Öka takten...

Min vän sa en gång: Ända sättet att inte tappa fart är att öka takten. Tror hon kom på det själv. Efter en helt överjävlig dag. När hon sjönk ihop i tamburen och skakade av trötthet. När hon gav efter för stressen och kraven och alla måsten och grät. Typiskt kvinnligt.

Ett bra uttryck. Passar nog på alla kvinnor. Passar på mig. Jag gråter ofta innanför ytterdörren. Det är liksom dit man orkar bita ihop. Hela vägen hem biter man ihop och tänker…. bara jag hinner hem och hinner dra igen dörren bakom mig, då är det ok. Ihopsjunken mot tvättkorgarna och hundens huvud i knät gråter jag. Bruna, varma ögon som blickar forskande… frågande….

Jag är en känslomänniska. Regerar instinktivt med hjärtat. Inte alltid den bästa lösningen. Men jag inbillar mig att det är meningen att det ska vara så. För mig. Just nu. Tanken är att jag ska lära mig något. Vad vet jag inte än.

Som när jag var yngre och gick i skolan. Kunde aldrig lära mig att ta ut det viktigaste i en bok när det var dags att läsa till ett prov. Jag memorerade allt. För tänk om läraren tyckte andra saker var viktiga? Jag har en hjärna full med oväsentligt vetande. Fragment från alla år jag levt. Har dock glömt när Karl XII dog. Minns inte när Franska Revolutionen var heller. Tänk vad viktigt det ansågs vara när man gick i skolan.

I morgon ska jag åka tåg med min 4- åring. Medan mina vuxna vänner går på fest och dricker vin. Uppoffring kallas det. Vad gör man inte som mamma för att lillkillen ska få lite roligt?

Snön kom sent i år....

Så kom snön äntligen. Två månader senare än förra vintern, nästan exakt. Blev så förvånad när jag kom hem och knappt kom in på vår uppfart. Tre decimeter på några timmar. Nu är världen vacker igen. Tyst och ren. Ett landskap fullt av löften om en bättre tid.

Trodde väl aldrig att jag skulle börja längta efter snö. Men allt är bättre än det karga och kala. I morgon är det februari. Snart vår. Längtar efter prolande vatten, doften av jord och fågelkvitter. Kaffe i lä med solen stickande i ögonen. Jag längtar tills livet återvänder och värmen börjar rinna genom kroppen igen. Nu förstår jag verkligen uttrycket att "saven stiger i björkarna".... det är fasen så det känns. Nu ligger min sav genomfryst runt anklarna. Tungt att gå. Trögt att tänka.

Kram till er!

Dumhoppet...

Räknar dagarna. Sitter som på nålar. Korta ytliga andetag som för att inte störa min omgivning. Inte ge några ljud ifrån mig, för då kanske dom ser att jag är här. Och då måste jag prata. Ge av mig själv. Vara glad och skrattig. Jag är glad och skrattig, men jag vill vara ifred. Väntar på att någon som verkligen SER mig ska kliva fram och säga: "Henne ska vi ha"...

Gör det jag ska. Jävligt bra. Sen går jag hem. Har äntligen insett och gett efter för känslan. Här kommer jag inte längre. Det är stopp. Skön känsla. Att kapitulera. Att inse fakta och sluta streta emot och dumhoppas. För det är det jag har gjort. Dumhoppats.
I fem år. Nu är det bra.

Tror det märks när jag är på väg bort. Både i tanken och även i handling. Min chef tar fram stora metspöt. Drar in mig lite grann. Vevar in och lovar. Bara varm luft. Jag tiger och ser hur munnen rör sig. Men det betyder inget längre. Orden som jag förr tog till mig som en stackare som håller på att törsta ihjäl, faller numera platt till marken. Orden som jag bar på en bricka. Löften som jag vårdade ömt. Hoppet som alltid fanns där… ständigt vakande, redo att vakna till liv på en given signal. Nu är det borta. Dumhoppet.

Känner mig krass. Vill inte vara det. Vill så gärna tro att det människor säger till mig är sant. Värt att tro på. Men känslan är skön. Jag är trygg i beslutet. Jag gör det jag ska och sen går jag hem. Att få det bevisat är bra. Jag behöver inte tvivla mer. Inte fundera och oroa mig. Det blir som det blir, när det är som det är.

Det står om oss i DN idag. Det är sant. Vartenda ord. Lite sorgligt.

Domino...

Om jag inte hade glömt barnens overaller innanför ytterdörren idag så hade dagis aldrig ringt och frågat vart dom var. Jag hade sluppit åka hem från jobbet bara för att upptäcka att jag glömt nyckeln på jobbet. Jag hade aldrig börjat leta efter extranyckeln som brukar ligga i den gamla kaffeburken och jag hade aldrig behövt upptäcka att den inte var där. Således hade jag aldrig ringt till min sambo och skrikit: ”Vart fan är nyckeln och vem har du NU lånat ut den till?”…

Sambon hade inte behövt åka från jobbet för att hämta overallerna för att sen lämna dom på dagis. För hade han sluppit, så hade 4- åringen aldrig sett honom genom ett fönster, aldrig börjat springa och heller aldrig halkat och slagit bakhuvudet i en dörrpost. Hade han inte slagit huvudet i dörrposten så hade han aldrig behövt uppsöka akuten för att sy ihop ett 3cm långt sår i huvudet.

Jag är en pissig morsa. Allt är mitt fel.

Vuxenlicens... var får man det?

När är man vuxen? Alltså riktigt vuxen? När blir man det och vad innebär det? Jag vet inte själv riktigt nämligen… för ibland har jag dagar då jag verkligen inte känner mig vuxen. Då jag blir hemskt liten och gråter. Rädd för att allt ska gå åt helvete, för att någon ska dö, för att min sambo ska lämna mig för någon som är 22 år, heter Jennie Hjärta och har stora, mjuka bröst. Rädd för att han ska vakna en morgon och verkligen se hur jävla tråkig jag är. Rädd för att han ska syna bluffen och säga att han vill dra. Vad gör jag då? Dör man då? Vad händer mig då? Om han går? Vem vill ha mig då?

Jag sitter i bilen och gråtskriker till en skitdålig låt. En låt som är så dålig att den person som tog mod till sig att spela in den och släppa den på CD borde skjutas. Men texten går rätt in idag. Rätt in i hjärtat och vrider om. Och jag hulkar. För att orden gör ont, för att dom är så sanna. I alla fall idag. När jag har mens, det är fullmåne och jag är född i fiskarnas tecken och då är man helt schitzofren vissa dagar. Gråter för att jag vill vara fin och allt det där. Alltid orka med. Alltid vara kramig och snäll. Och aldrig skyller på huvudvärk.

Slacka på jobbet...

Idag har jag fått göra konstgrej på jobbet. Skönt för hjärnan som inte orkar tänka. Inte på en massa viktiga saker i alla fall.
Idag orkar jag inte tänka ut en massa smarta saker. Då passar konstutställning. Då kan man inte göra fel.

Ta en massa bilder, säga nått flummigt om färg och form. Klart. Ingen kan efteråt komma och säga att jag har fel. Vad fan det är ju bara färg på en duk. Jag tolkar på mitt sätt och banne mig det är helt korrekt. Vad skönt det är att vara dum ibland. Bara nollställa hjärnan och ta in. Alltså inte kritiskt granska och ifrågasätta, utan bara acceptera och gilla läget. Som att sova, fast att man är vaken. På jobbet. På betald tid. Ovanligt för att vara jag... ovant.

Sova... vad är det?

I mitt förra liv så var jag med stor sannolikhet tvätterska.
Jag tycker inte att jag gör något annat. Jag tvättar, sorterar, lägger i högar och viker. Tvättar, sorterar och viker. Och så börjar det om. Tvättberget är på något konstigt sätt alltid konstant. Trots att maskinen går dygnet runt- känns det som.

Jag är ganska less på detta. Förstår inte hur det kan komma sig att min sambo aldrig hjälper till? Jag sitter där i soffan och viker små kalsonger och tröjor. Och han liksom SER inte att jag skulle behöva lite hjälp. I fredags kom han hem och sa ”Ska du tvätta svart snart? Mina jobbarkläder måste tvättas”… jag blev vansinnig. Bara så där. Det small liksom till i huvudet. Åtta års tvättvikande tog ut sin rätt. Jag skrek åt honom att han var dum i huvudet. Att han kan tvätta sina jävla jobbkläder själv. Att jag inte är hans morsa… ja ni vet. Den sedvanliga harrangen av fula, ogenomtänkta ord. Jag måste ha sett ut som den där mumien i filmen ”Mumien- återkomsten” som öppnar munnen och ut forsar getingar…. Sen skämdes jag.

Vad jag saknar idag är mina föräldrar. Att vi bodde närmare. Så att vi kunde få lite avlastning. Jag saknar bekanta med barn som kan rycka in och vara lite barnvakt bland. Jag skulle vilja få sova ordentligt. Veckan som gått var tung. Jobba kväll, sent, sent i säng. Vaknar flera gånger av en tjej som drömmer och gråter hjärtskärande. En 4- åring som kissat i sängen och sen vill kliva upp klockan sex för att han påstår sig vara hungrig. Sen äter han i alla fall inte förrän klockan åtta. Varför är det så? "Kan du komma upp nu mamma, jag vill titta på barnprogram.."

Förlåt men jag fattar inte grejen...

Förlåt… men jag förstår inte grejen med att promenera med stavar? Jag fattar inte. Och det irriterar mig nått enormt. För alla jag ser gör helt jävla fel. Jag VET att dom gör fel, för jag har själv stavar. Som jag förvisso ALDRIG använder, men jag har dom. Någonstans. Och jag har köpt dom på fina sportaffären och fick en utförlig beskrivning och demonstration (mind me) av Mr. Gorgeous himself.

Hur som helst… alla jag ser här gör fel, går fel och har åt helvete för korta stavar. När jag gick med hunden i morse så kom en tant och hennes grymt överenergiske make. Han vevade på som om han var besatt… medan hon liksom släpade stavarna efter sig. Hon gick så långsamt att det hade gått fortare att knuffa henne på en skateboard. Dessutom så var stavarna inte längre än att dom gick henne till höften. Jag fick verkligen hejda mig… annars hade jag rusat fram till dom och verkligen sagt vad jag tycker om alla dessa människor som hoppar på diverse trender men aldrig bryr sig om att göra rätt.

En helt vanlig dag...

Ok, jag erkänner. Nu är jag avundsjuk. Lite. Vill också ligga på en strand i paradiset, snegla mot den snygge killen i baren och äta färsk ananas. Har nu anmält mig till varenda (tror jag) tävling som har något som helst med solen att göra. Börjar bli desperat. Är nu så blek att när jag klär av mig alla kläder i badrummet så blir jag osynlig. Flyter in i det vita kaklet. Det enda som syns är mina blå ögon och spretiga, mörka hår. Ser helt galet ut.

Lilltjejen ramlade ner från en köksstol. Tog emot sig med näsan. Har nog aldrig sett så mycket näsblod i hela mitt liv. Det pumpade ut ur näsan på henne. Hon panik. Jag panik. Facit: Svullen läpp, mosig näsa och en dyr Disel t-shirt åt helvete.

Var hos tandläkaren. Dystert. Två hål. På bästa tänkbara ställe. NOT. Längst bak, längst in och på sidan bak mot örat till. Kommer göra ont som fan. Men jag är mest orolig över räkningen. Dom skinnar en verkligen när man går dit. Förstår på sätt och vis dom som inte varit där på flera år. Man bävar för räkningen.

4- åringen avrundade veckan med att kasta sten på dagis. En stor pjäs som for rakt i pannan på en liten pojke. Drama. Jag skäms. Han vet att man inte får kasta sten. Han vet, men gjorde det ändå. Det var en olyckshändelse, men nu har en liten kille en bula mitt i pannan. Jag skäms när jag ser honom. När jag ser hans mamma. Vill säga nått, men vet inte vad. Ibland hatar jag verkligen att vara morsa. Ett sånt ansvar.

Så feg är jag...

Nästan som vår ute. Varmt i luften och fåglarna talar lyriskt till varandra. Men det luktar inte vår. Det luktar faktiskt ingenting. Världen är helt luktfri här hos mig och jag är så less på att vi befinner oss i något slags ingenmansland. Det händer ingenting. Som ett segt gammalt tuggummi känns det som. Fram och tillbaka dras vi i långbänk. Nä, det är inte vår, men se det är inte vinter heller. Låt det hända nått nu. Vad som helst. Så att vi får lite omväxling. En riktigt ordentlig snöstorm. Det här skitvädret har vi ju haft sen i september känns det som. Jag blir galen snart!

Jag funderar på BOKEN. Tankarna studsar som små elektriska klot i huvudet och jag känner mig lite vemodig. Som min pappa brukar säga: Stolt och stark på utsidan och mjuk som marshmallows på insidan.

Som den där totalt övervidriga maträtten som jag tror är kyckling… och när man skär i köttet så väller det upp vit sås av något slag. Sist jag skulle äta det satt jag på ett plan till New York. Jag var gravid och höll på att spy över grannens matbricka. Surprise liksom! Tänk att man under årens lopp arbetar upp en total avsmak för vissa saker. Så kraftig att man bara genom att tänka på det kan framkalla ett hastigt illamående. Fascinerande….

Jag har en väldigt nära vän som var på kurs för ett tag sen. Om ledarskap. Hela kursen gick ut på att alla skulle brytas ner känslomässigt, för att verkligen kunna se vem dom egentligen är och hur dom fungerar i en grupp. Och hur dom skulle fungera som ledare antar jag. Kursen pågick i flera dagar med en massa möten och seminarier och gruppövningar.

Det som jag fastnade mest för var att dom satt i grupp och talade om vad dom tyckte om varandra. Och då var det inte direkt snälla saker som sas. Fan vad hemskt. Varför vill man utsätta sig för något sånt?

Jag vet redan att jag är liten och feg ibland. Att jag är humörmänniska. Att jag är färgstark som person (vissa människor hatar det) och har en extremt dålig vana av att avbryta folk som pratar, eftersom jag blir så engagerad och går upp i varv. So kill me! Jag skulle aldrig palla att sitta i grupp och få höra detta uppenbara, av en total främling. Jag skulle reagera som Tito Beltran. Börja tugga fradga. Dom skulle få bära mig ut på bår. Och guess what? Jag skulle inte komma tillbaka… så feg är jag.

En bok...

Konsten att skriva en bok. Har inte en aning. Skulle inte veta vart jag skulle börja.

Det är många nu som genom åren sagt att jag borde skriva en bok. Men jag kan inte. Verkligen. Jag vet inte hur man gör. Jag är inte den som hittar på. Jag kan inte få ihop en hel roman. Ännu mindre en om mord och tekniska analyser. Alla fina barnböcker är redan skrivna. Och även om dom inte är det, så har jag ingen grön liten drake som viskar saker i huvudet på mig. Ingen flicka med för stora skor som inte vill gå och lägga sig. Jag har inga stora livsöden som slutar i tragedi. Allt fint som jag läst har någon annan redan tänkt ihop.

Och förresten… jag har inte orden så att det räcker till 400 sidor roman. Kanske till en pamflett. Men vem fan läser sådana?

Allt jag har är mig själv. Mina slitna skor och allt som skulle behöva komma ut. Och vem vill läsa om en vanlig svensson? Hundratals böcker skrivs varje dag om någons historia. Säljer dom över huvud taget? Och förresten så skulle det bli alldeles för privat. Jag vill inte vara privat. Personlig och ärlig kanske, men aldrig privat.

Skulle jag öppna upp totalt så brister dammen och då får jag kanske skämmas. Risken finns. Ni kommer kanske bli generade och mina föräldrar kommer kanske känna sig svikna och utlämnade. Uthängda. Inte för att dom gjort mer eller större misstag än någon annan, men om jag ska skriva den historia som kanske borde skrivas, så faller alla masker och sånt är otroligt jobbigt. Man håller en viss distans, det är så man gör. Kom inte för nära för då kanske du ser hur jag ser ut och mitt baggage är ganska slitet.

Varje människa har sin historia, unik och vacker i sig. Kantstött och avskavd. Men min historia är min egen och jag vet inte om det är så mycket att dela med sig av. Ingen vill bli vare sig dömd eller bedömd. Ni får komma nära, men aldrig ändå in. Och hur skriver man då en bok?

En hondjävul...

Idag är jag glad… av många anledningar. Jag ser liksom en lättnad vid horisonten. Faktiskt. Trots att regnat öser ner över gröna ängar och vårlökarna har börjat kämpa sig upp. Så typiskt… vi kommer inte få några vårblommor i år heller. För det var samma visa med vädret förra året och då trampade 4- åringen sönder allt. Mest av misstag, men lite på pin kiv.

Hur som helst… ny systemkamera är beställd från USA. Den kommer förhoppningsvis någon gång detta år. Det går liksom inte att fota med den vi har. Den är så löjligt dålig att jag blir alldeles förtvivlad. Det är mest en ren slump i fall något kort blir hyfsat.

Anställningsintervju nästa fredag. Vet inte om jag vill ha det visserligen, lönen är nog skitdålig. Men, men… alla intervjutillfällen gör att jag ser en liten, liten ljusning och så tittar jag på min intet ont anande chef och tänker: ”Vänta du… företagets spetskompetens är på väg härifrån och du kommer få ångra dig så jävla mycket att du kommer ha ont i magen i flera dagar”…Hämnden är faktiskt ljuv. I sådana här fall.

Jag tror att jag är en hondjävul. Kommer ni ihåg den filmen?
En hondjävuls liv och lustar. Det är jag. Ibland. Fast jag är mycket sötare.

Viljans kamp...

Jag bor ihop med en tjej. Hon är inte speciellt lång och ganska fåordig. Men när hon blir arg så hörs hon desto bättre. Hon är fruktat envis, har en vilja av stål och nej är nej- punkt slut. Hon är 20 månader och styr hela vår familj. Mer eller mindre. Är detta normalt? Jag blir helt svettig bara jag tänker på det. Hon är glad och go, men jäklar den som försöker ta upp kampen med henne.

Så… jag har bytt strategi. Istället för att locka och pocka. Tjata och gnata. Och till slut skrika i frustration, så ignorerar jag henne när hon slänger sig på golvet och skriker. För vissa dagar vet hon inte alls vad hon vill, hon skriker åt allt. Inget är bra och allt är fel. Det går inte att gissa för det är som att försöka konversera med en indier. Ju mer jag gissar, desto mer förbannad blir hon.

Hennes nya strategi för att visa vem som har sista ordet, är att hon vill bli buren. Vi ska stå med henne i famnen. Stilla. Gör vi det så blir hon tyst och kuttrig igen. Flyttar vi på oss en halvmeter åt fel håll, så börjar hon skrika som en galning. Vad är detta? Vad är grejen..? Nästen så att jag skäms ibland. Hon kanske är besatt? Galen..?

Mördande mörker?

Dimman segar sig uppför vägen. Ligger som en grå tung handduk över husen och markerna. Ligger på lur vid horisonten. När jag andas kan jag nästan känna det blöta i luften. Fukten som kryper in överallt. Jag huttrar och fryser om fingrarna. Fan att det kan vara så kallt fast att det är plusgrader. Och måste det vara så jävla mörkt hela tiden? Klockan är ju fan nio snart. Fast man skulle kunna tro att det är mitt i natten.

Vad mörkt och dystert det blir när alla julljus försvinner.
När julstjärnorna åker ner i sina kartonger igen. Naket och tomt. Fult på nått sätt. Eller i alla fall betydligt fulare. Fan vad jag verkligen hatar Sverige den här årstiden.

Måste köpa lampor. Många lampor. Jaga mörkret och skuggorna på flykten. Jag är som pappa… tänder alla lampor i alla rum. Och min mamma går alltid efter och släcker. Jag blir trött av mörkret, deppig och seg. Lite oengagerad. Ledsen. Fast bara på insidan liksom. I hjärtat. Och jag vet inte riktigt varför. Jag är ledsen, men av absolut ingen riktig orsak.

I New York sker det som flest mord när det är värmebölja. Folk blir som galna och vet inte vart dom ska ta vägen. Göra med sig själva. Ett litet gruff slutar i mord. Kanske är det så i Sverige också? Fast tvärtom? När mörkret och kylan kommer så blir en del av oss knäppa? Tycker att det har hänt mycket skit i Sverige den här hösten/vintern. Människor gör mycket knäppt, mycket tragiskt.

För kung och fosterland... men mest för kungen...

För er som alla älskar kungafamiljen och inser dess betydelse för Sverige. Som vurmar för att familjen ska ha det bra och självklart ska ha mer pengar i apanage så att dom kan bygga sig en fin stugby i ett naturreservat. Eller varför inte varva ner i St. Tropez efter en dags hårt arbete med att inviga en företagsby eller kunskapscentrum. Jag ger er Kjell Häglunds urskiljningslösa sågning av den svenska kungafamiljen. Förmodligen det roligaste jag läst i år. Önskar att det var jag som fått ner denna pricksäkra beskrivning på pränt. Men, nä... han hann före.

Bon Voyage!

Måste bara få säga detta nu. En gång för alla. Nä, jag är inte avundsjuk. Syrran åker till Mauritius, grannarna till Krabi, snubben på jobbet till Mexico och Agnes till ”vaddetnuhette” i södra Thailand. Jag är inte avundsjuk. Jag älskar Sverige. Jag gillar allt det gråa, diggar regnet, njuter av slasket och omfamnar blåsten. Mörkret är min vän och att det inte går att klä sig så att man ser vettig ut, ser jag enbart som en modeutmaning. Så nu vet ni.

Jag är inte bitter, inte sur. Bara så glad för er skull. Var försiktig med hyn, drick inte för mycket alkohol och gå och lägg er i anständig tid. Det är aldrig roligt att komma tillbaka till Sverige sönderbränd och med en kraftig baksmälla. Glöm inte att smörja in er. Det är många som får hudcancer nu förtiden har jag hört.

Kram och Bon Voyage!

En skum individ...

Det här med grannar kan vara lite känsligt har jag insett. Jag har inte bott i hus på typ 13 år och jag upplever det annorlunda som vuxen, med egna barn, än jämfört med när jag var barn och bodde hos mina föräldrar…Eller så är det jag som inte riktigt passar in.
Jag vet inte…

Min mamma har gett mig en, vad jag tycker, fin egenskap. Och det är att när vi blir bortbjudna, så ger vi alltid dom vi är bjudna till, en fin flaska vin och något från stans delikatessbutik. Jag tycker sånt är trevligt. Som min mamma säger ”det tillhör allmänt folkvett och god ton”. Hur som helst- här möts sånt av ett långt hästansikte. Inte alltid, men ofta. ”Vem tror hon att hon är” viskas det bakom ryggen. ”Duger inte vårt vin eller?”…

Det finns tre saker som folk tycker är knepigt med mig har jag insett. Den första är att jag jobbar med TV. Då tror folk att man tjänar jättemycket pengar och är en märkvärdig surfitta med näsan i vädret. Kunde inte vara mer galet. Det andra är att jag bloggar. Jaha… varför då?, frågar folk allt som oftast. Det tredje är att jag går på healing. Oj, sånt är konstigt och annorlunda. Alla förknippar detta med Runar (han som var gift med Carola om ni undrar vem jag menar) och det är ju bara SÅ konstigt. För Runar är ju helskum och då måste ju jag också vara det.

Svensson Svensson

Som liten hade vi i min familj fredagsmys. Det har inte jag och min familj. Inte slaviskt, just på fredagar, ialla fall. Vi myser liksom när andan faller på. Igår åt vi popcorn och dansade till Petter. Ni vet rapparen. Har alltid tyckt att han varit asdålig. En vuxen man som inte vill vara vuxen. En förväxt pojke, som trots att han är helt svensk, gärna pratar som en snubbe från förorten. I alla fall… han har kommit ut med en ny låt… ”Logiskt”… sök upp den på YouTube alla ni där ute som inte har så tight kontakt med svennesverige numera. Den är bra- riktigt bra. Ärlig, naken och hemskt utlämnande. Igenkänningsfaktor på texten.

Hur som helt. Jag och barnen dansade. Och 4-årigen satte den på repeat så vi hörde den säkert 200 gånger. Så nu är jag lite less.
Och så åt vi popcorn. Riktiga. Gjorda på spisen.

Idag ska vi göra en revival. Osar starkt från tidigt 80- tal. Minnen, ljuva minnen. Potatisgratäng, rostbiff och sen mumsmums.
Ja inte ihop då. Men i alla fall i den ordningen.

Gud, kan det bli mer Svenssonvarning?

Jag måste se till att få gå på Spy Bar snart så att jag får se hur dom riktigt, glamorösa vuxna har det. Dom som lever "la dolce vita"... (skojar bara)

Man gör vad man kan...

Idag har jag storstädat och möblerat om. Var på en Feng Shui föreläsning. Så jag blev lite inspirerad. Flöden, energi och harmoni. Nu är det så mycket flöden här hemma att vi tvingats binda fast barnen vid matbordet. Annars lättar dom från golvet.

Nä, men faktiskt… det blev riktigt bra. Mindre trångt. Men det ser lite konstigt ut, naket. Men man vänjer sig väl hoppas jag. Hoppas bara inte att det nakna och lite tomma gör att man rusar iväg och köper ännu mer skit för att ha nått att fylla med. Gudarna ska veta att vi inte behöver mer möbler.

Nu ska jag bara ta tag i det där med växter i varje rum. Visste ni om det? Man ska ha gröna växter i ALLA rum. Det har nått att göra med att det renar luften... Jag älskar verkligen blommor. Men jag har inte direkt TUR med blommor. Dom är så fina när jag bär hem dom... men dom antingen torkar eller ruttnar bort. Dom flesta har en lapp på dörren "Glöm inte plånboken"... jag har en "Har du vattnat blommorna?"...

Men jag blir liksom blind för lappen till slut... jag slutar se den.
Är det så för alla, eller är det bara jag som till slut slutar SE vad jag har direkt under näsan?

Det kom en främling...

I många år bodde jag i hyreslägenhet. Ensam, med kompis, med sambo och sen även med en liten, liten skrynklig pojke. Mitt första barn. Han var röd när han kom. Arg på världen. Smal som en binnikemask och ful som en gammal gubbe. Jag blev livrädd när jag såg honom.

Det där underbart rosa, varma och fluffiga kom inte. Det saliga infann sig aldrig. Jag började gråta, men inte för att jag var så lycklig att jag höll på att gå i bitar. Jag grät för att jag plötsligt insett allvaret. Att han var min och där för att stanna. Jag undrade stilla hur jag skulle kunna älska denne pojke. Och jag skämdes. För att jag var ytlig, för att jag inte kände kärlek och för att jag inte hade ett hjärta som svämmade över.

Idag har jag en liten kille med mycket spring i benen. En pojke som älskar djur och som blir alldeles lyrisk när vi åker buss. En liten människa som pratar konstant. Så mycket prat kommer ur hans lilla mun vissa dagar att jag bara vill vira silvertejp runt huvudet på honom. Han är oändligt snäll. Och jag är så otroligt glad att han kom den där strålande sommardagen i augusti, för det var precis vad jag behövde.

Han styr och ställer med sin lillasyster tills hon skriker. Precis som det ska vara. Han är manipulativ och lirkar. Precis som det ska vara. Tjurig och envis precis som mig. Och mitt hjärta svämmar över. För han är ingen främling längre.

När polisen inte har nått bättre för sig...

Idag hatar jag Sverige. Och poliser. Jag har fått parkeringsböter. Utanför jobbet. Klockan 05.04. På grund av att jag parkerat på fel sida av gatan. Det är datumparkering. Men inte en enda bil förutom min på hela gatan. Ingen snö, inga löv. Bara en trött och uttråkad polis. Som fick en kick av att skriva ut en bot. Som med darrande fingrar, lätt förhöjd puls och ett hånflin på läpparna ville runda av natten med att göra någon sur. Mig.

Kan inte förstå att vi har datumparkering till i maj när vi numera aldrig har någon snö. Det måste vara ett skämt. Åtta månader med datumparkering som ställs mot tre dagar med ordentlig pulssnö.

Blir så trött.

Vill du bli min kompis?

Läste ett inlägg om vänskap som en kvinna som bor i USA skrivit. Hon skrev att med stigande ålder och utanförskapet på andra sidan pölen, så blir det bara svårare och svårare att skapa nya kontakter. Knyta nya band och få vänner. Jag blev inspirerad. Kände mig träffad. Och som jag kände igen mig.

Som den rotlösa lovikavante jag nu är, så är detta ämne hett för mig. Har ofta känt mig både ensam och vilsen. Har inte växt fast någonstans och har ingen hemlängtan till någon specifik plats på denna jord. Detta är otroligt sorgligt ibland. Det var ett väldans hoppande i unga år och ännu värre blev det när jag skulle plugga och sen skaffade jobb. Jag har liksom anpassat mig. Kan inte säga att jag misstrivts någonstans, men inte har jag direkt stortrivts heller. Livet lunkar på och plötsligt så har det gått ett år till. Man betar av en dag i taget, för det är så man ska göra.

Vad jag motsätter mig något enormt är vissa människors attityd att man som vuxen inte ska eller KAN ha en bästa vän. Att det är så otroligt ovanligt och människor har inte tid med sånt i vuxen ålder. Har ofta fått höra att jag är konstig som strävar efter att knyta nära och ärliga relationer. Att jag hellre har tre människor som jag känner att jag kan lita på i alla sammanhang, än 15 bekanta som när det verkligen gäller, bara går upp i rök, är tydligen jättekonstigt. Idag är man tydligen någon av vikt om man kan säga ”hej” till så många som möjligt när man går på stan.

När jag idag försöker ta kontakt med människor så möts jag ofta av skepsis, av attityder som ”jag är född och uppvuxen här, har umgåtts med Lena sen jag var två år, jag behöver inte någon ny vän… det har jag inte plats för”. Leden sluter sig liksom när man försöker ta sig in.

Varför är det så? Vad är vi rädda för?

Dags att vakna nu...

Envisa unge. Det är min lilltjej det. Vaknade klockan halv tre i natt och tyckte att det var dags att kliva upp. När jag sa nej började hon illvråla. Verkligen från avgrunden. Eftersom jag inte ville att hon skulle väcka resten av världen, så fick hon ligga med mig. I två timmar låg hon sen och pillade mig i håret och sa ”mamma opp” om och om igen. Inte fan ville hon sova.

Sen var jag tvungen att kliva upp eftersom jobbet väntade. Lämpade över henne till hennes pappa och då minsann somnade hon. Varm och rosig och rufsig i håret. Själv är jag nu dödens trött.

Så nu sitter jag här och försöker skriva ihop nått om ishotellet i Jukkasjärvi och restauranger som brinner. Trött. Orden dansar framför ögonen och halsen svider. Längtar efter värmen. Sol och bad.

Jag MÅSTE byta jobb. Jag pallar inte med dessa arbetstider. Jag blir galen av för lite sömn och inget socialt liv har jag heller. För jag orkar inte. Jag hasar runt som en zombie.

Jag = en skitmorsa

En sån där dag idag. Känner mig som en riktig skitmorsa. Hög röst och hårt tag i en liten arm. Fy fan. Jag hoppas att det är för att jag är sjuk. Det här tar knäcken på mig. Nu har jag börjat hosta också. Känns som att lungorna ska komma upp. Det svider och river. Jag hostar tills jag nästan kräks. Ögonfluss. Visste inte ens att vuxna kunde få det? Eller få och få… ja ni fattar vad jag menar. Vaknade i morse och fick inte upp ena ögat.

Det här jäkla konstiga vädret gör att alla baciller och bakterier får fäste i allt och alla. Det går bara runt, runt. Hämtade lilltjejen på dagis. Sex barn hade bajsat på sig samtidigt. Stanken var som ett knytnävslag i ansiktet när jag öppnade dörren. Två stackars fröknar jobbade så att svetten lackade. ”Det är nått som går nu”, var kommentaren… Nähä? Verkligen…? Jag tycker allt går nu… det enda vi har sluppit är löss. Men dom kommer väl dom med… Hörde nått om att pojkar inte får löss? Lössen tycker inte om pojkars lukt eller vad det var? Rätta mig om jag har fel. För jag famlar i mörkret när det gäller allt vad sjukdomar heter.

Knölen är granskad. Inget farligt förmodligen. Men vi har fått en tid till en ”knölexpert” i alla fall. Hon sa att man kanske måste ta bort den. Jo, tjena. Försök karva på en 4- årig liten pojke som vill ha plåster även på sina blåmärken.

Snäll eller dum knöl?

Är förkyld. Skolkar från jobbet. Har så ont i halsen att varje gång jag ska svälja så känns det som att jag har en kastanj i halsen som far upp och ner. Med skalet med taggarna på, kvar.

När jag pratar så låter det som att jag ätit tandkräm och druckit whiskey varje dag i hela mitt liv. På Rod S är det lite småfräckt så där, lite sexigt… manligt. På mig?… not so much. Låter mest helt sjukt. Tack mamma för att du gjorde dig besväret att dela med dig av bacillerna.

Min sambo som alltid är så himla duktig och alltid ställer upp och alltid visar framfötterna och aldrig säger nej, åkte till jobbet idag. Med en svullen och ilsket blå fot. Jag fick dåligt samvete. Så jag kan inte riktigt njuta av min skolkande dag från jobbet. Fast att jag är jättesjuk. Får alltid dåligt samvete när jag är sjuk. Intalar mig alltid att det inte är så farligt, att jag borde bita ihop… att jag inte är döende, utan borde åka till jobbet. Så därför kan jag inte njuta av en helt ledig dag, utan barn och en massa tysta timmar framför mig. Jag svävar mest runt här hemma och väntar på att jag det ska bli dags att hämta barnen.

Ska till läkaren med 4- åringen. Han har en knöl bakom örat. Stor som en 10- öring. Minns ni dom? Han säger att den gör ont. Och då blir jag osäker. För han luras ibland. Riktigt bra. Och han kan på en direkt fråga om han kissat svara: Ja mamma jag har kissat. När då? Förra året. Så man vågar ju liksom inte chansa. Gör den ont, så kanske den gör det då. Och jag kan inget om knölar. Om den är snäll eller dum liksom. Jag hoppas på det första.

Söndag morgon

Livet är en prövning. Lika bra att inse det. Och luta sig tillbaka och ta det som kommer med en axelryckning. Min dotters nya favoritsysselsättning… att kasta saker. Hon har en bra arm. Grejerna kommer förvånansvärt långt. Hon borde satsa på baseboll. Skulle bli en bra pitcher. Idag har hon kastat tuggade mandarinklyftor på våra fönster. Det är bara att andas djupt och torka. 4-åringen valde i sin tur att smörja in sin gigantiska plastdinosaurie med ett limstift. Sen slog han in den i hushållspapper. Tålamod. Djupa andetag. Kör den i skrivande stund i diskmaskinen. Jag ber en stilla bön att den inte smälter.

Gick en morgonpromenad med hunden. Diarré. Försökte ta upp det eftersom jag alltid skäms när hon skiter och jag inte har någon påse med mig. Idag hade jag som tur var en påse. Men diarré är inte lätt att handskas med. Dessutom var påsen trasig. Upptäckte detta för sent. Körde handen rakt igenom påsen och grepade hund diarré med bara handen. Jag tror jag får SPUNK! Men det var bara att torka av mot snöfattigt gräs och gå med handen rakt framför mig tills vi kom hem.

Nu ska jag fika. Här tar karaktären slut. Jag måste ha energi.

Bildbevis...

Tallin vackert


Tallin kitsch

Skattkammaren i garderoben...

Ok flickor… hur har ni det med troslådan egentligen? Om ni får vara brutalt ärliga och inte dölja något? Låter ju inte som ett särdeles hett ämne, men tro mig… det ÄR det. Har funderat mycket över min egen låda och vad som hände… vart det gick helt fel liksom? När jag började dela upp trosorna i ”fina och fula”… och VARFÖR jag började göra det?

Menstrosorna? Känner ni igen dom? Kom igen… det är inte bara jag som har särskilda trosor för månadens jobbiga dagar. För hur mycket man än pluggar igen och fyller upp så läcker det ändå. Jasså? Det gör det inte hos er… minsann… intressant. Då är ni nog ett unikum.

Hur som helst. Skulle ta en dusch. Det har varit jul och nyår och vi har varit borta och vi har tagit det lugnt. Problem inser jag nu… jag hade inga ”fina” trosor kvar… bara dom riktigt fula som ligger och skäms längst ner i ena hörnet. Trosorna som skruvar besvärat på sig och som för länge sen förlorat både färg och form. Trosor där gummitrådarna i resåren börjat titta ut. Trosor som jag sen länge borde ha donerat till vår tik. Hon har dom när hon löper. Ja, det ser helt galet ut, men vi slipper i alla fall blod på golvet. Skitpraktiskt!

Nu skäms jag. Minns tiden då man med rosiga kinder stod och tummade på små rosa spetstrosor på H&M och andades alldeles hänfört. Åh, vad fina! Kommer säkert både skava, klia och skära in… men vem bryr sig... dom är ju så fiiiina. Det känns som en hel livstid sen. Nu är det vitt som gäller, bomull, stabilitet. Shit! Jag har blivit kärring.

Numera stirrar jag hänfört och nästan lite förfärat på trosorna som består av en sytråd och en lapp på 3x3 cm. Nu får jag fan skärpa mig. Så här kan jag inte ha det. Och när jag ändå rensar så ska även sambons kalsonger sen gymnasietiden out the door. Han har ju fan hål i grenen på sina. Skiter i att han gnäller om att dom är så mjuka och bekväma. Som gamla, gedigna lakan.

Mental note- nya trosor ska inhandlas på måndag. Och inte i flerpack.

Våren efterlyses!

Jag vill att vintern ska vara borta. Över. Gone. Jag vill återuppta mina långa promenader i ensamhet. Känna svetten rinna utmed ryggen och den lätta smaken av metall i munnen. Låta tankarna förvirra sig som ett förvridet träd. Helt osammanhängande och underbart fritt.

Just nu är det så kallt här att jag fryser redan innan jag klivit ur sängen på morgonen. Jag sjunker djupare ner i soffan och stirrar envist mot tv:n. Jag tänker inte gå ut nu. Förresten så har jag ingen MP3- spelare längre, så jag kan inte lyssna på musik och då är det astråkigt att gå. Så jag tänker sitta här tills det antingen blir vår eller nån ger mig en ny MP3- spelare. Which ever comes first.

Jag har jättetunn benstomme. Alla tjatar om hur jag smal jag är. Att jag skulle må bra av att gå upp i vikt. Eller i alla fall inte NER. Jag är fullt medveten om att det är ett hån mot alla som kämpar med vikten. Men det här är min vardag och mitt baggage. Jag trivs inte i min kropp just nu. Jag är smal, jag vet det. Men jag känner mig inte hemma. Saker har förändrats, förflyttats.

Har fött två barn och gillar inte vad det gjort mot mig. Det är som om jag satt på mig ett par vadderade mormorstrosor och fått ett extra lager över rumpa och mage. I övrigt är jag lika spinkig som förr. Ljuger och säger att jag är glad över spåren barnen satt i kroppen. Men det är jag inte. Vill ha den kropp jag hade. Mina bröst suckade djupt och kröp in i ryggmärgen efter att jag ammade min dotter. Inte ens om jag hotade dom till livet så skulle dom orka sträcka på sig.

Så nu får fan våren masa sig hit. För börjar jag gå nu så slutar det väl med att jag halkar och bryter benen. Det skulle ju vara just lovely!

Lära av varandra....

Jag gillar människor med en historia, med ett öde…. en berättelse. Människor som har nått intressant att berätta, som ser mig djupt i ögonen och naglar fast mig. Som hugger tag om strupen på mig och manar till stillhet och som sakta vecklar upp ett liv, likt skalet på en apelsin.

Människor som upplevt saker, både bra och dåliga och som överlevt och trots smärta i rösten och ärr på djupet, inte skäms. Som raka i ryggen kan stå för ett liv som kanske inte varit så jävla kul, som kanske mest gått ut på att inte lägga sig ner och dö. Människor som faktiskt överlevt och valt livet. Så intressant att jag får gåshud.

Alla människor har sin historia och alla är vi olika. Man ska aldrig förringa en annan människas historia. För något som är en bagatell för mig, kan vara ett berg för någon annan.
Låter ju himla fint… lite pretentiöst så där. Men ändå sant. Min skräck är inte din och ditt förakt mot något, kan vara det som jag släpar runt på varje dag.

Så… jag ska vara ödmjuk… jag vet inte allt, har inte alla sanningar. Jag trevar mig fram och vissa dagar blir det jävlig fel, andra dagar skitbra. Då är jag så hjärtansglad att jag flyter fram. Stolt över att jag tog mig an en rädsla, övervann min ångest. Att jag ringde det där samtalet eller tog ett beslut.

Det är lite som att träna en hund. Bra resultat = belöning. Jag tror vi glömmer det alldeles för ofta. Belöningen. Klappar oss själv alldeles för lite på axeln. Så nu gör jag det ”klapp, klapp”… ni duger alla ni där ute. Ni är inte perfekt. Och det är det som gör er så fina. Mänskliga. Intressanta att lyssna på. Att ha som vän, maka, vän eller syster… vi kanske inte tycker lika alla gånger och vi kanske blir osams. Men hur kul skulle det vara om alla hade blå ögon, gillade röda bilar, drack vitt vin och lyssnade på Rod Stewart? Var skulle utmaningen ligga? Livslärandet?

Ideal...

Hörde för ett tag sen talas om att i vårat grannland helylle Norge så klassas det som ett handikapp att som flicka/tös/kvinna vara över 183 cm lång. Om detta stämmer så blir jag helt förstummad, helt förbluffad, irriterad och…. ledsen. Handikapp?

Vem fan kom på det? Vilken norm? Vem har godkänt det? Finns det inskrivet i någon stadga?
”Du är fullt frisk, men eftersom du är 183 och en HALV centimeter lång så räknas du som skadad. Mindre värd. Här får du ett papper med en fin stämpel på, så att du får ekonomiskt stöd. Det måste vara fruktansvärt att vara handikappad som du.”

Tänk var världen är sjuk egentligen. I ett annat land som heter Kina borrar unga flickor in långa skruvar i sina ben för att sakta tvinga dom att bli längre. Under flera månader lider dessa flickor ett kval värre än döden för att kanske på sin höjd bli 4 cm längre.

Nu är jag bara 180 cm lång… men det får mig osökt att fundera på min ungdom, mina tonår framför allt. Hur jag alltid kände mig som långe Jan på Öland. Hur jag kröp ihop och krökte på ryggen för att jag skämdes över att jag alltid var huvudet längre än alla andra. Än idag kan jag komma på mig själv med att jag liksom anpassar mig till sällskapet jag är med. Måste se helt jävla sjukt ut. Måste sluta med det. Ser mig ibland i ett skyltfönster… smal och gänglig. Inte riktigt hemma i min egen kropp. Hur länge ska det vara så?

Bodde några år i USA och där var jag ju alltid längst. Och inte så lite heller. Medellängden på amerikanska män är väl runt 170 cm. Så det märktes ju rätt snabbt. Men jag lärde mig att stå på mig. Killarna sa: ”Shit vad du är lång”… jag svarade: ”Nä det är du som är kort”… Ibland fick jag hångla, ibland sket det sig. Men allvarligt? Man tröttnar ganska fort på att få sitt utseende kommenterat. Tänk att vara modell… ständigt kritiserad, ständigt under lupp. Fy fan!

Bävar verkligen för att min dotter ska bli äldre. Börja nypa sig i sidan. Tacka nej till maten och kommentera människor hon ser. Stå och sucka i timmar framför spegeln. Dom borde prata mer om kroppsmedvetenhet och självkänsla på biologilektionerna, inte bara trä kondomer på gurkor och prata om herpes. Tro mig, den skiten lär dom sig i alla fall, någon helt annanstans.

Hur ska man orka vara ett bra stöd för sina barn när man själv känner lätt ångest när modellerna i dom glassiga tidningarna ler förföriskt tillbaka mot en när man trött och sliten, klädd i mysbyxor och kepsen neddragen över ett bångstyrigt otvättat hår, står och hänger i kassan på ICA en torsdagskväll.

Det är väl så… vissa dagar får det räcka med att bara komma ihåg att andas.

Just ja...

Ni som inte lämnat spår hos mig tidigare och tycker att det är hemskt naket här just nu kan kanske roa er med att läsa mina gamla inlägg så länge... det tar kanske ett tag för mig att få upp ångan och fylla denna sida med något meningsfullt.

Gamla bloggen hittar ni på: http://swedgrl.blogspot.com/


Kram så länge och god fortsättning och allt det där- till alla!

På ny kula...

Så kan det bli ibland. Man vänder blad helt enkelt. Välkommen hit kanske jag ska säga. Välkommen tillbaka till en del andra. Jag har bloggat ett tag nu, men bestämde mig för att börja om. Lämna det gamla bakom mig och ta tag i det nya året med glädje, optimism och lite jävlar anamma. Så detta är min nya blogg. Visst är den fin? Som en ny bok som man knappt vågar öppna för man är rädd att bokryggen ska få en ful skåra.

För er som inte vet vem jag är och som ramlar över detta svarta hål i denna stund, så kan jag väl säga att jag heter Johanna, är 32 år har två barn som just nu suger mycket energi. Dom är som två Duracell kaniner. Ingen hejd vissa dagar. Jag jobbar som journalist, på TV.

Det här är mitt liv och min vardag. Min resa mot det okända. Jag fyller mina tomma vita blad i boken med allt mellan himmel och jord. Undrar ni något så fråga bara. Jag frågar allt möjligt hela dagarna, så inga frågor är fåniga.

Nu kör jag då....