… när Ulrika på jobbet frågade om jag skulle följa med och träna på lunchen? På jobbet. På ett core- pass? Jo jag tänkte vad kul, vad himla bra, precis vad jag behöver och jag går ju aldrig om jag inte går ihop med någon, så det är bäst att jag passar på nu. Jag har inte aktivt tränat sen jag slutade gymnasiet. Jag har gjort allvarliga försök, men det har bara runnit ut i sanden.
Jag tänkte vidare att jag ville vara social och komma in i gänget på mitt nya jobb och jag tänkte att det var roligt och nyttigt. Vad jag inte tänkte på var att jag skulle tvingas klä av mig och stå i o-matchade, urtvättade underkläder i ett omklädningsrum på en stor industri. Jag tänkte inte heller på att omklädningsrummet endast skulle ha två duschar så att man fick stå i kö. Halvnaken, vit och sladdrig.
Väl där så insåg jag även att jag inte har några muskler. Inga alls. Herregud vad jag har lurat mig själv. Och i hur många år som helst. Jag är så otränad och orkeslös och svag att jag kan liknas vid en ryggradslös amöba. Eller kanske ännu bättre en manet. Ett enda stort sladder.
Att ligga på ett golv och försöka lyfta överkroppen och känna att brösten lättar två centimeter från ett hårt parkettgolv är inte kul. Speciellt inte när ens kolleger nästan allihopa är kvinnor som springer maraton och Lidingölopp och gud vet allt. Att spänna kroppen och luta sig mot underarmarna och stå som en planka och inte orka mer än 15 sekunder är inte heller speciellt kul. Speciellt inte när kvinnan bredvid är 62 år och ser ut som mumintollet och ÄNDÅ orkar kämpa på genom hela övningen.
Så blä säger jag! Sanningen hinner ifatt en. Och det är fan inte kul. Hade jag truntat i att gå idag, så hade jag kunnat fortsätta lura mig själv. Smal=fit. Not the case!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar