Jag kom till slut på det. Vad det var som gjorde att jag för några år sedan med mitt långa mörka hår stegade in till frisören och sa ”klipp av skiten”… utan minsta darr på rösten och utan minsta ånger. Med bestämd röst och stadig blick.
Jag klippte av det för att jag var less på alla flaskor i duschen, hårtork och platttång och på det faktum att det alltid låg en bisamråtta i duschsilen efter att jag tvättat håret. Jag klippte av det eftersom jag aldrig fick till det bra och till slut ändå alltid hade det uppsatt.
Frisören som klippte mig började stamma och svettades ymmigt. Ville vara helt övertygad om att jag inte skulle ångra mig. Och det gjorde jag inte. Inte just då i alla fall. Men sen gick åren och jag blev liksom aldrig vän med mitt korta hår. Jag såg ut som Carina Berg, men inte lika vacker då. Inte lika cool.
Och jag övergick från att svära och svettas över mitt långa hår, till att svära och svettas över mitt korta spret, som på mig inte alls såg ut som på Carina Berg, utan mer som ett ångestladdat stubb på utväxt efter en längre tids sjukdom.
Man jag vet fan inte. Nu har jag haft det på utväxt större delen av det här året och det ser mest ut som en brun JOFAhjälm. Det blir inte bra hur jag än gör. Det lever sitt eget liv och stretar emot hur jag än blåser och drar.
Eller är det så att man aldrig blir riktigt nöjd med sitt hår, hur man än har det och hur man än gör?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar