Förlåt mig....

Idag har jag syndat. Tog dottern till McDonalds. Jag bara orkade inte engagera mig. Orkade inte fundera ut en kulinarisk rätt som innehåller allt en människa kan tänkas behöva för att må tipp topp. Regnet öste ner, ungen var skitig som en gris när jag hämtade henne på dagis, klockan var halv fem och luften gick ur mig. Så. Donkan blev det.

Hon åt som en häst. Alla dom där små torra kycklingbitarna slank ner. Och massor med stripps. Jag var helt förbluffad. Sen åkte vi hem och badade ihop. Vi är ensamma nämligen. Sambon ligger borta på jobb i en håla någonstans och femåringen är på äventyr hos mormor hela veckan.

Lite tomt. Jag sover svindåligt. Det är tomt och konstigt. Obehagligt på nätterna. Ligger och funderar på allt möjligt läbbigt som kan hända. Målar upp värsting scenarion och funderar på vilken granne jag ska söka hjälp hos. Lyssnar på knarret och knäppen. Vinden som blåser och ljuset som skiftar utanför fönstren. Skuggor. Hatar skuggor.

Berättade för en väninna att jag inte gillar att vara ensam på nätterna. Hon höll med. Och sa att under dom år hon bodde utomlands, så sov hon med en pistol när hon var ensam. Laddad. Tänk att tycka att det är så läskigt att man vill ha en pistol bredvid sängen. Kan inte ens föreställa mig det.

Nu lackar det mot jul...

Jag vet. Det är tidigt. Alldeles för tidigt. Men det rister i... ja inte tarmluddret kanske, men shoppingnerven likafullt. Pulsen ökar, svetten bryter fram, utslagen bryter ut på brötskorgen och det börjar faktiskt klia i fingrarna.

I'm a sucker for beautiful things. Detta var en mani även förra julen, och låt mig säga att det kommer inte bli bättre det här året. Parodin fortsätter kan man säga. Man kan aldrig få för många zinkhus. Så är det bara.

Som att gå på IKEA. Även om man inte behöver dom. Även om man egentligen inte vill ha dom så köper man dom. Värmeljusen. Men detta vill jag ha. Och då blir det genast som en slags oro. Som ett missbruk. Jag är alldeles darrig innan jag vet att dom är i säkert förvar. Hemma. Hos mig.

Det sitter i huvudet var det någon som sa...

Ett tecken på att barn utvecklas olika är att min dotter som är drygt två år gör fullkomligt perfekta små kullerbyttor. Ni vet huvudet mellan benen, håll ihop benen och kom runt på rumpan. Det kan inte ens jag. Känns som kroppen ska falla sönder, som att jag ska bryta nacken och allt sticker rakt ut åt alla håll. Kan än idag höra orden när min idrottslärare på högstadiet sa till mig (inför en hel klass) att det ju ändå var skandal att jag aldrig kunde lära mig att hjula. Hur svårt kan det vara, sa han.

Däremot så är min dotter inte speciellt intresserad av toaletten. Än mindre pottan. Den bär hon mest runt på, bitvis sitter den på huvudet som en illröd hjälm. Jag mässar om att hennes kusin minsann inte har blöja längre och att hon minsann sitter på toaletten. Då tittar min tvååring på mig med stora blå ögon, precis som om jag drev med henne och säger: K stor flicka, N liten.
Nu är det ju så att det inte skiljer mer än tre veckor mellan flickorna. Men ungen har ju en poäng. K är äldre. Om än markant och alla mognar vi olika.

Man måste frysa ut dom...

Jag blir snart galen. Vartfankommerallajävlamyggifrån???? Dom är överallt. I tusental. Ettriga och närgångna och suger och suger och suger. Ena dagen vaknade tvååringen med ett HELT igenmurat öga. Myggbett i tinningen. Igår kom hon hem från dagis med en hand som var så svullen och ilsket röd att den lika gärna kunde ha suttit som en kroppsdel på Elefantmannen.

Dom är vidriga. Och dom biter som fan. Själv får jag bett som blir stora som femkronor. Vad är detta? Anabola mygg? Genmanipulerade och framställda i ett laboratorium? Har dom rymt från Österfärnebo? Myggens Mecka. Fick dom inte plats där? Eller blev dom jagade på flykten?

Nu vill jag att det blir kallt. Trodde aldrig att jag skulle säga det. Men myggen vann i år.

Hur tänkte jag egentligen…

… när Ulrika på jobbet frågade om jag skulle följa med och träna på lunchen? På jobbet. På ett core- pass? Jo jag tänkte vad kul, vad himla bra, precis vad jag behöver och jag går ju aldrig om jag inte går ihop med någon, så det är bäst att jag passar på nu. Jag har inte aktivt tränat sen jag slutade gymnasiet. Jag har gjort allvarliga försök, men det har bara runnit ut i sanden.

Jag tänkte vidare att jag ville vara social och komma in i gänget på mitt nya jobb och jag tänkte att det var roligt och nyttigt. Vad jag inte tänkte på var att jag skulle tvingas klä av mig och stå i o-matchade, urtvättade underkläder i ett omklädningsrum på en stor industri. Jag tänkte inte heller på att omklädningsrummet endast skulle ha två duschar så att man fick stå i kö. Halvnaken, vit och sladdrig.

Väl där så insåg jag även att jag inte har några muskler. Inga alls. Herregud vad jag har lurat mig själv. Och i hur många år som helst. Jag är så otränad och orkeslös och svag att jag kan liknas vid en ryggradslös amöba. Eller kanske ännu bättre en manet. Ett enda stort sladder.

Att ligga på ett golv och försöka lyfta överkroppen och känna att brösten lättar två centimeter från ett hårt parkettgolv är inte kul. Speciellt inte när ens kolleger nästan allihopa är kvinnor som springer maraton och Lidingölopp och gud vet allt. Att spänna kroppen och luta sig mot underarmarna och stå som en planka och inte orka mer än 15 sekunder är inte heller speciellt kul. Speciellt inte när kvinnan bredvid är 62 år och ser ut som mumintollet och ÄNDÅ orkar kämpa på genom hela övningen.

Så blä säger jag! Sanningen hinner ifatt en. Och det är fan inte kul. Hade jag truntat i att gå idag, så hade jag kunnat fortsätta lura mig själv. Smal=fit. Not the case!

Scary Sarah...

Just när man inte tror att saker kan bli värre. Då blir dom det. Jag gillar inte Bush. Tycker att han är en lågintelligent stridstupp. Som lägger alldeles för mycket energi på att kriga och lägga pengar på att ”make a point” i andra länder, istället för att ta hand om sitt eget lands ekonomi och dess folk. Men så kom Sarah. Vacker och stolt. Rak i ryggen som en fura höll jag på att säga… men som ett spett är nog mer lämpligt… ett järnspett.

Hon har nog Margret Thatcher som förebild. Och så slog hon på tv:n en dag och såg Cruella Deville på barnkanalen och tyckte att även hon verkade vara en kompetent och framgångsrik kvinna i sina bästa år. Varför inte låta sig inspireras av båda? Sarah blev Scary Sarah.

Fasen vad hon är läskig. Gapig och skrikig. Och är det inte helt sjukt att hon ska tvinga sin dotter att gifta sig vid 17- årsålder, bara för att hon råkar vara gravid? "Life as I know it is over"- typ. Tänk om McCain dör? Då blir hon president. När man inte trodde att det kunde bli värre, så blev det liksom det. Bush är en idiot. Men Sarah Palin är rabiat. Och då kan det sluta hur jävla illa som helst. Bush ter sig allt mer som en ljummen vindpust, jämfört med henne. Jag undrar vem det var som myntade uttrycket "vad är det för skillnad på Sarah palin och en pittbull- Sarah använder läppstift”. Det säger fan allt!

Sarah Palin anser att abort är fel och är helt förkastligt även om kvinnan blivit gravid genom våldtäkt eller incest. Sarah Palin tycker att sexualundervisning i skolan är fel och borde tas bort helt. Hon vill censurera och helt ta bort vissa böcker på biblioteken. Hon tycker att homorörelsen är vidrig och vill förbjuda äktenskap mellan homosexuella. Hon anser att avhållsamhet är det enda rätta tills man är gift och att avhållsamhet är det som ska predikas i skolorna. (lycka till med det du!) Undra hur snacket gick hemma kring köksbordet hemma hos familjen Palin, både före och efter dottern blev på tjocken. Eller var dottern inte hemma när dom hade just det samtalet? Palin anser att alla har rätt att bära vapen och det är ok att skjuta när man blir lite arg eller hamnar i en trängd situation. Kvinnan anser vidare att skolan enbart ska lära ut den version av “the big bang” och världens skapelse, som står berättad i bibeln. Den och INGEN annan.

Röstar det amerikanska folket så att det blir McCain och denna rabiata donna som ska styra landet, så kan jag ärligt säga att jag inte komma sätta min fot där igen.

Dagens stora jävla BLÄ...

... dottern på drygt två år kom hem från en dag på dagis med en stor fästing vid högra örat. Jag höll god min och plockade fram fästingpennan. Tog bort den utan att röra en min, fast att jag hade spyorna i halsen.

Detta är nästan lika äckligt som löss. Jag bävar. Måtte dom inte komma hem med löss. Jag får ju inte ens kamma håret på ungen när vi badat och tvättat håret på henne. Kan inte för mitt liv förstå hur jag ska kunna luskamma den ungen. Det kommer bli en omöjlighet.

Livets prövningar....

...är många. Och som barn var man lyckligt ovetande.

Man överlever ett kalas med 15 ungar i femårsåldern. Det gör man. Men det är knappt. Efter bara två ynka timmar så vill man döda dom. Så är det. Hur fan klarar folk av att vara förskollärare?

Vet inte om det är gruppdynamiken eller sockret som gör det. All denna energi som liksom ryker ur öronen på dom. Det bara pumpar fram mer och mer. Och varför måste alla springa?

Vad mycket det är som man ska genomlida som vuxen. Som förälder. Ibland vill man bara vara ensam. I en tvåa på stan. Med en snygg, atletisk främling. Men sånt får man inte säga högt. Så får man inte känna. För i tvåsamheten ska man vara lycklig jämt.

Som det här med att amma. Ok fine. Det är bra. Om det funkar. Om man tycker att det är fantastiskt. Och vi blir ju matade med hur jävla bra det är, hur man "bondar" med ungen och att man skyddar den mot jordens alla hemskheter. Och att det ska göra lite ont och att det kan ta lite tid innan det funkar. Lite ont? Ta lite tid? Detta är dagens sanning: Jag har ammat två ungar. Det tar jävulskt lång tid innan det funkar och det gör så jävla ont att man lika gärna kunde hänga dit en piraya. Det är bökigt, det rinner, det svider och det gör ont. Varför kan dom inte bara vara ärliga? För vissa är det fantastisk, men för ganska många så är det en enda plåga. Jag var en av dom.

Som vuxen känner jag mig ibland lurad.

Rastlös... och otålig...

Ok... otålig som jag är. Nu har jag tråkigt. Är lite rastlös. Ingen egen dator och ingen mail ännu. Jag kan faktiskt bli helt galen för mindre. Jag VET att det är så här att byta jobb. Den första tiden gör man inte ett vettigt handtag. Men nu kliar det i rumpan och jag vet inte hur många gånger jag varit på toaletten, fyllt på vattenflaskan och jag har förberett allt jag rimligtvis kan så att det bara är att trycka på SEND när jag får min mail. NÄR jag får min jävla mail.

Förmodligen så är jag för ambitiös, vill för mycket, vill börja jobba, vill göra nytta, vill LÄRA mig. Men här sitter jag och väntar. Känner mig värdelös och otålig. Inget vettigt får jag gjort, timmarna segar sig förbi, chefen är i Chicago och här sitter jag och har läst varenda rad i varenda tidning som finns på nätet. Har lusläst intranätet, men kommer inte in någonstans i övrigt eftersom jag inte har några lösenord och ingen behörighet och allt vad fan det nu står.

Hur svårt ska det vara att skaffa ett mailkonto till en liten människa som mig?

I deserve... I deserve... to prosper...

Tänk hur det är. Hur man funkar. Som den lilla människa man nu är. Hur fort man anpassar sig till rådande omständigheter. Jag älskar mitt nya jobb. Det är bara tredje dagen och jag har fan ingen aning om vad jag håller på med. Men det är roligt. Och alla verkar ha någon absurd övertro på att jag ska klara det där med en enorm marginal när jag flyger över höjdhoppspinnen.

Själv sitter jag mest och undrar över vad dom pratar om, vad alla förkortningar betyder och vad dom egentligen pratar om på sina sjutton möten varje dag. Ödmjuk. Och road. Det är vad jag är just nu.

Tre dagar in på det nya jobbet så säger dom att jag ska åka till Japan. Jag? Jag var tvungen att vända mig om för att se om dom kanske pratade med någon som råkade stå bakom mig. Men nä… det var mig hon tittade på… jaha, sa jag… ok… vad kul! Och sa log jag väldigt proffsigt och försökte se ut som att jag varit där förut. Du ska besöka ett tryckeri som vi funderar på att anlita, sa hon. Kolla hur deras papperskvalité är. Och färgerna på trycksaksproduktionerna. Självklart sa jag. Men sen fick jag fundera resten av dagen på vilka trycksaksproduktioner hon menade. Våra, eller rent generellt??

Det är så jävla coolt. Jag ska få åka till Japan. Och jag som har japanska för nybörjare som ljudbok. Vilket sammanträffande. Jag vet redan hur man säger taxi, öl och huvudvärkstablett. Allt man behöver kunna. I’m set to go!