Vad är oddsen...

... för att bli varslad från samma arbetsplats? Två gånger. Under loppet av tre månader. Det är inte så roligt nu.

Det fula skymtar nu...

Det är nu det börjar bli så där fult. Ute. Smutsigt, brunt och tråkigt. Dött och oinspirerande. Allt kommer fram. Skräpet ligger i drivor. Går på promenad med hunden och har en liten kille i släptåg. Städpatrullen. Han bär på en ICA- kasse och plockar från gator och diken. Papper, plast, godispapper.

Frågar om allt. Undrar vad det är. Undrar varför vuxna slänger så mycket i naturen. Bra fråga svarade jag. För att dom är dumma. För att dom inte förstår att djuren kan äta upp det och bli sjuka. Han förstår inte hur DOM inte kan förstå. För det gör ju uppenbarligen han. Med sin ICA- påse.

Sen bär han hem allt. Till oss. Och tycker att vi ska spara det. Typ slutförvara det. Jag sa nej.

Me want... really, really bad....

I min fantasi så är detta inget problem. Det är bara att handla. Men så är det ju inte riktigt på riktigt... inte i mitt liv iallafall.... Men drömmar går ju. Och fina är dom.

Jag lyfter på hatten...

Måste ge Gunde Svan en stor eloge idag. För att han hade insikten och modet. Som idag valde att hoppa av som chef för det svenska skidlandslaget. Tycker det visar på stor styrka och förmågan att prioritera. Det håller nämligen på att gå åt helvete på hemmaplan för Gunde. Kan lätt bli så när man jobbar 70-80 timmar i veckan.

Han säger själv att han inte haft några som helst problem med att jobba så här mycket. Men att det gått ut över hans familj. Och nu är det dags att tacka för sig. Många människor (läs män) jobbar för mycket men kommer aldrig till insikt. Knappt ens när hela familjen har dragit.

Hjulet rullar fortare och fortare och man lägger all koncentration på att hålla takten och inte ramla.

Så idag lyfter jag på hatten åt Gunde. Som valde sin familj.

Kladdkaka... minsann....

Alltså jag vet inte. Jag tycker inte det är snyggt. Snarare tvärtom. Haremsbyxan. Har ni sett den? Reklamen från Gina Tricot? Finner inte ord för hur fult detta är. Det ser ju ut som om hon tagit på sig en tröja på benen. Och sen bajsat på sig. Varför vill man ha på sig något sådant? Otroligt fult och osmickraden.

För övrigt så kan jag inte alls med modet alls just nu. Det är aprikost och det är chockrosa. Det är konstiga material och det är fula mönster. 80- tal. Sonny & Crocker all over again. När jag väl hittar någonting som jag vill ha så är det alltid en skir sommarklänning för 3000 kronor som är så liten och tight att jag inte ens får upp den över låren. Dessutom är den så tunn att jag måste ha andra kläder under för att inte se naken ut.

Annars så kan jag meddela att jag ska göra en kladdkaka GRANDE ikväll. För er som undrar. Jo jag ska unna mig minsann. Saliven rinner. Som på Pavlos hundar.

Det värsta är över...

Jag tror jag har blivit en sockerpolis. Min svägerska har hjälp mig lite på traven. I sitt nitiska försök att undvika allt vad socker, tillsatser, smakämnen, förtjockningsmedel och soyalecitin heter. Så har hon liksom smittat mig. Och nu känner jag mig lite paralycerad. Vad kan man liksom äta? Utan att dö. Och bli självlysande. Eller få ungar som studsar som bollar mot väggarna hemma.

Handla ekologiskt säger hon. Jaha svarade jag... men det är ju så dyrt? 12 kronor för vanliga bananer och 42 för ekologiska. Typ.

Nu har hon varnat mig för rökaromer. Allt som innehåller detta ska ni undvika. Typ skinka. Det är tydligen jätteläskigt. Cancerogent. Fake och skit och fusk! Läs på paketen.

Jag märker att jag mer och mer väljer bort saker. Äter inte sockret fast att det finns där. Är inte lika sugen längre. Tror att jag liksom detoxat bort suget. Får dåligt samvete efter att jag tryckt i mig en mums mums. För egentligen. Om jag ska vara riktigt ärlig. Så var jag liksom inte sådär toksugen. Men jag tryckte i mig den ändå. För det är ju så man gör. När det ligger framme och alla andra tuggar.

Länsar inte längre frysen på allt som min äkta hälft bakar. Kommer till och med på mig själv med att jag glömmer bort att det faktiskt finns där. Tro det eller ej. Men lite tur är det nog. Att han inte bakat rimbobullar. Vet ni hur sjukt goda dom är? Skulle kunna äta dom till frukost. Allihopa. Lätt.

Och den jävla snön vräker ner... igen...

Gud, jag känner mig pruttråkig. Ful, slapp och likgiltig. Stirrar på min tråkiga blogg och försöker VERKLIGEN komma på nått kul att berätta. Nada!

Snön vräker ner. Hatar det. Ungarnas vinterkläder är dyngblöta, skitiga och luktar urk. Skulle vilja elda upp dom.

Inbillar mig att det är så här björnarna känner sig när dom går i ide. Jag vill också gå i ide. Inser att jag borde gjort det för länge sen. För nu vill jag inte mer. Nu orkar jag inte vara hurtig och käck längre. Jag är trött och jag är less. Om inte solen kommer NU så vet jag fan inte vad jag gör.

Energin är på noll. Jag är dränerad. Batteriet hostade till och dog. Och här står jag nu. Lite förvirrad och rådvilll.

Inser att Katie Holmes lagt 400 000 på sin senaste makeover. Hon har numera plasthår och nya gaddar. Smink för flera tusen och ny garderob. Funderar på om det skulle funka med flytspackel. Maken kanske kan köra mig till närmsta lackerare och be dom motivlacka mig. Kunde vara kul. Gå till jobbet som Meg Ryan. Innan hon gjorde läpparna.

Det är antingen det eller att börja knarka. Men det är jag väl för gammal för. Och hur skulle det se ut förresten? Om jag började knarka? Jag bor ju för fan i förorten. Och har två kids.

Smart kille...

Läser i dagens morgontidning om Santino. Gorillahannen i Furuviksparken som varje morgon, mycket metodiskt och långsamt samlar stenar och lägger i en prydlig liten hög. För att ha. När han blir sur. På folk. Som glor. Då kastar han sten på dom. Förstår honom. Man kan bli rätt less ibland. På folk.

Kan inte låta bli att skratta för mig själv. Hur lika vi är ändå. Skillnaden är väl att vi människor inte kastar sten. På folk. Inte under normala omständigheter i alla fall.

Magen knorrar och talar högt nu. Efter två dygn utan mat. Vågar inte äta mycket. Några kex och te har det blivit. Hatar magsjuka. Känner mig helt slak och darrig i flera dagar efteråt. Maken påstår att han gick ner tre kilo på ett par dygn. Vet inte om det stämmer. Hoppas inte han smittar sina kolleger bara. För iväg på mötet i Kolmården. Det skulle han. Någon sa att man smittar 48 timmar efter att man spytt senast. Vet inte om det stämmer heller.

Kanske inte så konstigt att sjukdomarna på ungarnas förskola verkar gallopera runt om och om igen. Folk håller inte sina sjuka ungar hemma. Har en väninna som är förskollärare. Hon berättade en höst om tre syskon som hon hade på sin avdelning. Ungar som fick löss. Mamman rakade av dem håret. Flickan också. Och skickade tillbaka dem till förskolan. (jag vill hellre säga dagis, men vet att många blir sura då. Så jag är snäll och säger förskola. Fast att det ligger konstigt i munnen) Sen galloperade lössen runt på avdelningarna. Ett par varv. Innan dom fick bukt med det. Äckligt är vad det är.

Nu vill jag bara ha vår. Det är det enda jag önskar. Vaknade upp till snökaos. Igen. Igår rasade snön från taken i stora klumpar. Idag snöar det. Ska komma 25cm till i morgon bitti. Jag är ensam med barnen. Och jag hatar att skotta. Och det är ju ingen idé att skotta nu när det ändå ska snöa hela natten.

Veckan som gick...

Nytt jobb. Igen. Det surrar i huvudet och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Så mycket att ta in. Så mycket att få rättsida på. Ett sammanhang. Vet inte om jag förstår. Tonvis med information som dom andra sparat i hjärnan under år av jobb, möten och beslut. Rutiner och sätt att arbeta. Rädd att jag inte håller måttet. Hatar mitt tvivel.

Magsjuka. Lilltjejen började i torsdagsnatt. Nu är det sonen som kräks så att hela den lilla späda kroppen skakar. Har ont i magen. Misstänker att jag bär på nått jag också. Det värker och gnager. Tokvärker. Mår inte illa, men är helt klart inte på topp.

Min man försvinner på resa i morgon. Tre dagar blir han borta. Tre dygn. Många timmar. Ensam. Hatar att vara ensam med barnen. Kan inte rå för det. Rädd för att det ska hända något. Bävar för ensamt ansvar. Har inte tålamodet. Känner att jag inte räcker till. Att jag inte håller måttet. Att jag inte hinner allt,orkar allt. Blir galen på "mamma, mamma, mamma".... hela tiden, om och om igen som en dålig skiva som hakat upp sig.

Kan inte äta min mat utan att tvingas medla, hota och lirka. Försöker laga god och näringrik mat som ingen vill ha. Hatar pasta. Spyr på pasta. Skulle gladeligen slippa att äta pasta resten av mitt liv.

Kan inte gå på toaletten utan att få besök. I tre dygn. Gud hjälpe mig!