Det sitter i huvudet var det någon som sa...

Ett tecken på att barn utvecklas olika är att min dotter som är drygt två år gör fullkomligt perfekta små kullerbyttor. Ni vet huvudet mellan benen, håll ihop benen och kom runt på rumpan. Det kan inte ens jag. Känns som kroppen ska falla sönder, som att jag ska bryta nacken och allt sticker rakt ut åt alla håll. Kan än idag höra orden när min idrottslärare på högstadiet sa till mig (inför en hel klass) att det ju ändå var skandal att jag aldrig kunde lära mig att hjula. Hur svårt kan det vara, sa han.

Däremot så är min dotter inte speciellt intresserad av toaletten. Än mindre pottan. Den bär hon mest runt på, bitvis sitter den på huvudet som en illröd hjälm. Jag mässar om att hennes kusin minsann inte har blöja längre och att hon minsann sitter på toaletten. Då tittar min tvååring på mig med stora blå ögon, precis som om jag drev med henne och säger: K stor flicka, N liten.
Nu är det ju så att det inte skiljer mer än tre veckor mellan flickorna. Men ungen har ju en poäng. K är äldre. Om än markant och alla mognar vi olika.