Frihet!!!

Nu försvinner jag ett tag. Det är semester. Västkusten hägrar. Har gjort soldansen och hoppas på mirakel. Men... den svenska sommaren är lynnig i år. Så jag har inte så stora förhoppningar.

Önskar er alla en fin sommar och ledighet. Jag är tillbaka på ett kick. Ni vet hur det. Det går alldeles för fort när man har roligt.

Tack ni som läser det jag skribblar ner här. Tack ni som kommenterar. Då vet jag iallafall att jag inte är helt ensam här. Det känns skönt. Kram till er!

Den nya tidens klotter...

Something planned gör vardagen lite finare.

Ibland är man lite less liksom...

Det här har jag velat göra sen jag vaknade i morse. Idag har det inte handlat om att leva utan om att överleva. Att komma gång, ett andetag åt gången. Fan vad jag är trött.

Att vara annorlunda....

Vad är det som händer...? Ska det börja nu? Redan..?? Himmel vad ledsen jag blir. Skulle borsta tänderna på en bångstyrig, snart 5- årig son, igår kväll. Han höll på med en massa saker, utom det jag ville att han skulle göra. Stå still och öppna munnen. Lägger märke till att han med vardera pekfinger står och lyfter upp ögonlocken. Spärrar upp ögonen och sliter i huden kring sina djupt blå ögon. Han är solbränd i ansiktet. Håret solblekt. Med bekymrad blick granskar han sig själv och utbrister:

- Mamma varför är mina ögon så konstiga?
- Vaddå konstiga? Dom är väl inte konstiga?
- Jo, dom är sneda. Varför har jag inte lika ögon som X?? Runda...
- Varför ska du ha det?
- För då ser ögonen ut så här. Större. (och så sliter han i ögonlocken)
- J du har jättefina blå ögon.
- Nä. Dom är konstiga.

Då blev jag ledsen. För att han tycker att han ser annorlunda ut, för att han vill se ut som någon annan. Och för att han känner att han inte duger. För att han är liten och inte har växt klart. Men hur förklarar man det för en unge som inte ens fyllt fem år..?

Award....

Ok... nu ska jag vara seriös ett tag. Dom två undre inläggen skrev jag i morse. På jobbet. Klockan fem på morgonen.

Nu tänkte jag skryta lite. Eftersom jag är så stolt. Och blev så vansinnigt glad. Jag har fått en utmärkelse. Av en bloggkollega. Tack Tingeltangel! Fina ord som värmer... och juryns motivering lyder:

"Jag vet inte om Du bryr dig ett dugg om virtuella utmärkelser men det struntar jag i. Du får den i alla fall. Bara för att Du är så hämningslös, så ärlig, så mitt i prick. Dessutom skriver Du fantastiskt bra. Mycket bättre än många av dina kollegor."....

Me proud!

Jag fortsätter på snusktemat...

Ok… inte för att jag ska snuska ut någon nu. Jag berättar inte detta för att ni ska ta avstånd. Sluta läsa mig blogg. Eller för att ni ska vända er om och kräkas i närmsta papperskorg.

Jag har fått nagelsvamp. Jupps! Smarrigt värre. Bara så där. På ena stortån. Var på manikyr under semestern i USA. Och som ett brev på posten. Det var billigt. Men en sylta. Så jag får väl skylla mig själv antar jag. Så nu är det flippflopps som gäller för min del fram till julafton. Tur att det är sommar.

Känner mig som en gammal ovårdad tant. Tvättar fötterna helt maniskt. Så nu slutar det väl med att jag får torreksem eller nått ovanpå detta. BLÄ!

Jag lär mig nya saker varje dag. Min sambos mamma är fotvårdsspecialist och hon muttrar nu i bakgrunden… inte nagellack på tårna mer än ett par veckor åt gången…. Så nu vet ni det.

Trodde det bara var gamla gubbar som fick sådant här. Tur att det inte ser snuskigt ut, för då hade jag nog inte kunnat leva med mig själv. Lite deppigt är det. Att jag inte kan ha nagellack nu. På hela sommaren. Skit!

Åh herregud....

Denna lilla tingest verkar ha funnits länge på marknaden? Har gått mig helt förbi. Menskoppen. Vet inte om jag ska börja skratta hysteriskt eller storgråta. Men HALLÅ vad är detta? Något ni känner till? Använder?

Enligt Apoteket så förbrukar varje kvinna ett helt rum med mensskydd under sitt liv. Eftersom den här lilla koppen kan användas i upp till tio år blir miljöpåverkan betydligt mindre.

Ok. Fint. Toppen. Men, nä tack. Jag vill inte kliva omkring med en liten kopp mellan benen. Har svårt nog att komma ihåg att fippla med dom skydd som jag faktiskt har idag. Detta känns äckligt rent ut sagt.

Ledsen, men jag är nog en av dom som kommer fortsätta fylla på mitt rum med trosskydd. jag källsorterar faktiskt. Maniskt. Så jag tänker inte få dåligt samvete av detta. Att jag inte tillhör koppgenerationen. Och förresten. Detta är så typiskt. Aldrig i livet att en man skulle gå omkring med en liten kopp mellan benen.

Och nu tänker jag inte berätta nått mer om detta. Hur den används och så. För DET är att ta i överkant. Ni vill inte veta. Tro mig. Inget för tjejer som är rädd för att sunka ner händerna iallafall kan jag säga.

Att ha tråkigt kan få konsekvenser...

Regnet öste ner idag. Jag hade vansinnigt tråkigt. Så jag bestämde mig för att måla på väggen. Nu vet jag hur ungar tänker när dom kommer fram till att det är en bra grej att måla. Just på väggen. Det är faktiskt roligt.

Nu hoppas jag bara att jag inte inspirerat mina egna ungar till att måla på väggen. Svårt att förklara att det här är "konst" och deras kludd bara är nått som förstör en hel vägg.

Vad det är för nått? Dom exakta koordinaterna för vårt hus.

Hund & Katt

För många år sedan sa sa en mamma till mig: Det funkar så otroligt bra med barnen nu när dom kan leka ihop. Den perfekta kombinationen på syskon måste ändå vara två och fem år.

Vilket skämt! Mina ungar har nu inlett "hund & katt"- fasen. Vilket innebär att dom slåss, skriker och sliter saker av varandra utan avbrott. Det fräser och väser hela tiden. Smockan ligger hela tiden på pass och det gnälls för minsta småsak. Jag är less. Jag tycker inte det är kul att vara morsa just nu.

Någon som vill ha dom? Jag säljer dom. Och dom är jävligt billiga just nu. Kommer ni hit och hämtar dom, så att jag slipper bry mig i frakt och sånt, så får ni dom gratis. Säljer dom helst ihop. Dom är ju trots allt syskon. Lite rädd för att dom ska känna sig ensamma och vilsna utan varandra. Det här med att alltid ha någon att tjafsa med har ju blivit en vana liksom.

Öh nä.... du är inte en cool morsa!

Fredag. En vecka kvar. Känner hur jag har saktat ner redan nu. Det går så trögt. Som på upploppet efter en riktig mara. Hur fan hittar man motivationen..? Den sista orken? Vill bara lägga mig ner nu. Skita i allt. Dricka vin och läsa böcker.

Idag har min dotter stoppat Play Doh i näsan. Det gör tydligen skitont. Svider. Hon gallskrek och sen rann det lila snor ur näsan på henne hur länge som helst. Så kan man också göra när man har tråkigt. Fattar inte hur dom kommer på allt?

Det här med att ha barn är svårt. Jag inser det mer och mer. Det handlar så mycket om att forma en människa till att vara stabil och förnuftig. Ibland tvivlar jag skarp på hur fan det ska gå egentligen. Så många små saker som hela tiden dyker upp. Som kräver ett beslut och ett ställningstagande. Jag tror jag kan vara ganska sträng. Eller inte sträng… men jag sätter gränser. Och ibland bli gränserna så otroligt tydliga när jag inser hur grannarna gör, eller när jag hör hur någon bekant löser saker och ting.

Som scharlakansröda streck blir dom. Gränserna. Vi har en grannpojke på 5 år som kan ringa på här långt efter åtta på vardagskvällarna ibland. Då funderar jag. På om det är jag som är för sträng som vill få mina barn att varva ner för kvällen. Eller om det är grannen som inte lägger så stor vikt vid just läggdags?

Jag hör bekanta som ”skrattfnissar” när dom berättar om deras 13- åring som vill bli hämtad i stan klockan fem på morgonen. Om bekanta som låter sina 12-åringar pierca naveln. Vet inte om jag tycker det är så jävla coolt. Snarare tvärtom. Skulle aldrig låta min 13- åring vara ute till fem på morgonen.

Men jag är väl en tönt. En hård och sur gammal nucka.

Ammen.... allvarligt?

Ok… i det jobb som jag har får jag höra en hel del. Både saker som jag blir glad över och saker som berör av andra anledningar. Okloka människor som inte verkar ha alla kameler hemma i stallet eller alla bestick i lådan berör speciellt. Vi kan kalla dom idioter. Det blir nog enklast så.

Som ni kanske vet så bor jag på stäppen. Ja, i alla fall nästan. Det är inte långt dit i alla fall. Här traskar alla möjliga djur. Det är inget konstigt med det. Åker man en bit utanför stan så har folk både älgar, björnar och vargar traskandes över tomten. Man anpassar sig liksom. Runt djuren är det elstängsel och man går aldrig ut i högt gräs utan stövlar. Gör man det så får man skylla sig själv. Så är det.

Hur som helst… vi hade en incident i våras… en av många ska jag väl säga. Men i alla fall. En man var ute och röjde skog tillsammans med några polare en varm marsdag. Han befinner sig mitt i skogen och det är varmt och skönt. Snön smälter och livet är underbart. Han röjer skog och det låter rätt illa. Han väcker en björnhona. Som blir ilsk. Som attackerar honom. Dom skjuter henne. Ok… so far so good….

Det är bara en liten grej som stör mig. Som gör mig förbannad och som gör att jag klassar snubben som idiot. Lågbegåvad och helt tom i huvudet. Han kräver nu skadestånd av staten. 300 000 kronor vill han ha. För vad? Jo, för att han blev attackerad av en björn och skadad i ena armen. Motivering?

Han anser att det är staten som äger rovdjuren. Det är staten som bestämt att vi ska ha kvar rovdjuren. Och då får staten ta sitt ansvar när sånt här händer. Det är bara för lilla staten att betala.

Jag häpnar. Jag kokar. Vilken jävla jubelidiot. Du var i hennes revir, du väckte henne och hon blev rädd och försvarade sig. En olyckshändelse. Get over it!

Me want- BAD!

Marc Jacobs. Behöver jag säga något mer? Jag tror jag börjar svettas...

Det är väl jävla märkligt alltså...

Idag stör jag mig. På grannarna. Som inte verkar ha någon skam i kroppen. Som inte bara är lite fräcka, utan verkligen löper hela linan ut. Dom var typ nästan sist ut att bygga på gatan där vi bor. Inget konstigt med det. Men det jag stör mig på är deras sätt att försöka passa in.

Det började med att dom målade sitt hus i EXAKT samma färg som några andra grannar. Sen gick dom vidare till att fixa EXAKT samma utebelysning som några andra grannar. Och nu... det jävligaste av allt... för nu är vi nere på detaljer. Det som verkligen GÖR ett hem. Dom har köpt en likadan brevlåda som oss. Bara så där. Utan att blinka. Blir så förbannad.

Hur fan vore det om ni skaffade en egen stil? Och en egen smak? Härmapor. BLÄ!

Gotta love Wij trädgårdar...

Jag blir galen...

Jag lever ihop med ett monster just nu. Hon driver mig till min absolut yttersta gräns. Varje dag. Hon gör mig alldeles svettig och helt vansinnig. Allt är en kamp. Och för att hon inte ska vinna varje gång, så tvingas jag ibland lyssna till gallskrik och avgrundsdjupa hulkningar i två timmar. jag envis på min kant. Hon djuriskt arg på sin.

Hon är två år. Hon är lik mig. Hon är min avkomma och jag skäms. Fan, var jag verkligen sådär som barn? Jag hade hatat mig själv om jag mött mig själv som tvååring. Min sambo slår ut med händerna och hånflinar. "Ja inte har hon fått det där av mig iallafall."... "Nä för du var ju en kuvad tönt som barn. Utan vilja och lust att utforska"... svarade jag. Taskigt jag vet... men fan, han skyller ju allt jobbigt på mig och mina kassa gener. Som jag tydligen delat med mig av i överflöd.

Ibland blir det galet...

Morgonsamtal mellan stressad mamma och snart 5- årig son:

- Mamma, jag vill ha mina kamoflageskor idag.

-Men dom är ju alldeles för stora. Dom glappar.

-Nähä... kolla härå. Hela foten passar. Visst. Så de så.

Våga vägra sport..!

Jag är trött. Allt pratande om hur bra jag är på allt har satt sina spår. Det ekar i huvudet. Bollen där inne studsar lite lamt. Nä den vaggar mest. Orkar inte sträcka på sig idag. Trots detta lyckades jag läsa ett helt jävla fotbollsreferat i direktsändning, utan att staka mig. En enda gång. Liten seger för människan, ett stort för hela sportmänskligheten.

Bryr mig inte om sport. Så värst. Hejjar på Sverige, men tittar bara när det går bra. Går det inte bra så är dom ena jävla losers. Så är det bara. Fast jag skulle ju fucka upp på en gång om jag blev tilldelad en boll och ombedd att prestera. Jag skulle lägga mig ner och gråta på en gång. Hysteriskt. Så där pinsamt. Och tjejjigt. Så jag ska inte säga nått.

Har inte så mycket erfarenhet av sport. Simmade en gång i tiden. Och spelade basket. Men det var bara för att jag var långt. Hatade det. Hela tiden. Vete fan vems idé det var att knuffa in mig i ett gäng med hormonstinna och revirpinkande tonårstjejer. Dom hatade mig. Med all rätt. För jag sög. Men dom kunde ha varit lite mindre elaka. Bara lite. För 100 år senare så går jag nu här. Med mina ärr. Min traumatiska barndom. Det svider som fan. Men en liten tröst är ändå att ingen av dom blev proffs. Inte dom heller, ska jag väl säga.

Så där ja...

Nu har jag sagt upp mig. Som vanligt så överträffar ju fantasin, verkligheten. Det gick lugnt till väga. Städat. Hon sa till och med "grattis"... fast å andra sidan- vad skulle hon göra? Ställa sig upp och skrika åt mig, springa runt och veva med armarna och tugga fradga? Nä, det gick proffsigt till.

Nu återstår bara striden om när jag ska få sluta. Jag vill sluta ASAP. Hon vill att jag jobbar augusti ut. Så nu får vi kanske tjafsa lite...

Beslutet är taget. Jag tog tjuren vid hornen. Nu väntar nästa utmaning. Känns lite läskigt.

Adios..!

Min våta dröm. Här står jag så. Har redan spelat upp scenariot i huvudet flera gånger. Det kan gå skitbra. Det kan gå åt helvete. Två versioner. Men det spelar ingen roll. Jag skiter i vilket. I morgon måste jag börja drömma nytt. För i morgon måste jag bocka av en dröm på min långa lista. Min våta dröm.

I fantasin har jag planerat detta samtal länge. Planerat alla dräpande kommentarer, alla sanningar. Jag skulle ösa all besvikelse ur djupet och lägga det på bordet framför henne. Jag skulle säga EXAKT hur illa behandlad jag känner mig. Hur sviken jag blivit.

Men jag har ändrat mig. Jag ska le. Hela tiden. Med hela ansiktet. Och så ska jag tala om hur jävla bra jag är. Att någon annan har sett hur jävla bra jag är. Och hur jävla mycket dom är beredd att betala för min braighet. Och jag ska le tills ansiktet går i bitar och jag ska gnugga min lycka i ansiktet på henne och så ska jag njuta. Av insikten.

Insikten av hur jävla djupt i skiten hon sitter nu. Hur jävla mycket hon faktiskt behöver mig. Och hur dum hon varit som inte tagit vara på mig. Som sumpat den bästa hon har. För nu är det bara nybörjarna kvar. Den sista räven tackar för sig och dansar på borden.

Sen ska jag säga upp mig. Och lämna det här skitstället. Med ett hånflin. I magen. För där är det varmt och fluffigt just nu. Någon trodde på mig. Till slut.

Fan vad jag är bra!