Om frustration... och att tvingas vänta...

Det här med att hitta en lämplig lokal. Var svårare än jag trodde. Mycket svårare. Här i stan har vi sushibarer och pizzerior överallt. Så är det bara. I den lokal som jag fastnat för sitter det en människa som ska ha betalt. För att kunna betala sina skulder och slippa gå i personlig konkurs.

Hon är benhård på detta. Och jag förstår henne. Men jag tänker inte vara den som betalar för att hon inte skött sig. Så nu sitter jag här. Och väntar.

Sen blev jag dessutom kallad på anställningsintervju. Till en ganska högt uppsatt tjänst. Får lite hicka av sånt. Och känner mig lite ambivalent. Det är ju skönt med ett fast jobb. Och mycket pengar. Så jag springer utmed flera olika stigar. Och hoppas på att någon däruppe ska sticka ner sitt stora finger och tala om för mig vad jag ska göra. För jag blir lite osäker. Men jag får inga svar.

Och det känns som att jag funderar för mycket. Vet vad jag vill. Men vill gärna ha en reservlösning. En plan B. Men att ha flera planer är jobbigt. Det suger energi. Jag vill koncentrera mig på en sak. Och göra det jävligt bra. I- lands problem.

Att jag bara har mage att klaga. Fast... jag klagar inte. Jag tänker högt. Är för ivrig. Otålig. Allt tar sån lång tid. Men herregud- hur svårt ska det vara? Ta ett beslut! Bestäm er någon gång!- som den kvinnliga kollegan sa på ett möte häromdagen. Uppfriskande. Men oväntat.

Frustration som pös över. Svårt när någon annan bestämmer takten.

The Secret...

Har ni läst den? Den handlar om att dina tankar formar dig till den du är. Ger dig det du "förtjänar" och ber om. Att negativa tankar föder negativa händelser. Och tvärtom. Jag har den bland mina böcker. Har glömt bort den. Och började läsa den idag. Igen.

Och blev påmind om hur tanken faktiskt formar våra liv. Så nu har jag tänkt om. Nu har jag sträckt på mig. Nu tänker jag: Det här kommer gå skitbra. För jag förtjänar det. Jag är stark och jag är envis. Jag jobbar hårt och jag ger aldrig upp. Jag kommer sälja som fan och skratta hela vägen till banken. Så det så.

Jag behövde bli påmind. Om att det går. Och att jag förtjänar det. Att framgång ligger i tankens kraft.

När hjärtat sjönk genom kroppen...

Igår var jag på stan. För första gången på evigheter eftersom jag inte jobbar i stan, utan utanför. Åt helt fel håll. Det har öppnat en ny inredningsbutik. Och hjärtat sjönk genom kroppen när jag klev in där. Den här kvinnan har drivit butik i sitt hem ett tag. Bor långt utanför stan. Nu har hon valt att öppna i stan istället.

Hon har fina saker. Många fina saker. Det mesta i vitt. Det är ju det som verkar vara den genomgående trenden nu. Det ska vara vitt, vitt, vitt.

Jag stod där och kände hur håglös jag blev. Hur min nuvunna "jävlar anamma" attityd bara rann av mig. Det var ingen i butiken förutom jag och en kvinna till som frågade om en stol. Överallt stora vräkiga vita franska skåp. Vackra skåp. Vart fan hittar man dem tänkte jag stilla. Sen gick jag. Hade en stor klump i magen hela dagen sen. Bet på tumnageln och hade ångest.

Det börjar liksom dra ihop sig nu. Jag måste ta ett beslut. Vill så gärna tro att mitt koncept skulle funka. För dem som vågar blanda in lite färg och tuffare saker i allt det vita. Inte bara franska vita skåp. Men jag vet inte. Kan inte längre avgöra om det finns människor som gillar coola inredningsdetaljer eller om absolut ALLA har snöat in på den genomgående vita trenden.

Måste ju finnas de som älskar att blanda? Eller?