Fundersam...

Vår golden retriever tik. Verkar ha ont. Hon kommer knappt upp från golvet när vi ska gå ut. Kan inte hoppa in i bilen själv. Vi lyfter. Hon verkar inte ha så värstans ont när hon väl går. Men det går långsamt och hon verkar föredra att ligga. Och gnyr. Låter nästan som att hon är ledsen.

Nu glor hon bara på oss när vi lockar med mat. Hon som äter allt. Utom broccoli. Tackar aldrig nej till mat. Hon skulle hellre dö än gå miste om något i matväg. Men nu. Glor hon bara. Och ligger kvar.

Misstänker att hon är stel och att det är därför som hon inte är så rörlig. Kan det vara artros tro? Måste nog ringa någon.

Sömnighetens stad...

Hur ska man göra när man längtar bort? Eller hem? Om man inte vet vilket som är vilket? Och man inte vet säkert vad man vill. När man sitter i ett överfullt hus och alla prylar gör att man tappar sugen direkt.

Ibland känns det som att jag inte kan andas. Jag får kämpa för att komma ihåg vem jag är och vart jag är på väg. Känns som att hela den här regionen går mig på nerverna. Människors rädsla för allt som är nytt och annorlunda, ovilligheten att lösa saker, gå en till mötes och sträcka ut en hand. Ingen växtvärk här inte. På NÅGOT plan.

Sömnighetens stad. Sa någon. Ingen direkt sover. Men inte fan är de vakna heller. Engagerade i sina slutna rum. Cirklar som aldrig går i varandra. Alla utanför som förblir utanför. För engagemanget finns inte.

När ensamheten och rädslan för att störa går hand i hand. Vad gör man då? När man inte är välkommen. När man ständigt möts av suckar och en djup känsla av krångel.

Vart är jag på väg. Vad vill jag med mitt liv. Vad ska jag göra när det senaste vikariatet är slut. Ska jag stanna här eller gå vidare. Hur många år ska jag slösa bort på att försöka skapa något som aldrig kommer bli.

Famlar i mörkret...

Förresten... om det är någon som känner en illustratör? Någon som skulle gå igång på ett barnboksprojekt. Vänligen peka i den riktningen.

Skriva kan jag. Och har så gjort. Det är värre med ritandet. Mycket värre. Så i nuläget vet jag inte riktigt vad jag håller på med.

Jag vet att jag skrivit några roliga barnböcker. Men det finns en stor brist. Illustrationer.

Och utan det. Ingen bok.

Längtar bort... långt bort...

Nu är det officiellt. Jag är trött på vintern. Jag är så less på kylan nu. Ligger runt -25 nästan varje dag. Alla dessa kläder. Spyr på det. Vantar, mössor, tröjor, sockar.

Kommer knappt in i bilen med min stora jacka. Som fäller fjädrar så att det ser ut som att jag nackat en kyckling hemma. Rollern är numera min ständiga följeslagare. Är så less. Känns så motigt att jag har typ tre månader kvar av kyla och skit att se fram emot.

Jag gillar snön. Och vintern. I små doser. Men nu känns det som att våren är en hel evighet bort.

Förmodligen...

... den bästa film jag någonsin sett. Som Pocahontas, fast med aliens. Lite skratt, lite gråt. Fin och stämningsfull. Förmodligen ännu bättre i 3D, men eftersom vi bor i en bonnhåla så fick jag nöja mig ändå.

Så bra. Så bra. Så bra.