I deserve... I deserve... to prosper...

Tänk hur det är. Hur man funkar. Som den lilla människa man nu är. Hur fort man anpassar sig till rådande omständigheter. Jag älskar mitt nya jobb. Det är bara tredje dagen och jag har fan ingen aning om vad jag håller på med. Men det är roligt. Och alla verkar ha någon absurd övertro på att jag ska klara det där med en enorm marginal när jag flyger över höjdhoppspinnen.

Själv sitter jag mest och undrar över vad dom pratar om, vad alla förkortningar betyder och vad dom egentligen pratar om på sina sjutton möten varje dag. Ödmjuk. Och road. Det är vad jag är just nu.

Tre dagar in på det nya jobbet så säger dom att jag ska åka till Japan. Jag? Jag var tvungen att vända mig om för att se om dom kanske pratade med någon som råkade stå bakom mig. Men nä… det var mig hon tittade på… jaha, sa jag… ok… vad kul! Och sa log jag väldigt proffsigt och försökte se ut som att jag varit där förut. Du ska besöka ett tryckeri som vi funderar på att anlita, sa hon. Kolla hur deras papperskvalité är. Och färgerna på trycksaksproduktionerna. Självklart sa jag. Men sen fick jag fundera resten av dagen på vilka trycksaksproduktioner hon menade. Våra, eller rent generellt??

Det är så jävla coolt. Jag ska få åka till Japan. Och jag som har japanska för nybörjare som ljudbok. Vilket sammanträffande. Jag vet redan hur man säger taxi, öl och huvudvärkstablett. Allt man behöver kunna. I’m set to go!