag har med folk som tycker att jag tänker lämna min "fina" utbildning bakom mig och överger informationsvärlden. Kanske är det som ger mig ångest. Rädslan att jag lämnar en bekant värld bakom mig och kanske har svårt att ta mig in i den igen om jag skulle vilja.

Snälla säg att jag inte är galen...

... som har dragit igång det här. Som rusar genom listorna av coola leverantörer och tillverkare som en liten unge rusar runt på Lisseberg. Hänförd, entusiastisk och lyrisk.

Min största fiende just nu är min egen rädsla. Hon sitter på min ena axel och väser lite. Jag klappar till henne ibland, men hon gör sig påmind ändå. Hon när det där lilla unset av tvivel som jag, mitt i min eufori, ändå kan känna av.

Jag är ingen lagommänniska. Har aldrig nöjt mig med lagom. Jag vill tro att jag kan få ut precis vad jag vill av det här livet och att det bara är jag själv som sätter gränser och begränsningar.

Jag känner hur skrattet bubblar i bröstet på mig nu. Men klumpen i magen är kvar. Märklig känsla. Sådana kontraster. Snälla sig att det här kommer funka. Jag behöver höra det.

Som en boxare innan match känner jag mig som. Laddad, men skitnervös.

Bollen är i rullning...

Vaknade en morgon. Och bestämde mig. Det känns euforiskt och läskigt. Måste testa. Måste våga. Åren av funderande, ältande och tummande på en dröm är över. Nu är det bra. Nu ska jag starta eget. Banne mig.

I flera år har jag slitit som en hund. Jobbat röven av mig. För någon annan. Aldrig en klapp i ryggen. Aldrig ett "fan vad bra". Nu ska jag slita för min egen skull. Och klappa mig själv på axeln.

Inom loppet av några timmar så hade jag tagit kontakt med ett företag som hjälper individer som vill starta eget. Jag hittade en potentiell lokal. Jag vandrade runt bland småbutikerna i området och frågade om kundflöde och läget.

Jag skrev en beskrivning av affärsidén och en lång lista på potentiella leverantörer. Jag tog kontakt med Svenskt Näringsliv och banken. Nu återstår beskrivning av budget och väntad vinst. Och pengar.

Läskigt. Medveten om allt jobb. De långa dagarna. Maken är med på banan. Resten får lösa sig eftersom.

Ont, ont, ont...

6- åringen fick öroninflammation i natt. Feber, ont och klet rinnande ur örat. Det enda han kan tänka på nu är att han missar fotograferingen i skolan.

Sverige måste vara belägrat av influensahysetiska människor nu för det tog evigheter innan jag kom fram till sjukvårdsupplysningen. Undra just hur det känns för dem måste vänta länge och har något betydligt värre att fråga om?

Fan varför kan det inte bara vara enkelt..?

I flera år har jag nu funderat, drömt och vägt för och emot. Funderat lite till. Kollat runt. Och lagt ner. Haft planer som gjort att jag inte kunnat sova. Funderat ännu mer. Och lagt ner.

Jag vill öppna en egen butik. Inredning. Men klumpen i magen gör att jag inte vågar. Ser hur småbutikerna öppnar och stänger igen inom loppet av ett år. Funderar på vad de gör för fel och varför det inte går runt. Om de säljer fel grejer, är för dyra eller helt enkelt ger upp för lätt.

Jag tror jag vet svaret. Men vågar inte riktigt andas om det. Vågar inte lita på att jag kanske har rätt. Att de säljer skit och att ingen vuxen vill betala för nallebjörnar och tingeltangel. Iallafall inte i en sån stor utsträckning så att man kan försörja sig på att sälja krafs och nallebjörnar.

Jag är rädd för att min smak, det jag skulle vilja sälja, är lite för smalt. Kanske faller många i smaken, men inte tilräckligt många. Jag vill inte sälja skräp till de stora massan. Saker som jag inte kan stå för att jag har köpt in.

Så hur fan ska jag göra? Hur ska jag våga satsa med tanke på att jag tvekar så? Det enda facit jag egentligen har är att de inredningsbutiker som öppnat här i stan under de senaste åren, alla har fått slå igen. Den enda butik som verkar stå stadigt i myllan har sålt samma saker sen jag flyttade hit för nio år sedan. Hur jävla tråkigt är inte det då?

Jag menar inte att jag ska sälja hutlöst dyra grejer. Mer saker med charm och personlighet. Sånt som inte hamnar i krafskategorin.

Hur fan vågar folk öppna eget idag? Fattar inte...

Ryan Air- prutt på er!

Något jag inte gillar är känslan av att ha blivit lurad. Ripped off. Dragen vid näsan och skrattad åt. Jag och min man ska åka till Paris. I slutet av September. För att möta upp goda vänner från USA. Jag har aldrig känt mig direkt lockad av Paris. Aldrig hyst en längtan efter att åka dit. Aldrig varit där.

Men nu är amerikanerna där i jobbet så vi tänkte "what the hell- let's go". SAS var inte att tänka på. Över 6000 spänn enbart för flyget. För två dagar liksom. Hotell ovanpå detta. Hutlöst tänkte vi. No way. Började kolla på andra bolag. Fastnade för Ryan Air. Som bara luras och bedrar inser jag nu.

Lockar och lirkar och sen slår de en i huvudet med det slutgiltiga priset. Visst ingångspriset är ju bra. Billigt. Det tycker vi om. Problemet är att de sen tar betalt för allt. Skatt, bränsletillägg, incheckning via webben, om jag vill vara bland de första att stiga på planet, ett sms som bekräftar att min incheckning är genomförd, antal väskor osv. Har säkert glömt något.

Poängen är att det inte alls blir särskilt billigt att flyga. Det blir ju billigare än SAS, men inte är det billigt. Nu hotar dessutom Ryan Air med att man inom en snart framtid kommer att få stå upp under resan. Fastspänd som i en jävla berg- och- dalbana. Bara för att de ska kunna klämma in ännu fler idioter som tror att de flyger billigt. Bull shit!

Grönt ljus... nästan...

Att sitta på hudavdelningen på ett sjukhus är märkligt. Där tapetserar de väggarna med bilder på cancertumörer, inte tavlor med blommor eller lekande barn. Tumörer. Det var lite läskigt. Började tycka synd om mig själv där jag satt. Grät nästan lite. Snörvlade kan man säga. Mycket märklig känsla när jag tänkte på alla männiakor som suttit där i soffan och sen fått världens sämsta svar av läkaren: Du har cancer.

Min pappa har som sagt cancer. Han vill inte prata om det. Han tycker det är jobbigt tror jag. Det går liksom inte att fråga honom om nått för han blir alldeles stel och besvärad. Så nu har jag läst på pappa. Om skivepitel cancer. Så att du vet.

Ok. Att klä av sig för en total främling känns alltid sådär. Även denna gång. Även om hon typ hetter Tanya, var yngre än mig och hade stripigt hår. Alltså ingen snygging. Ingen George Cloony. Vilket jag upplevt en gång. Jesus. Det var det pinsammaste ögonblicket i mitt liv. Glöm sex första gången. Mötet med George var sjutusen resor värre. Rodnaden på halsen. Torr i hyn. Gråvita trosor och maskaran rinnande efter oro och magont. Pinsamt var bara förnamnet.

Hur som helst. Mina prickar. Var fina. Runda och perfekta. Det sa hon. Tanya. Men. Jag hade en prick. Som var lite konstig. Mitt på låret, strax under ena skinkan. Liten som en prick från en blyertspenna. Har jag aldrig sett själv. Och nu ska jag tydligen hålla koll på den. Om den förändras. Eller blir större. Hur ska det gå till? En pytteprick som nästan sitter under skinkan. Min man har stirrat sönder ögonen nu. För att memorera pricken. Och komma ihåg hur den såg ut. Först. Om jag skulle vakna med en brun apelsin på låret en morgon liksom. Fast... det lär man kanske märka.

Men herregud... vad gör jag för fel?

Vad gäller detta med barn så känner jag mig ganska ofta som en riktig nybörjare. Jag tycker att varje ålder har sin egen charm när det gäller mina ungar. Men jag inser mer och mer att varje ålder och för den delen varje ny dag, har sina hinder som ska överkommas.

Det är ett evigt lirkande, förhandlande, tröstande, förklarande, medlande och ibland även hotande. Jag är helt slut vissa dagar. Ligger i sängen på natten och går igenom dagen i huvudet och inser att jag nog inte har så många föräldrapoäng. Att jag nog är rätt värdelös. Att jag har dåligt tålamod, för lite ork och alldeles för lite "käckhet" i mig.

Varje morgon så känns det som att vakna och hela livet bakåt är som ett blankt papper. Raderat. Vitt och fint. Utan minnen och utan referenser. Det som jag gjorde igår funkar inte alls idag.

Rutinerna och reglerna som jag skapat sen länge är bara skit i min 6- årings ögon. Han är sur. Han är butter. Han har tappat bort båda sina öron och han säger emot. Om allt. Vad det än gäller. Hela tiden. Som en ren reflex. Är det mig det är fel på? Gör jag något fel? Gör jag kanske allt fel? Hela min existens kanske är ett stort jävla ABER.

Exakt elva sekunder är han go och trevlig på morgonen. Sen inser han vart han befinner sig. Vem som sitter mitt emot vid köksbordet. Vem som faktiskt kör till skolan. Och det är då det slår honom verkar det som, vilkan jävla nitlott han dragit i det här livet. För alla är puckade, fattar ingenting, är dumma och tröga. Maten är äcklig, han får inte äta glass till kvällsmat, han fårt inte vara ute till 23 på kvällarna, han får inte titta på skitbarnprogrammen på tv och han får inte gå till en kompis efter kl 19.

Jag har en sexåring som suckar, surar och stönar sig igenom sina dagar. Han är irriterad, sliter saker från sin syster och talar till alla med gnällig och irriterad röst. Ser verkligen fram emot att husera en finnig, pubertal 15- åring. Verkligen.

Om konstiga prickar och sånt...

I morgon ska jag till läkaren. Hudläkaren. Och kolla födelsemärken och andra diffusa märken. Inte för att jag ser ut som vårtmannen, men jag vill kolla ändå. För säkerhets skull.

Min pappa har nämligen hudcancer. Och jag har funderat på detta länge nu. Att man borde kolla. Alla prickar. Inte utan att det känns lite nervöst. Måste klä av mig kläderna och stå där som Stig Helmer i vita, urtvättade och sladdriga kalsonger: Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Och tänk om hon hittar nått konstigt? Så att de måste karva i mig. Gillar inte sånt. När främlingar karvar i mig. Spelar ingen roll att de är läkare och jättesnälla.

Skrattar bäst som skrattar sist...

Det är liksom som med allt annat. Det drabbar inte oss tänker man. Alla andra må drabbas av denna farsot, men inte vi. Och så ryckte jag på axlarna, fnös åt hysterin. Svininfluensan. Så larvigt. Vad folk är hysteriska med denna handsprit. Länsar apoteken. Läkarna hummar och hummar. Hur ska det bli. Kommer vi dö nu?

Så kryper det lite närmare. Ett antal personer i regionen har insjuknat. Några så allvarligt så att de ligger med konstgjord lunga. Idag läste jag i tidningen om en 30- årig man som legat hemma och dött i sin ensamhet i vad man befarar är just svininfluensan. Jag skruvar lite på mig. Hickar förläget och funderar. Är det dags att bli hysterisk nu?

Sen kommer 6- åringen hem: Mamma vet du... XX's mamma är sjuk i svininfluensan. Hon ligger på sjukhuset. Kommer hon att dö nu? Kommer jag dö? Jag har ju lekt med XX.

Och det är nu hysterin slår in. Alla galna tankar. Och jag förbannar den puckade jävla sjukvården som kommer börja spotta ut vaccin långt efter att vi redan är sjuka. Kanske döda?

I veckor har jag ignorerat detta. Himlat med ögonen. Nu kan jag inte tänka på något annat. Hur ofta tvättar barnen händerna? Inte ofta nog...

Som en älg...

Det värsta med mitt jobb. Är. Att vi på min avdelning har en toalett. EN toalett. Som delas av tio individer. En unisextoalett. Gillar inte unisextoaletter.

Speciellt inte när jag har mens. Och speciellt inte när jag har mens och blir tokdålig i magen. Som jag ofta blir. Då vill jag gärna ha lite privatliv. Och jag vill inte sitta på en toalett som vetter mot vårt pyttelilla pentry.

Således får jag springa på våra kundtoaletter i entrén. Den ordentliga toaletten. Men det är en bit från min avdelning. Så idag har jag rusat förbi receptionen på bottenplan löjligt många gånger. Som en skadeskjuten älg. Med panik i ögonen.

Jag tror inte alls att de undrar vad 17 jag håller på med.

Brrrrr...!

Nu har det hänt. Nu är det officiellt. Jag tänder ljus på köksbordet varje morgon. Jag har rumpvärmaren på i bilen på väg till jobbet. Jag har jacka på mig när jag går med hunden. Strumporna har jag grävt fram ur lådan längst in i garderoben. Och jag har bytt ut min solgula väska mot den svarta. Hösten är här.

Även om sommaren envist försöker hänga sig kvar och kommer ge oss några varma dagar till fram över, så är det ändå bara att konstatera att det börjar bli kallt. Igelkotten som bor hos oss under vintrarna letar nu febrilt efter någonstans att ta vägen. En ingång under huset.

Nu går vi denna underbara tid till mötes som innebär att jag fryser i stort sett jämt. Hela förra vintern satt jag på jobbet med halsdukar och sjalar på inne. Tycker inte om när det är kallt. Trivs inte när jag måste frysa.

Det är nu man skulle vara pensionär och kunna styra kosan mot vinterboendet i Spanien. Jag är som en jävla igelkotte. Vill bara gå i ide.

Lycka är...

... när maken kommer hem med gigantiska solgula kantareller efter en promenad med hunden i skogen.
... när vi plockar solvarma plommon från vårt än så länga blygsamma plommonträd.
... när det dimper ner ett stort paket på posten med fem par nya byxor. Me love!
... när maken städar undan alla brädstumpar och annat bråte i vårt stökiga förråd.
... när 6- åringen lägger armarna runt min hals, snusar och säger: Mamma du luktar gott. Som IKEA ungefär.
... när vi inser att 3- åringen förmodligen hajjat grejen med att gå på toaletten och bajsa. Hon får guldstjärnor på dagis och är mäkta stolt.
... när jag får beröm på jobbet efter att ha satt ihop en Power Point presentation med ett tungt och deppigt budskap.

Min stora skräck...

... är att något av mina barn ska göra illa sig. Alltså riktigt illa sig. Jag kan stressa upp mig själv så till den mildra grad när jag funderar över allt läskigt som kan hända att jag inte kan sova på hela natten.

Peppar, peppar så har inget allvarligare hänt här hemma. Inga panikfylda samtal från dagis: Du måste nog komma hit... inga bilfärder till akuten i panik.

Vi har en liten Klara i släkten. En liten lintott på två år. I måndags ramlade hon. Över trehjulingen. Och nu ryser jag i hela kroppen när jag skriver detta. Hon föll över cykeln. Tog inte emot sig med händerna, utan med tänderna. Kan man väl säga. Tre intryckta tänder, spräckt läpp och massa blod. Hon har så otur denna lilla tjej. Hon är en sådan liten snörpa som liksom blir biten av en geting I ögat. Inte bredvid, utan I ögat. Hon verkar resonera som så att ska man ändå utsätta sig för en massa skit så ska man göra det ordentligt.

Min stora skräck. Tänder som krossas. Paniken när man inte kan se vad som hänt. Hur illa det är. Alla har vi våra fobier. Min är inte ormar. Inte heller spindlar. Det är tänder. De ska sitta i munnen. Ingen annanstans. Och de ska fan inte gå sönder och ramla ur.

Konsten att röra runt i syltburken...

Nu är det så här att jag inte direkt är född med en ängels tålamod. Att sitta och vänta på att saker ska hända är inte min grej. Jag är alldeles för proaktiv för det. Otålig kanske andra skulle säga. Och ja, i vissa sammanhang skulle jag säga att jag har noll tålamod. I andra sammanhang så har jag fått lära mig att le stort och andas djupt genom näsan. Le för guds skull, le.

Men eftersom jag inte tycker om att vänta, utan helst vill att alla mina idéer och infall ska införlivas NU, eller allra helst igår, så brukar jag ha många järn i elden för att vara säker på att det inte går åt pipsvängen.

Så även denna gång. Jag vet att detta är otroligt tjatigt och att jag ältar detta till leda. Men... om typ 4 månader så får jag inte vara kvar på min nuvarande tjänst. Därför så ror jag med alla åror jag har just nu. Vill vara ute i god tid och tar kontakt med alla kontakter jag har.

Det kanske var lite extremt i morse när jag läser tidningen och efter en oskyldig kommentar av en arenaansvarig individ på ett eventföretag här uppe säger: Jag har för avsikt att söka förstärkning till informationschefen.

Tjing, tjing sa det i mitt huvud då. Alla kuggar var vakna och på plats inom loppet av tre röda. Den arenaansvarige mannen har numera mail med CV och personligt brev i sin inkorg. Patience is not my middle name.

Svårt att vara vuxen...

Känner mig så kluven. Söker numera jobb på andra orter än min nuvarande bostadsort. Det innefattar gränskommunerna, men även långväga bort. Med en eventuell flytt som följd.

Jag vet ju att jag måste för något inom mig säger ju att om jag ska vara realist så har jag yrkesmässigt ingen framtid här. Det känns så där. Får ont i magen av tanken på att flytta igen.

Främst är det tanken på att tömma ett helt hus med allsköns smörja som man samlat på sig under åren, som gör att det tar emot. Sen kommer tankarna på barnen. Att flytta på två små barn som känner en enorm trygghet i att känna igen sig hemma på gatan, att känna grannarna, att ha lekkamrater. Det invanda.

Sen är det min egen ångest i att lämna det som blivit en trygghet. Även om jag stundtals känner mig jävligt ensam här, så har jag ändå lyckats knyta några band som jag skulle ha svårt att bryta. Människor som jag håller av och skulle vilja ta med mig vid en eventuell flytt. Jag känner ångest inför att börja om någon annanstans. Eftersom jag vet hur hopplöst svårt det har varit här och hur dåligt jag har mått. Hur jag har längtat efter en gemenskap som knappt ingen har velat ge mig.

Mina vänner i Stockholm säger: Kom hit! Kom hit! Det är dags nu. Medans jag känner "nja". Vet inte om jag vill bo 4 mil utanför stan med en timmes pendling åt vardera håll varje dag. Att barnen ska tvingast vara på fritids/dagis ännu längre än vad de är idag. Dessutom har vi ett oförskämt bra boende idag. Ett boende som vi aldrig skulle ha råd med i tex. Stockholm.

Så jag känner mig kluven. Och vilsen. Och lite orolig. Så många faktorer som spelar in. Och det finns egentligen ingen enkel och självklar lösning. Jag vet inte vad jag vill. Har 30 år kvar att jobba och jag har väl egentligen ingen aning om vad jag skulle vilja göra. BLÄ!

A shitty day...

Idag har jag: Nästan krockat utanför jobbet eftersom en del individer inte har vare sig trafikvett eller vanligt vett. Slagit i huvudet så hårt att jag trodde det skulle skiljas från kroppen. Hällt ut alla smulorna från brödrosten på golvet trots att jag siktade på diskhon. Glömt tanka så jag fick köra på bensinångorna hem med hjärtat i halsgropen. Suttit i ett eftermiddagsmöte på jobbet med idioter som inte bara kan avhandla det som ska avhandlas, utan måste prata en massa nonsens både före och efter det som mötet egentligen skulle innefatta. Blivit försenad till både dagis och sexårs eftersom jag suttit i värdelösa möten. Stressat så att jag nästan började grina. Men bara nästan.

Skam den som ger sig...

Jakten går vidare. På nya jobb. Sliter som en hund på mitt nuvarande, men det är liksom döfött. Det enda som jag på sin höjd kommer få ut av allt detta arbete är en bra referens.

Idag kan jag välja mellan lediga jobb som apotekschef, norsktalande säljare, kokerska eller pizzabagare.

Regnet har öst ner hela dagen och har liksom verkligen bidragit till att jag inte riktigt känner att det spritter i kroppen. Fuskade med maten ikväll. Det blev varma mackor. 3- åringen gav sin till hunden i smyg. Trodde hon.

Funderar på vad man gör som vuxen när man inte riktigt vet vad man vill göra med resten av sitt liv. När man är öppen för så mycket. Olika. När man inte känner att man passar i en specifik fålla och vill stanna just där. För alltid.

Nyfiken på... tuttar...

Det råder tuttfixering här. Lekkamraten till 6- åringen har fått en lillebror. Det enda ungarna på gatan leker nu är mamma-pappa-barn. De bäddar och äter. Handlar och byter blöjor. Lyssnar på deras dialog med intresse. Vissa dagar med fasa. "Får vi suga på dina tuttar" hör jag hur mycket som helst just nu. Pojkarna leker med lekkamratens storasyster.

De stänger in sig på toaletten. Och allt de pratar om är att suga. På tuttar. Jag förstår ju vad det kommer ifrån. Men vet inte hur jag ska ställa mig till det. Vad gör jag om de börjar klä av sig? Och verkligen suger liksom.

Just nu vill jag inte gå in och förmana. Avbryta. Då blir det kanske värre. En större grej än vad det egentligen är. Och så tror de kanske att det är något fult. Med tuttar. För det är det ju inte. Tvärtom. Vill bara inte att det ska spåra ur. Och än har de inte gjort något "olämpligt".

Och hur ska jag veta vad som händer när de är hos grannen och leker?

Hade en granne förut som blev arg nämligen. När min son och hennes hade klätt av sig. Alla kläderna. Och tittade på varandra. Ingående. De var typ tre år. Hon skyllde på min son. Och på mig. Tyckte vi var äckliga. Så jag vet inte hur jag ska ställa mig till detta. En nyfikenhet på hur allt fungerar. Jag tycker det är normalt.

Jävla skit!

En sån där dag. Började med att vi tog in betongbordet. Det är för stort. Vi som tyckte att vi mätte så bra. Men icke. Det är för stort. Måste göras om.

Sen tvättade jag mitt fina fårskinn som jag har på golvet i sovrummet. Enligt alla föreskrifter och speciellt tvättmedel. I tvättmaskin. Då sprack det. Kanske att jag kan sy ihop det försiktigt från baksidan.

Nu ska jag åka på 6- årskalas med en grymt tjurig 3- åring. Känns kul och upplyftande att släpa på någon som skrikit sen åtta i morse.

Jag lekte lite...

Gillar enkelheten i svart/vita bilder. Det är lite som när man läser en bok utan bilder. Man får göra sin egen tolkning lite grann. Sen gillar jag också att det där som inte var helt perfekt för ögat, försvinner när färgen inte gör skavankerna så tydliga.

Svårt att säga nej... jajjamensan!

Jag är trött. Huvudet känns som om det är fullt av fetvadd och jag är darrig i benen. Känner att jag inte räcker till för allt och alla. Men kanske är det så att jag fyller mina dagar med för mycket. Rädd att missa något så använder jag nästan skohorn för att få plats med allt. Dygnets alla minuter trycks ihop till en seg massa som gör att jag vare sig kan ta bort eller lägga till. Jag gör långa mentala listor på allt som jag måste hinna med och absolut inte får glömma bort.

Så många som alltid vill ha något av mig. Min arbetsgivare, min man, mina barn, mina vänner, hunden... utöver detta mina egna ambitioner och mina egna krav.

Kan du fota oss?, Kan du gå ut med mina hundar?, Mamma kan du måla med mig?, Går du ut med hunden?, Har du rapporten färdig?, Åker du och handlar innan du kommer hem?, Kan du hjälpa mig att översätta det här?, Är det ok om du passar X medans jag åker ner en sväng på stan?...

Jag vill så gärna. Vill ställa upp. Vill hjälpa till och finnas till hands. Men nu har det tagit stopp tror jag. Måste lära mig att säga nej utan att få dåligt samvete.

Just nu har jag en trötthet som sitter i hela mig och går inte att sova bort. Bara..trött helt enkelt.

Längtar... tillbaka...

Första dagen på jobbet efter semestern avklarad. Fasen vad tungt det var. Tyckte jag såg fragglar överallt. Kom inte ihåg inloggen till datorn. Tur att jag hittade kom-i-håg lappen.

Har tappat bort stommen till VD´s månadsbrev. Som jag skriver och han klagar på och sen skriver under. Minns inte för mitt liv vart jag sparade det i datorn. Men jag vet att jag nästan skrev det klart. Nu kan jag inte hitta det. Har sökt, men tydligen så har jag döpt det till något för stunden skitlogiskt, men som nu är helt omöjligt att hitta på. LESS!

Längtar tillbaka till Gotland. Till det vackra och avskalade. Till tystnaden och vindens sus. Till allt det självklara som funnits i tusentals år. Naturen och lugnet. Solen och havet.

Monday bloody Monday...

Semestern är slut. I morgon är det måndag. Tillbaka till verkligheten. Tillbaka till stressen. Tycker jag knappt har hunnit landa i min ledighet.

Jag vill verkligen inte. Tröskeln som jag måste ta mig över nu känns helt enorm. Tanken på en klocka som ringer i morgon bitti känns så enormt motig att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Jag gillar verkligen mitt jobb. Men det känns som jag har så mycket annat viktigt för mig just nu, en massa projekt och funderingar kring framtiden, att jag inte har tid att jobba OCKSÅ.

Men det är väl bara att bita ihop. Masa sig iväg och hugga i.

Skulle lätt kunna haft tre veckors semester till. Monday Bloody Monday...

Malin & Marko...

Så har jag fotat mitt första bröllop. Det var riktigt roligt. Är riktigt imponerad över migsjälv. Hur jag domderade runt dem som värsta proffset.

Trots smärre missöden som en brudgum som råkade spruta champagne över hela sin blivande fru, så gick det jättebra. Vädret var med oss, myggen höll sig i schack och vi höll tidsschemat.

Kanske borde skaffa F- skattsedel och sadla om?