Läskigt när det brinner..!

Det är läskigt när det brinner. När huset brinner ner. När inget finns kvar. Allt utplånas.

Det drabbade min svägerskas väninna i veckan. Mitt i natten. Tog elden fart. Två vuxna och deras fyra barn. Tog sig ut. Med nöd och näppe.

Nu finns inget kvar. De har bara varandra. Och sina underkläder de hade på sig den natten.

Sekelskiftsvillan som de omsorgsfullt renoverat i flera år. Är bara en hög brända bräder nu. Vilken sorg. Kan inte riktigt föreställa mig den.

Jag känner dem inte. Alls. vet inte ens vad de heter. Men jag kan hjälpa ändå. Så nu har jag tömt mina skåp på allt från jeans till gardiner. Glas och bestick. Sommarklänningar till flickorna och tröjor till pojkarna.

Allt som bara ligger här och samlar damm åker nu. Det finns dem som behöver mitt överskott bättre. Jag har ett helt hus. De har ingenting.

Molnen hänger tunga...

Det händer en del i mitt liv nu. Bra saker. Fina stunder. Glada miner. Ett lätt hjärta. Det ska jag berätta om. När tiden är inne. Jag har en hemlis nämligen. Nog om det. For now.

Alldeles strax ska jag äta jordgubbar till frukost med mina barn. Lyx!

Det är fem arbetsdagar kvar till en otroligt efterlängtad semester. I fem veckor ska jag ta dagen som den kommer. Utan krav. Bara vara. Och ladda batterierna.

Nu midsommar med fina vänner. Glada miner och varma hjärtan. Vi skiter i molnen. Faktiskt!

Så det så..!

Måste säga. Att det är nog tur att jag har barn. Som liksom håller mig på marken. Grundad och jordnära. Med fokus på vad som egentligen är viktigt. Och vad som inte är ett problem. Vad som inte är värt att göra en stor grej av. En issue liksom.

Jag hade ett samtal med sonen idag. Vi har länge först en diskussion. Om huruvida han egentligen ska stå upp och kissa eller inte. Han envisas med att han ska stå upp. För det gör pappa. Jag envisas med att han ska sitta ned. För han kissar utanför. Jämt.

Så idag pratade vi om det igen. För miljonte gången.
- Sitt ner när du kissar.
- Varför?
- Du kissar utanför.
- Det gör väl inget.
- Jo det är äckligt.
- Finns andra saker som är äckligare.
- Som vaddå?
- Bajs!

Sen var den diskussionen över.

Om att höra till...

Jag hade ett samtal. Med en riktigt god vän idag. Ett samtal som slutade med att jag blev ledsen. Och det var så jobbigt. Att ge efter. För tårarna. Jag kände hur jag blev fysiskt illamående och att det liksom gjorde ont i kroppen av att hålla emot tårarna. Hur det började spänna i käkarna och talet blev grötigt. För gråta det tänkte jag fan inte göra. Någon stolthet har man väl ändå?

Men så gjorde jag det. Ändå. Jag grät. För allt och inget. För jag började helt plötsligt tänka på en äldre herre som jag träffade genom jobbet för en tid sedan. En stilig, stolt man. I 70- årsåldern. Hur rak i ryggen han var. Tills jag råkade nämna hans hustru. Som är döende i ALS.

Hur han liksom sjönk ihop. Hur luften gick ur honom. Och han blev förtvivlad. Och jag såg hur jobbigt det var för honom. Att bli ledsen inför mig. Hur han verkligen inte ville. Vara ledsen inför mig. Det gjorde så ont.

Jag kom att tänka på honom idag. Av någon outgrundlig anledning. När jag själv var ledsen. Och besviken. På en människa som bara bryr sig om. På sina egna villkor.

Samtalet med min vän hade sitt ursprung. I en djup besvikelse och ett beslut. Där jag insett att jag är alldeles för ärlig med människor i min omgivning. Hur jag blir utnyttjad. Och bortvald. I en massa olika sammanhang. Hur jag ger till andra. Även när de inte vill ha det. Och hur ledsen jag blir när jag ändå inte får vara med.

Samma känsla som när man var liten. Viljan att vara til lags, ställa upp, finnas till hands. För att sedan bli avvisad. Hur jag alltid har anpassat mig efter andra. Som aldrig gör det samma tillbaka.

Och jag förstår inte varför. Jag aldrig lär mig. Att bara sköta mitt. Gå min egen väg. Aldrig försöka knyta an.

Men det här med masker. Är inte min grej. Och i dagens samhälle förlorar jag på det.

Inte glad alltså...

Idag när jag skulle åka hem. Från jobbet. Så kom jag inte in i min bil. Det var inte så att jag tappat bort nyckeln eller så. Låset hade inte heller gått i baklås.

En människa hade parkerat sin bil. Mycket nära min bil. Väldigt nära min bil. Vi snackar 10 cm nära min bil. Så att ta sig in den normala vägen. Som jag normalt gör. Gick inte. Det gick inte att öppna dörren.

På andra sidan bilen. En stolpe. Löjligt nära den också. Lite för nära. För att jag skulle kunna öppna dörren tillräckligt.

Fick klättra genom bagageutrymmet. Det var ohyggligt pinsamt. Och jag var jätteirriterad. Jag svor hela tiden. Fast tyst. För jag ville ju inte dra någon uppmärksamhet till mig. Och min prekära situation.

Kan för mitt liv inte förstå? Märker man inte att man står alldeles för nära den andra bilen? Hur kan man bara missa en sådan grej?

Tååålamooood......

Hur vet man vad man egentligen vill? När man vill många saker samtidigt? Liksom många helt OLIKA saker. Jag tror jag har problem med det. Att jag inte riktigt vet. Att jag kan tänka "Åh, det DÄR vill jag testa. Det verkar ju skitkul!"...

Jag kanske inte är riktigt vuxen? Är det DET som är problemet? Jag upplever ibland att jag är som ett barn i en godisaffär. Jag far liksom hit och dit och vill testa, prova, känna efter och framför allt... inte gå miste. Om något.

Och så har jag så irriterande dåligt tålamod. Allt ske helst ha skett igår. Att jag är en del i ett större sammanhang där jag inte kan påverka utgången. Är inte riktigt min starka sida. När jag får en idé så är det ofta en riktigt bra idé. Det kan vara mitt i natten. Och ändå tycker jag att det är en bra idé att skriva en text eller sy nya gardiner.

Jag har inte tid. Att vänta. Jag hatar att vänta. Men nu måste jag nog det. Det är därför som jag ser fram emot en lång semester utan några större händelser. Då ska jag träna på att bara vara. I nuet. Inte fundera. På allt som jag ändå inte kan påverka.