Satsa på snygga strumpor...

Jag visste det. Jag kände det liksom på mig. Att våren skulle hinna med att jävlas lite. Eller om det är vintern som vägrar släppa greppet? Som under natten krystat ur sig den allra sista snön. Jag hoppas i alla fall att det är den sista. Går det åt helvete med klematisen så blir jag skitledsen.

Min son har pratat om döden jättelänge nu under vintern. Att man måste äta för annars dör man. Att grannpojkens marsvin dött och sen gravades. Om fågeln som dom hittade död i skogen när dom var på utflykt med dagis. Om mormor och morfar som håller på att dö. Ja inte bokstavligen då, men så sakteliga. Det gör vi ju alla i och för sig.

Nu har han svängt och pratar om kärlek. Han och lillasyster lekte med mjukdjur igår. Samtalet löd som följer:
- Mamma, Skalman är kär i Mimmi Pigg.
-Jaha? Vet du vad det är? När man är kär?
- Ja då pussas och kramas man. Jättemycket.
-Jasså? Gör man? Är du kär i någon då?
-Ja. Emelie på dagis. Hon har så fina strumpor jämt.

Så nu vet ni. Satsa på snygga strumpor. Då kommer kärleken. Om ni nu inte har lyckats haffa någon redan menar jag.

Balsamspray- say no more!

Om inte någon hade uppfunnit balsamspray, så hade jag nog dödat min dotter. Jag kammar och hon skriker. Fast jag har en flaska balsam och halva flaskan med balsamspray i, så skriker hon. Hon har fint hår, lockigt. Men efter en vända i sängen nattetid så ser det för jävligt ut. Som en stor tova bara. Hon kunde lika gärna haft tuggummi i. Det skulle inte göra någon större skillnad. Så det är tur att det finns balsamspray. Vet inte vad jag skulle gjort utan det.

Jo, det vet jag. Jag skulle rakat av henne håret.

Det var en morsa på ungarnas dagis som gjorde det en vinter. När hennes ungar fick löss. Hon trodde det var löst när hon rakade av tre ungar håret. Jag skämtar inte. Dom såg ut som Brittan. Tyvärr så hade dom ju lössen kvar. Så jag vet inte riktigt vem som vann på det där. Inte ungarna i alla fall. Tur att det bara var en flicka av tre möjliga.

Här har solen strålat från en klarblå himmel idag. Fantastiskt vackert. Tyvärr så har min klematis börjat knoppa sig och spricka ut. Känns inte bra alls. Det är för tidigt och jag är rädd att den hinner frysa sönder innan den ”riktiga” våren är här… vädret är så lynnigt. Fram och tillbaka. Det har blåst som tusan här idag. Iskalla och vassa vindar. Som små spjut som gått rakt igenom mig. Punkterat mig så att själen åkte på en vårförkylning. En söndertrasad ballong som flaxar i vinden.

Men det var varmt mot väggen och jag har druckit kaffelatte. Eller mjölk med kaffe ska jag väl erkänna. Snart 33 år och fixar ändå inte kaffe fullt ut. Men det var gott.

Nappkriget...

Vilka dagar. Har suttit redaktör. Fan vad bra det har gått. Går som på moln. Jag visste ju det. Att jag hade det i mig. Har fått beröm av chefen. Det är jag fan värd. Det har varit kul.

Idag undrar jag mest hur jag ska få min lille kille att sluta ta sin systers nappar? Han tar dom, smyger undan och ligger antingen under täcket eller ännu hellre under sängen och suger på dom. Det har pågått bra länge nu. Jag bannar, han tar nappen, jag bannar och han tar den igen.

Vet inte hur jag ska få bukt med det? För lilltjejen dräller ju runt med dom. Tappar bort dom. Dom hamnar under hennes säng. Och storebror är där som en leguan och suger upp dom på ett kick. I morse hade han fem stycken under kudden. Ska jag behöva tvinga av henne nappen bara för att han inte ska ta dom. Beslut, beslut… svårt att vara mamma ibland…

Flygbiljetten är betald. Har inget avbeställningskydd. Jag ska fan åka om jag så har båda benen i gips. I don't care. Så är det bara. Jag ska åka. Sköna maj kan inte komma tillräckligt snabbt.

Har redan börjat planera vad jag ska äta. Sjukt va? Jag gillar att äta. Tur att jag har en ämnesomsättning som en travhäst.

Det går för fort...

Mina barn växer upp så fort. Dom drar iväg på höjden, dom pratar och pratar… dom växer ur små skor och säger ”nä den där tröjan tänker jag inte ta på mig”… dom är individer nu. Små människor. Inga bylten. Ingen varm, liten kropp mot magen längre. Inga snusande varma andetag mot halsen. Inga fjuniga små ryggar och inga varma små fötter.

Jag få ångest. Det går för fort. Det bara rusar iväg. Jag ångrar att jag inte bar på dom mer. Att jag inte luktade på små fötter oftare. Att jag inte satt mer med dom och såg in i deras stora avgrundslösa och djupt blå ögon. Nu är det förbi. Den där speciella tiden som alla pratade om. Nu är den över. Och jag känner mig lurad, berövad och snuvad. Jag hann inte med. För jag ville vara duktig under tiden. Hinna med allt.

Jag visste inte. Förstod inte hur fort det skulle gå. Och det stockar sig i bröstet. Det svider och värker i halsen. För jag ångrar mig. Jag vill vrida tiden tillbaka. För jag har inte snusat klart. Jag har inte andats in min dotters mjuka bäbisdoft. Jag är inte KLAR. Stanna, sluta! Jag har inte vaggat färdigt.

Lilltjejen fyller snart två år. Storebror fem i sommar. Vad har vi gjort under den tiden? Levt livet. Avverkat vardagen. Ätit pannkakor. Men jag vill känna dofterna igen. Jag minns inte.
Det gör mig ledsen idag. Önskar att man kunde samla alla dofter i en burk, för att flera år senare kunna ta fram den, och återuppleva det som var. Om och om igen.

Svart är ingen färg...

Middag med jobbet. Två glas rödvin. Huvudet är tungt. Det surrar och dunkar envis i vänster tinning. Jag skulle aldrig kunna bli alkis. Två glas vin och jag är helt seg dagen efter. En biljardboll far fram och tillbaka mellan tinningarna och väser envist. "Varför rödvin- du vet ju hur det blir?”… bra fråga, men jag hatar öl och tycker inte om vitt vin. Och dricka starksprit till kalvytterfilé och kantarellsås känns ju så där…. Lite ryskt på något vis.

Jobbade en gång i tiden med en medelålders, ensam och mycket ledsen man. Han drack. Mängder. Kom till jobbet full. Men han ansåg sig inte vara alkis, för han drack bara starköl. Hans definition av en alkis var en person som drack stora mängder vin eller starksprit. Denna man söp ihjäl sig till slut. På starköl. I sin ensamhet och hemma i sin lilla lägenhet. Så tragiskt.

Har köpt en ny väska. Ville ha en svart. Hittade ingen jag gillade. Dom var antingen i samma prisklass som Prada eller så var dom så plastiga att jag lika gärna kunde bära runt mina grejer i en svart sopsäck. Det hade nog till och med varit coolare. Folk hade undrat och jag hade fått vara lite mystisk. Varför bär hon runt på en svart plastsäck och vad har hon egentligen i den? En miljon i kontanter eller någons huvud? Ingen som vet… min lilla hemlighet…

Så det slutade med att jag köpte en gul väska i mjukaste skinn. Den är jättegul. Verkligen. Men jag blir glad av den. Den är lite speciell. Den är gul. Som solen. Och nu är det ju vår, så jag tänkte att det kunde passa. Förresten så är ju svart ganska tråkigt. ”Svart är ingen färg”, som min pappa skulle säga. Och det har han ju faktiskt helt rätt i… det ÄR ingen färg. Och jag, jag gillar färg…

Se upp!

En dag ur livet liksom. Tankarna far som små stressade grisar i huvudet. Vissa dagar förundras jag över att jag inte blir överkörd av en buss. Eller påcyklad. Eller går rakt in i ett skyltfönster. Jag borde låsas in. Är en fara för mig egen säkerhet. På allvar.

Jag funderar och funderar och dividerar med mig själv så till den milda grad att världen omkring mig slutar existera för en stund. Läskigt. Som att köra bil och hamna någonstans där man aldrig varit och man har inte en aning om hur fan man kom dit.

Folk pratar med mig och jag svarar. Men jag har ingen aning om vad jag svarat på. Så plötsligt står jag med en Big Mac i handen fast att jag beställde en cheeseburgare. Eller gjorde jag verkligen det? Och varför dricker jag diet Coke? Jag hatar ju dietläsk?

Åkte till affären för att handla tamponger. Bara det. Jag kom hem med rostbröd, päron, glasspinnar och några apelsiner. Var är tampongerna undrade jag förstrött medan jag tömde påsen. Ja, inte här i alla fall. Och enligt kvittot så har dom inte ens legat i påsen.

Tänk om jag är en fara för mina barn? Tänk om jag bränner ner studion på jobbet en vacker dag? Tänk om jag glömmer att köra hem och hamnar i Oslo? Skulle i och för sig vara lite trevligt, för där har jag aldrig varit.

Jag hoppas att det är den pissiga vintern som gjort mig så här. Jag hoppas att det är våren som gör mig knäpp. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till….

OH MY LORD!

I’m a big fan of simplicity. Detta är Christina Aguileras barnrum. Jag skulle få ett epileptiskt anfall i detta rum. För att inte tala om när lyset är släckt. Den där månen skulle ge den modigaste unge diarré. Jag personligen skulle bli livrädd om jag såg den i ett hörn av ett mörkt rum. Skulle aldrig mer våga sova själv.

Men mest undrar jag hur dom tänkte när dom inredde? Fast det är väl så… dålig smak går att köpa för pengar. Har man ingen smak alls så reagerar man ju inte när någon försöker pracka på en ren skit. Och Christina har väl kanske inte gjort sig känd för att skjuta den goda smaken framför sig. Snarare tvärtom.

Here I come!

Äntligen är den beställd. Resan. Dc here I come. Maj månad. Längtar. En veckas ensamtid. Med bara vuxensaker på schemat. Välbehövligt. Och välförtjänt.

VÅR!

Nu går det inte att ta miste längre. Våren är här. Den har legat och lurpassat ett tag nu. Bakom granarna och stubbarna i skogen. Väntat tålmodigt. Tänk att nio grader och sol kan göra en salig. Lika salig som 32 grader och en sandstrand i Thailand. Det spritter liksom i världen nu. Fåglarna kvittrar. Solen gassar mot en varm husvägg. Det smälter på gatan och ungarna sitter i pölarna i sina fula, nötta och skitiga overaller. Jag struntar i det nu. Jag orkar inte. Sitt ni, jag slänger dom sen. Den här vintern har ändå förstört dom. Nött sönder dom till oigenkänlighet.

Barn som skrattar och hunden som behagfullt sträcker ut sig på en till synes heldöd gräsmatta. Gul och trött. Nopprig liksom. Men det gör inget att världen är så jävla ful just nu. För det kommer en morgondag med hopp om sommar och grönska.

Föräldrar som pumpar däcken på små barncyklar och tvättar bort vinterns alla spår från fönster och bilar. Människor som bott vägg i vägg med varandra i månader, börjar nu plötsligt nicka lite försiktigt åt varandra. Efter en hel vinter av osynlighet. Frånvaro. Svenskar är konstiga. Underliga däggdjur. Som om vi går i ide. Övervintrar. Stänger in oss för att överleva. Jag fick nya grannar i november. Har aldrig sett dom. Ska bli intressant att se hur dom ser ut. Träskmonster eller supermodeller? Ingen som vet. Det blir en överraskning. Vilket som, så hoppas jag att jag kan hålla masken.

Den här vintern kan nog komma att gå till historien. Man kommer att prata om vintern 2007 om 100 år. Om att den var den snöfattigaste i mannaminne. Så vida det inte bara blir värre och värre och vi kommer ha sandstranden på tomten om 20 år. Ingen som vet liksom. Men denna vinter kan ändå sammanfattas som snöfattig och sjukdomsstinn. I alla fall i vår familj. Fan vad skönt det är att ljuset i alla fall är här. För det var på håret. Att vi tog kollektivt självmord. Mja, det var i alla fall nära att vi tog ett förhastat beslut, sålde allt och flyttade till Thailand.

Synden straffar sig själv...

Hysteriskt roligt måste jag säga. Och bevis på att synden straffar sig själv.

Vi har i många år haft det tufft på jobbet. En manlig medarbetare har haft samma strategi som Göran Persson hade. Härska och söndra. En medarbetare som tryckt ner och hotat. En medarbetare som gjort alla osäkra och vilsna. Men så en dag… en dag som denna… kom konsekvenserna. En varning. En skarp sådan. Och han väljer att säga upp sig.

Och det som är så hysteriskt roligt i allt detta vad är då DET? Jo… denna man… går från att ha suttit i chefsposition till att bli konsumentreporter på en lokal liten blaska norr och trädgränsen. Han ska alltså skriva om tester dom gör på tex. overaller och brödrostar.

Och vad är det för kul med det då? Jo… jag gör en jämförelse… tänk om du satt som personalchef på Volvo ena dagen och dagen därpå är den person som sorterar järnskrotet ute på gården. Då inser du vilken resa han gjort denna man, och det är ju inte direkt uppåt.

Som sagt. Synden straffar sig själv.

Är män idioter...?

Magkatarr, magsjuka och mens. Toppar ni det? På något sätt…?
Veckan som gick var rätt jävlig.

I natt har jag sovit på soffan. Min sambo blev magsjuk. Helt galet vad dåligt han mått. Han har sprungit 500 gånger mellan sängen och toaletten. Han har legat i fosterställning på golvet och hyperventilerat. Jag blev riktigt orolig. Jag utanför lyssnandes på eländet, handen lätt på handtaget och pulsen bultande som en röd golfboll i tinningen. ”Nu dör han. Det där kan fan inte vara bra…”

Elände. Lät som en kvinna som föder. Djupa, stötvisa andetag. Ett konstigt gurgel från halsen. Trodde han svimmade. Och när jag försiktigt frågade om han var ok: ”Ja för fan, jag mår bara lite illa”. Så typiskt män.

Utöver detta… ett barn med öronont. Vaken fem gånger. En liten tjej med så jobbig hosta att lungorna hotade komma upp. Jag har inte sovit. Jag överdrev. Jag har hela natten legat på helspänn. Lyssnat efter andetag som kanske skulle upphöra. Tröstat gråtande barn och funderat på att ringa ambulansen.

Sen gav jag upp vid 4 snåret och åkte till jobbet. Bara för att komma hem några timmar senare till en man som sitter och äter pyttipanna. Är det så smart sa jag? Ja, är ju skithungrig svarade han. Nu spyr han igen. What can I say? I rest my case...

Så nu vet ni det...

Idag har jag lärt mig något som jag inte ville lära mig, som jag inte ville veta. Saker som jag helst undvikit att få reda på. Som den konsument jag nu är. Jag blev upplyst idag. I all välmening. Men nu har jag fått problem som jag kunde ha levt utan…

Jag har lärt mig att mina favoritflingor, som jag äter typ varje morgon… nä, men jätteofta i alla fall, Kellogs Special K, är fettreducerade. Det är väl bra tänker man ju då. Fett vill vi inte ha. Inte mer än nödvändigt i alla fall.

Har aldrig funderat på vad flingorna är gjorda av. Men det vet jag nu. Har heller aldrig funderat över vad fettreducerad innebär. Det vet jag nu. Me not like. Me not happy AT all!

Flingorna är gjorda av vetegroddar. Nyttigt tänker man då. Fettreducerad innebär att dom genomgår en process för att innehålla mindre fett. Logiskt tänker alla då. Vad som är absolut vidrigt och helt sjukt är att fettreducerad innebär… håll i er nu… badade i ACETON. Tvättade i stora acetonbad. Där flyter dom runt länge och väl så att det farliga fettet ska försvinna. Sen tvättas det ju självklart rent innan dom blir flingor.

Men ändå? Vem fan vill äta nått som legat i aceton. Då äter jag mycket hellre fettet som var där innan. Hur ska man NÅGONSIN vara helt säker på att dom inte innehåller aceton? Fettet är borta, men det kan finnas spår av aceton. Det borde fan stå på förpackningen.

Sen har jag även lärt mig att världens billigaste olja att framställa är palmolja. Finns i typ all skit vi stoppar i oss. Kakor, kex, chips och så vidare. Billig olja. Skräp i grunden. Det dom inte berättar är att dom även transporterar oljan på bästa, billigaste möjliga sätt. Nämligen i samma frakt som disel. På samma flak står disel och olja, rygg mot rygg. Det är då lätt hänt att oljan liksom förorenas med disel. Det berättar dom inte heller.

Men nu vet ni. Håll er borta från Kellogs special K och palmolja. Det är mitt råd. Ett litet steg på vägen mot en bättre värld.

Bada i aceton. Det var det sjukaste jag hört på länge!

Ibland undrar man ju onekligen...

...vad folk egentligen har i sina väskor? Vad dom bär runt på?
Min mamma har alltid jättestora väskor, alltid konstigt plufsiga.
Och varje gång hon ska ha tag på något så svär och gormar hon. "Fan, att det alltid ska ligga längst ner under all skit", väser hon.

Idag funderar jag på vad Katie egentligen har i väskan? För den ser ju långt ifrån fullmatad ut? Här måste hon ha tänkt: För att få plats med tampongerna och mitt läppstift, så tar jag min lite större väska idag.

Är detta ok?

När dom inte vill sitta still. När dom inte äter sin kvällsmat. När dom aldrig slutar prata. När är det egentligen ok att ta fram den stora tejprullen och gaffa ihop dom? Är det någonsin ok?

När man har lagat god middag på lördagskvällen och ska sätta sig och äta, är det då okej att ta fram silvertejpen? Och tejpa fast barnen på deras stolar. Och om de använder sina små munnar till nånting annat än att tugga mat med, är det då okej att gaffa igen munnarna också? Är det okej? Eller är det inte okej?

Jag tycker det är ok, så länge man ser till att dom kan andas ordentligt. Ser inga som helst problem med det annars. Tvärtom. Jag förordar denna ganska skonsamma metod att få lite matro.

Men för bövelen...!

Efter att åter igen ha blivit brädad av en ”intern sökande”, så sätter jag nu ner foten. Nu får det vara bra. Denna gång klev den internt sökande plötsligt fram, mitt på upploppet, räckte upp handen och sa: Jag är lite intresserad, och har lite erfarenhet av det ni söker och förmodligen så är jag billigare i drift också”… så lätt är det att bli brädad.

Helt plötsligt, som en blixt från klarblå himmel, dyker dom upp. Dom internt sökande. Alltid i sista minuten och alltid när det precis ska till att avgöras. Hon som ringde idag sa: Jo vi kom på att vi hade en person med lämplig bakgrund. Som har erfarenhet av TV sen långt tidigare. Så vi måste ju självfallet premiera denna person”…FEGIS!

Självklart, sa jag. Förstår precis, sa jag. Men jag tänkte: Lycka till med er halvhjärtade satsning. För ni har ingen aning om vad ni håller på med. Ni vet inte hur man gör tv för webben och det där kommer bara bli skit. Sen kändes det mycket bättre. Det är ju en småstadsblaska vi talar om. Dom vet inget om tv.

Så… nu tar vi nya tag. På annan ort. För det här är lönlöst. Spill med både tid och energi. Nu ska det sökas jobb söder över. Jag ska aktivt jobba för att bonnhålan ska bli ett minne. Nu har jag gjort mitt. Ställt upp för sambon som ville bo nära familjen. Nu är det hans tur.

Längtar hem...

Jag längtar hem. Eller hem… närmare min familj i alla fall. Längre söderut. När jag var yngre sket jag i allt sånt. Jag skulle göra karriär. Jag skulle bli någon. Knäppa alla dom som alltid sa att jag inte skulle fixa det, på näsan. Jag bodde i USA, jag bodde i Stockholm. The place to be om man vill vara ”någon”… jag försökte. Kände mig aldrig hemma där. Men jag svor på att jag aldrig skulle flytta. Inte till någon liten håla i alla fall.

Så vad hände egentligen? Nu bor jag ju i en håla? En hel region som har så dåligt självförtroende att till och med granarna kryper ihop och ser ynkliga ut. Ber om ursäkt. Den bakåtsträvande regionen. Allt nytt är fel och konstigt. All utveckling av ondo.

Tidningarna svämmar över av insändare där folk gnäller om allt mellan himmel och jord. Människor rädda för förändring. Människor som vid det senaste valet hatade allt som hade med sossarna att göra, men som ändå röstade på dom. Helt ologiskt!

Jag kan inte stanna här. Jag vägrar. Jag vill bo och leva någonstans där människor är positiva och hyser framtidstro. Där man är stolta över sin stad och välkomnar förändringar och utveckling. Där man inser att förändring är en del av livet. Att det inte går att streta emot.

En hund begraven..?

Det här med Tito Beltran känns konstigt. Något känns inte bra. Sitter inte här och säger att han inte gjort det. För det vet jag inte ett dugg om. Men det känns lite konstigt när han efter nio långa år och helt utan teknisk bevisning, kan dömas till fängelse i två år. Det känns konstigt eftersom dom helt har gått på vittnesmål från Stockholms kändiselit. Nio år senare liksom. Hur trovärdigt känns det? Hur trovärdig känns Carola? Jag vet inte… jag säger bara att jag får en dålig känsla i magen. Dålig smak i munnen.

Mycket beror kanske på att så många unga kvinnor som idag utsätts för gruppvåldtäkter och som anmäler redan minuterna efter att det har hänt, sällan eller aldrig blir trodda? Aldrig får någon upprättelse. Aldrig får bli hel igen. För där har det aldrig funnits tillräcklig bevisning.

Och hur mycket bevis finns det då nio år efter en påstådd våldtäkt? En fundering bara… det känns inte helt rätt detta med Tito.

Om livet ändå vore en schlager...

Ibland tror jag att jag lever i en Lars Norén pjäs. I alla fall i en alternativ verklighet. Där jag ständigt sätts på prov, min inre styrka och vilja att överleva testas till absolut max.

I natt har jag suttit upp och sovit i soffan. Kunde inte ligga ner i sängen för då fick jag ännu mer ont i magen. Eller jag halvlåg kan man väl säga. Måste sett ut som ett fyllo.

I övrig var det en rätt intressant natt. Vaknade flera gånger av en liten tjej som skrek förtvivlat. Nattskräck. Läskigt, för då är dom helt uppe i varv, men totalt okontaktbara.

Sen en pojke som vaknade och sa sig ha ont i halsen. Det slutade med att han hostade så mycket att han aktiverade kräkreflexen. Han spydde över hela mig. Lars Norén I tell you.

Hur svårt ska det behöva vara?

Min lille kille vägrar äta just nu. ”Det är väl en sån där period”, som min mamma säger. Men han är jävlar i mig skitjobbig just nu. Ständigt kommer det ur hans lilla mun saker som ”Jag tycker inte om, jag vill inte ha, det där är äckligt, jag är inte hungrig, jag äter inte sånt där”… Sätter jag fram potatis ska han ha pasta, kokar jag pasta vill ha ris, kokar jag ris ska han ha coscos och ställer jag fram det så vill han ha potatis. Inget duger. Och jag är benhård.

Vi lagar bra mat i detta hem, men nu har det utvecklats till en maktkamp där en dryga 4- årig pojke tror att han ska vinna. Han kniper ihop munnen, stampar in på sitt rum. Sen kommer grannpojken och så börjar springet mellan husen på gatan. Rätt vad det är så kommer ungen hem och säger att han ätit hos grannpojken. Vaddå undrar jag? Pannkakor blir svaret. Det har han sagt i tre dagar nu.

Ringde upp mamman i huset nere vid kröken på gatan. ”Nä han har inte ätit här idag. Vi har inte ätit än. Möjligtvis så har dom ätit av X godis”…Great! Det är bara måndag idag. Tänk så olika man tänker som förälder. För henne är godisätande varje dag i veckan ingen big deal. Jag köper det. Men min unge äter bara godis på lördagar, på sin höjd. Och varför har man inte ätit kvällsmat när klockan nästan är sju på kvällen?

Själv har jag magkatarr. Bekräftat av läkare idag. Toppen! Jag kämpade emot in i det längsta. Men magen kan man tydligen inte ljuga för. Så nu ska jag äta piller, som ironiskt nog ger samma bieffekter som dom symptom som jag har nu. När vet jag då när jag är frisk?

Olika som det bara går...

Tänk vad olika barn kan vara. Fast att dom är syskon. Jag är välsignad med en liten kille på 4 1/2 som hatar att klä på sig själv. Som gnäller när jag inte tar av honom skona. Som står helt handfallen och glor på overallen. Som skriker i frustration när strumporna hamnar snett så att hälen hamnar ovanpå foten.

Sen i andra ringhörnan har jag en liten donna som trots sin ringa ålder är tvärtom. Hon skriker som en stucken gris och ålar som en inoljad säl när jag ska ta på henne kläder. Det tog ett tag innan jag förstod vad hon menade. Men numera så lägger jag allt i en hög på golvet. Och minsann… på ett kick så har ungen klätt på sig allt själv. Även smutsvätten om den råkar ligga bredvid. Helt på egen hand.

Just nu är favoritstassen galonbyxor och stövlar. Helst naken under. Hon tar av och på sig hela dagarna. Kan sysselsätta sig i timmar med att prova andras kläder och skor. Lager på lager. Gärna två overaller. Det är en utmaning det.

Det som inte är så roligt är att hon börjat plocka grejer ur tvättkorgen. Hon fattar ju inte. Men jag VET ju vad som finns där i. Och det är inte mumma direkt. Så jag måste nog införa ett nytt system. Den som blir svårast att lära är ju sambon.

Han lägger sina kallingar BREDVID korgen. Sparkar dom i en elegant båge från sin fot åt tvättkorgens håll. Problemet är att dom aldrig hamnar i. Inte ens om han gör det manuellt. Undra om det finns en manual på Internet. Såna förstår han. Inte om jag ska visa och förklara. För hälften av det jag säger studsar av honom som små elektroner.

Skitmagen...

Har jätteont i magen. Typ ”bordegåtilldoktornont”... men nä, det gör jag inte. Jag ligger hemma och jämrar mig. Känns som tarmarna strejkar. Vrider till så att det börjar flimra för ögonen och kallsvetten bryter ut. Känns så där. Magen har fått nog liksom. Tröttnat på allt skit jag äter.

Socker. Måste nog sluta äta socker. Känner hur det jäser i tarmarna. Jävla skitkropp. Jävla skitmage. Har haft problem med magen sen jag var typ 11 år. Det börjar bli ett tag nu eftersom unga, snygga jag fyller 33 snart. Fy fan… hur många år blir det egentligen? Uäh… orkar inte räkna, vill inte veta…

Läste i en tidning igår att i stort sett alla människor idag har en störd bakterieflora i magen. Att vi äter helt fel och att vi har ”för bra” mat… så vi får aldrig i oss dom bra bakterierna. Måste köpa piller. På hälsokostbutiken. Nu ska jag börja äta bakterier. Tills jag spyr. Måste få magen i balans igen. Den är inte så happy nu alltså. Stressmage. Skräpmage. Sötsugmage. Magen över alla magar. Är helt fucked up. Så nu vet ni det.

Och om ni inte vet så kan jag berätta att det är sockret som är den stora boven när det gäller underlivsproblem. Nu har jag lyckligtvis varit helt förskonad från sånt. Mitt sätter sig i magen. Så sluta ät socker om ni har en missnöjd… ja ni vet…en trappa ner… det berättade min gynekolog för ett tag sen.

Helt underbart resonemang...

I veckan besökte jag ett dagis genom jobbet. Eller förlåt förskola. Jag gjorde ett jobb på att en kvinna JO- anmält kommunen eftersom hon anser att systemet är orättvist. Hon hade nämligen kommit på att kommunen ger olika mycket pengar till förskolorna beroende på vilken utbildning barnets mamma har. Märkligt eller hur?

Om hon är högutbildad (som jag) och jobbar som tex. läkare eller professor, så får hennes unge mindre skolpeng. Är man som kvinna och mamma däremot lågutbildad eller till och med arbetslös, så innebär det att ungen får MER pengar än ungen till en högutbildad kvinna.

Detta visste jag inte om. Inget som direkt kommunen informerar om. Jag gick igång. Blev skitarg. Började spotta och fräsa om att det ska väl för fan inte spela någon roll vad mamma jobbar med? Barn är barn. Alla ungar på förskolan har ju samma behov av stöd och uppmuntran. Trygghet och närvaron av stabila pedagoger.

Det tycker inte min kommun visade det sig. Det ÄR skillnad på barn. Och rika föräldrar är bättre på att stimulera sina barn, uppmuntra dom och hjälper dom i större utsträckning, än föräldrar med låg eller ingen utbildning.

En unge till en lågutbildad mamma behöver mer stöd än andra barn. Barn till föräldrar som ”brister i sin föräldraroll” behöver mer stöd på förskolan. Så då är det alltså förskolans roll att fostra barnen eftersom föräldrarna tydligen inte fixar det? Det resonemanget skriker ju att lågutbildade är dåliga föräldrar. Eller hur?

Fan kommuner är underbara. Dom har såna roliga och intressanta resonemang. Helt sjuka och ologiska. Men dock intressanta.

Sen har jag en annan fundering… vad är det som säger att barn som går på en förskola med ”rika” föräldrar, inte behöver extra stöd..? Finns rika barn som lider av inlärningssvårigheter dom med.

Hur torkar ni egentligen?

Vad beror det på att människor som har en sjukt smutsig bil torkar av skattemärket bak på registreringsskylten? Och bara skattemärket…? Jag fattar inte. För jag misstänker ju att dom inte tagit fingrarna och torkat så att det blir en liten ruta. För då måste dom vara knäppa alltså.

Torkar man med fingrarna så blir man ju jättesmutsig. Som att stoppa fingrarna i en askkopp och vispa runt. Så eftersom jag har så höga tankar om mina medmänniskor så förutsätter jag att dom torkat MED något. Papper eller en trasa. Och då undrar jag osökt… varför inte torka av HELA skylten? När man nu ändå torkar och HAR en trasa. Varför bara skattemärket?

Det lustiga är att alla som insett att bilen är smutsig som fan och vet att märket måste synas för annars kommer polisen och tar en i örat, gör likadant. Duttar på skattemärket. Jag måste tillsätta en utredning, för detta är av största vikt att jag får klarhet i alltså.

Ni märker att jag funderar en hel del va? På dom mest märkliga och oviktiga saker.

Jag och Brittan är galna...

Idag har jag funderat ganska intensivt på hur jag skulle reagera om jag började ta droger. Hur jag skulle bete mig och vad jag skulle säga till folk...? För redan idag så är jag ganska så frispråkig, lite högljudd och flamsig av och till. Kan skratta hysteriskt åt något som egentligen inte är speciellt roligt. Ja, ni vet… skratta så att tårarna sprutar, för just DÅ så var det skitroligt. Ganska intressant faktiskt för jag röker inte ens. Har aldrig ens provat.

Brittan är ju ett exempel på en person som vekligen inte hanterar det här med droger bra. Långt ifrån liksom. Och om det nu är sant att hon tar Crystal Meth, så måste jag säga att hon nog är galen och borde sitta inspärrad. Meth är typ dödsdrogen. Det är det sista skit som man stoppar i sig liksom. Sista anhalten, sista valet och sista utvägen. Tar man det, så är man bland dom riktiga pundarna innan man hinner stava till sitt eget namn. Skitfarligt med andra ord. Bryter ner kroppen på nolltid. Inte drogernas Rolls Roys, snarare drogernas Epatraktor. På bottens botten liksom.

Hur som helst. Detta har jag drömt i natt, helt utan yttre påverkan från vare sig alkohol eller alvedon:

Jag och min sambo ska ha fest. Stor fest. Av någon anledning så är vi i mitt barndomshem. Som sen länge är sålt och nedgånget av andra. Jag ska sova en stund innan partyt drar igång, allt är klart. Somnar. Vaknar igen långt efter att festen är SLUT och alla har gått hem. Det ser ut som helvete. Som en grupp fjortisar som smygfestat medan föräldrarna är bortresta. Av någon anledning så har någon bakat sockerkakor. I enorma mängder. Och så har folk kastat detta på varandra. Det är sockerkaka överallt.

Jag blir förbannad och lämnar förödelsen bakom mig. Sitter på en buss. I ett land i typ Sydamerika. En man blir skjuten av en krypskytt. Det är blod överallt. Busschauffören stannar bussen, slänger den döde av bussen och tar fram en slang och spolar av sätet. Åker vidare helt utan att blinka.

Kliver av. Möts av en skitsnygg amerikan som säger att jag är sen till min hjärtoperation. Han pratar fort och en massa medicin så jag fattar bara hälften. Sen får jag ta på mig en gul peruk och sitta ner och vänta. Väntrummet ser ut som Playboy Mansion. Men det är alldeles tomt.

Sen vaknar jag. Som sagt. Helt utan piller. Kan själv.

Hur orkar dom?

Hur orkar vissa människor vara glada jämt? Känner ni sådana människor? Som ler och skrattar hysteriskt åt allting, hela tiden.
Hur är detta möjligt? Och framför allt hur orkar dom? Dom kan skratta sig igenom ett helt möte.

Är dom så där sjukt positiva och glada jämt eller är det bara fake? Jag är djupt imponerad. Men samtidigt så blir jag helt matt. Dom dränerar mig på energi på nått konstigt sätt.

Väntar på svar angående ett jobb jag sökt. Har haft ont i magen i två veckor nu. Positiv och förtröstansfull ena dagen, helt under isen dagen därpå. Det borde vara lag på att människor som varit på anställningsintervju ska ha besked inom en vecka. Fan vad långsamt en del ror. Det verkar som att vissa saker måste valsa runt 7 varv innan någon sträcker ut handen grabbar tag i papprena i luften och säger: NÄ, nu får det fan vara bra. Nu tar jag ett beslut här.

Läskigt hur man hinner rannsaka sig själv under tiden man väntar på att bli ratad. Och det är väl sällan man klappar sig själv på axeln. Jag är bra på att ge andra beröm. Faktiskt. Jag är bra på att se både kolleger och medmänniskor i stort. Men jag är inte så himla snäll mot mig själv alla gånger. Har höga krav. Det har jag ärvt av min käre far.