Vemod...

Sista sändningen. Blev plötsligt skitnervös. Efter alla dessa år. Tjoff! Där satt den. Nervositeten. Paniken att göra fel. Sen... vemod och tjock i halsen. Sa hej då. Nu är det över.

PUSS!

Idag längtar jag efter min lillasyster. Hon har opererat handen. Vill ge henne en kram. Men jag har köpt en födelsedagspresent. I efterskott. Hon fick den inte på den stora dagen. För då hade vi 25 mil obyggd mellan oss.

Avsked...

Sista dagen. Nu är det slut. Och över. Fasen vad skönt. Lite overklig känsla. Lade nyckeln på chefens skrivbord. Tittade på den och gick. Nu väntar nya äventyr. Om jag ångrar mig? Inte ett dugg. Om jag känner oro? Ja lite.

På måndag börjar jag på Sandvik. En väldigt vuxen värld om jag jämför med den jag lekt i under dom senaste sex åren. Hoppas att jag kommer att passa in. Någelunda. Måste börja klä mig som en skarp kvinna. Någon som har koll på läget och som vet precis vad hon talar om. Känner mig lite som en bluff. Jag har ingen aning om vad jag ska göra egentligen. Dom använder ord som jag inte riktigt förstår. Och det känns lite läskigt. För jag hatar att inte ha koll på läget.

Jag stretar emot... fast att jag vet hur lönlöst det är..

Jag gråter lite inombords att flipflopperioden är till ända. Nu vankas det instängda fötter i 7-9 månader. I morse fick jag lov att tända lampan i sovrummet och vid bussen står man numera i skuggan och trängs när man väntar på morgonbussen. Ljuset orkar inte in och upp längre.

Alla små tecken att vi närmar oss. Snart gula löv. Jag är inte redo.

Hallå..?

Det ekar tomt här inne. Är ni kvar..? Sitter här och funderar på om jag är värd ett par skinnstövlar för 1600 spänn. Är det värt det? Grejen är den att jag inte har några, sen innan alltså. Och skulle vilja ha. Men fegar ut och snålar till och funderar om. Tusenmiljoner gånger.

Hösten är liksom här. Kan inte vela hur länge som helst. För då kniper någon annan dom. Jag har inte hittat favvisparet än. Men om dom dyker upp så... så nu sitter jag här och funderar.

Hur många blir provocerade nu..?

Idag såg jag världens vackraste man. Tydligen så är han personlig assistent. Mörk var han också. Håret menar jag då. Otroligt fin. Nästan så att jag hajjade till. Hoppas inte han såg hur jag stirrade. Pinsamt.

Men om vi nu ska tro på Jessica Zandén och äktenskapets förfall. Och hur vi lider i vår parsamhet… så kanske man skulle ta och skaffa sig en älskare. Jag menar… vågar man ta chansen? Att i äktenskapets bojjor helt tappa bort sig själv och sin djuriska sexualitet..?

Enligt henne (Zandén) och hennes parhäst Cecilia Gyllenhammar, så stagnera vi i våra äktenskap och använder barnen som ursäkt för att slippa, som hon säger, vardagens ”ljumma korv och mos-samlag”… Tydligen så är våra män så snälla och beskedliga idag att dom helt tappat sin manlighet och (ursäkta uttrycket) runkar ensamma på toaletten efter att vi somnat…

Jag häpnar. Undra vad fan dom rökte på innan dom slängde ihop den där totalt genompuckade artikeln?

Dagens ”så kan det gå”…

Runar har gift sig. Fascinerar mig att någon verkligen vill ha honom så mycket. Om han så var det siste mannen på jorden, så hade jag mycket hellre dött lyckligt ovetande. Han är så fruktansvärt genomvidrig att jag får frossa. Hur kunde han få en miljonärska på fall? Inte så att hon behöver gifta sig med ett slajmo för att få lite rassel att handla svindyra skor för. Det kirrar hon ju galant på egen hand. Runar har nog hjärntvättat henne. Såg ni hångelbilderna från limmon? Då höll min lunch på att komma upp....

Ricky Martin har fått barn. Ja, inte han då… men han har adopterat. Två stycken. Pojkar. Lika bra att ta dom i par liksom. Vem vet om man får adoptera igen liksom. Han ska ensam ta hand om dom. Ja tillsammans med sjuttioelva nannys då förståss. Innebär detta att han verkligen är bög..? För varför skulle han annars ensam adoptera barn..? Som man. Inte direkt märkligt, men lite ovanligt är det ju ändå?

Madonnas världsturné. Kunde tydligen varit bättre. Känns lite gammalt att hon 10 år senare fortfarande juckar mot en påle och tar sig i skrevet. Passerat känns det som. Dessutom så har ju inte låtarna varit speciellt mycket att hurra för dom senaste åren. Men vad gör det när man kan ta alla sina gamla slagdängor från 80- talet och rappa dom istället. Det är ju så himla inne. Undra om det blir bättre av det? Måste vara svårt att återanvända sig själv sådär. Speciellt när man överlevt sig själv för flera år sen. För vad har hon egentligen gjort dom senaste åren. Adopterat skumma ungar och skrivit barnböcker…

För mycket av det goda...

Stor grillfest med grannar fick avrunda sommaren. Konstaterade gemensamt att nu är sommaren över och hösten stryker runt knutarna. Vi satt ute, men kallt blev det. Till slut gav vi upp och drog oss inomhus. Och då var klockan inte mycket mer än åtta. Och tröjor hade vi på oss. Men det är nog så. Hösten är här nu. Har köpt en ny halsduk.

Sonen fick i sig för mycket av alla godsaker. Han hade grundat med ett ordentligt födelsedagskalas hos en kompis. Han avrundade kvällen med att klaga över magont och sen kräktes han hels sängen full. Förtvivlan. Men sen sov han lugnt hela natten.

En vecka kvar. Sen börjar vuxenjobbet.

Liten seger!

Vill bara meddela att jag nyss slängde en halv chokladkaka i papperskorgen. Några färre kalorier intagna.

Att tacka nej... är svårt...

Jag har aldrig trott på att vara för hård mot sig själv och kroppen. Då blir jag bara deppig. Och då leder det till att jag äter ännu mer. Så jag har tänkt om. Jag ska börja med att intala mig själv att jag i alla fall FÖRSÖKER äta lite nyttigare… för då leder det förhoppningsvis till att jag i alla fall har det i åtanke och faktiskt skippar den där jäkla bullen någon gång då och då. Och en gång är ju bättre än ingen.

Sen har jag börjat med att fråga mig själv, varje gång jag ska till att stoppa nått i munnen: ”Vill du verkligen ha det här? Alltså verkligen, verkligen…?”… kommer jag fram till ett nej då, så skiter jag i att äta det. Funkar ibland, ibland inte. Hittills har svaret mest blivit ”Hell YES!!”… och det är ju inte så bra kanske.. men jag är på väg…. Jag affirmerar hela tiden… men jäklar vad det är svårt.

Hur tänkte dom nu..?

Ibland vill jag bara lägga huvudet på sned, titta medlidsamt på dom som kommer med knäppa förslag och tilltala dom på samma sätt som man gör med barn. Jag vill fråga ”Hur tänkte du nu?”… men ibland så orkar jag inte. Som nu. Jag blir helt förbluffad, tappar fattningen… hur jag än försöker så kan jag inte se det rimliga, det braiga i detta förslag… att inrätta särskilda hälsocentraler i Stockholm för invandrarkvinnor som vägrar uppsöka den svenska sjukvården. Det är på riktigt. Allvar. Ett sånt förslag är nu uppe på tapeten.

Ett förslag som heter duga. Ett förslag som jag blir både irriterad och matt av. Vet inte om jag ska skratta hysteriskt eller bli sur. Vart kommer detta förslag ifrån… vad är grunden till det?
Vill dom inte uppsöka den sjukvård vi faktiskt har idag, som är tillgängliga för alla oavsett vad du heter eller vart du kommer ifrån- så skit i det då. Var sjuk. I don’t care!

Vart är vi på väg? Vad är nästa steg. Speciella ICA- affärer för människor som vägrar handla på affärer som säljer fläskkött? Bygga dagis för invandrarbarn som vägrar leka med svenska barn..? Jag blir matt av detta.. Det enda sådana här förslag gör är att skapa läskiga debatter om ”vi och dom” och öka klyftorna ännu mer. Trodde det var upp till oss alla att ta ansvar för det samhälle vi lever i och anpassa oss? Men.. om jag har fel nu och har missuppfattat något så ber jag så ödmjkast om ursäkt. Jag sitter här och väntar på en jättebra förklaring till varför detta förslag har lagts.

Ibland känner man sig lite hängig...

Tänkte att ni kanske behövde skratta lite... så nu gör ni det... eller hur... va?

Jävla helvete...

Fan! Det är slut. OS är över. Det känns så. Vad fan hände? Som en jävla förbannelse. Stackars Sanna...

Hur ska detta sluta..?

Ibland undrar jag hur det ska gå. Med min dotter. Jag kommer förstöra henne. Ärra henne för livet. För vi har problem.

Det kommer gå åt helvete med hennes tänder. För hon vägrar öppna munnen. För att få borta så måste vi hjälpas åt att hålla fast henne. Vi får inte borsta hennes hår. Samma problem där. Hon skriker och sparkas. Så vi måste hålla fast henne. Nu när jag tänker efter så är det exakt samma visa när vi ska ta på henne en torr blöja. Hon gallskriker och vi håller fast henne.

Hon kommer bli skadad för livet. Få grava men och skriva en bok. Om mig. En bestseller om hur jävlig jag var och hur mycket hon tagit skada.

Är nostalgisk....

... och lyssnar på Climie Fisher. Så kan det vara. "Rise to the occasion" slog allt... en gång i tiden. Just nu känns det som att det var VÄLDIGT länge sedan det var 1987. Vilket betyder att jag börjar bli VÄLDIGT gammal. Det lustiga är att denna låt gjorde mig nostalgisk och gråtmild även då. När det begav sig. Stort hår och uppkavlade kavajärmar. Those were the days!

ok... vi fattar... och nu har vi tröttnat...

Är det någon mer än jag som tröttnat på Michael Phelps..?

Ok, vi fattar. Du kan simma. Och du simmar jävligt fort. Men nu är simningen inte ens lite rolig att kolla på längre. Du kan väl simma själv hädanefter? Dom andra göre sig icke besväret att ens kliva ner i poolen. Du vinner ju ändå.

Undra hur det är att tävla med en sån kille med? När man redan innan vet att man inte har en jävla suck? Kan han verkligen vara så där bra? Att han vinner allt? Utan att bli trött och sliten? Eller är han dopad..?

Gud vad jag är tråkig.....

Jag är en högst ordinär person. Vanlig. Jag känner att det fattas nått i min personlighet. Funderar på att börja kedjeröka. Men det kanske inte är lika coolt nu när jag är 33, som det var när man var 14..?

Om jag åtminstonde kunde sjunga. Då hade jag gjort nått av mitt liv. Haft en karriär.

Det är som ett skämt...

Det är kaos hemma nattetid nu. Jag är trött. Så in i döden trött.
Vi springer som små illrar mellan rummen där barnen gastar och gråter om vartannat och plötsligt slår det mig… att det nästan är lite komiskt… surrealistiskt. Som att se sig själv utifrån. Görandes saker som huvudet inte alls är med på, kroppen bara gör det ändå. Per automatik.

Och mornarna är nästan som att se ”Svensson Svensson” på tv ungefär…. Det bara rasslar till på gatan när solen är på väg upp, alla hämtar unisont in tidningen och hänger upp flaggan och så går livet vidare… som om natten inte alls funnits… som om den inte alls varit skitjobbig.

Och sen när gryningen kommer så sitter man hålögd och utpumpad på jobbet och blåser på en kopp te. Mantrat klingar i bakhuvudet. Bit ihop-bit ihop-bit ihop. Snart får du gå hem. Snart är det slut. För gott. Halleluja. Att jobba heltid är överskattat. Tänk vad mycket tid man lägger ner på jobbet. När det finns så mycket roligare saker att göra.

1:a september

Introduktion på nya jobbet. Myror i skallen. Skrattblandad gråt. Mycket nytt. Lite kalla fötter. Men många möjligheter. Gulliga människor. Måste hoppa. Lite läskigt. Hoppas vingarna bär. Det värsta som kan hända? Att jag fuckar upp. Och får sparken.

Och regnet det bara öser ner...

Vad är detta? Är sommaren slut nu? Nu har det regnat i över en vecka här uppe. Svampentusiasterna ler saligt. Men jag då? Jag vill ha sommar. Mer sommar. En fullbordad sommar.

Hur mycket jag än funderar, så kan jag inte för mitt liv föreställa mig att somrarna som barn var så som dom varit nu dom senaste åren. Först ostadiga och fesljumma, sen två veckor överslagsvärme och sen resten regn och blåst. Jag kommer bara ihåg strålande sol, bruna ben och hopp från hala bryggor. Mitt minne säger mig att det var sommar och sol, hela sommaren. Har jag fel…?

Det här är skittrist. Visst, vi lyckades precis pricka in dom 10 dagar då det var strålande sol. Men 10 dagar av 365, känns jävligt, jävligt futtigt.

Så min fråga nu är… kan det inte sluta regna någon jävla gång då?

Ljuva stunder...

Ensammen...

Idag har jag funderat mycket på varför människor som jag tycker om aldrig hör av sig... är så dåliga på att hålla kontakten? Jag hör av mig till dom, men om inte jag upprätthåller kontakten, så skulle jag inte ha NÅN att umgås med... är jag en tråkig och ointrssant människa? Varför verkar ingen tycka att det är viktigt och roligt att umgås med mig...?

Så nu sitter jag här. Och är ledsen. Det värker i hjärtegropen. Känner mig som en försmådd tonåring. Som på fullaste allvar känner i hjärtat, att nu är livet slut, nu dör jag. Så ont gör det. Nästan.

Så jag strejkar. Kommer inte höra av mig till en käft. Ska vänta och se vem som ringer först. Om nu någon ringer. Fatta! Ingen har ringa på min mobil på TRE jävla veckor. Utom mamma förståss. Hon ringer ju jämt.

Jag vet. Jag är en tönt. Men på fullaste allvar så saknar jag banden jag hade med människor när jag var yngre. Det där otvungna och självklara. Som vuxen är allt så jävla krångligt. Och folk i den här stan går mig på nerverna. Dom enda dom umgås med är familjen och barndomskamraterna. När dom kommer i grupp så pratat dom bara gymnasieminnen. Interna grejer. Finns inget som får mig att känna mig så utanför. Osynlig.

Äntligen åter!!

Om det är semester att åka husvagn i 14 dagar med två barn under fem år..? Nä. Inte speciellt. Det har varit roligt. Men det har inte varit semester. Vardagen och rutinerna flyter ju på som vanligt. Något ruckade. Men inte nämnvärt. Enda skillnaden har varit att vi levt på 8 kvadratmeter, utan toalett och ordentligt med vatten. Ett kylskåp som krånglat från dag ett och en otroligt obekväm säng. Jag har längtat ihjäl mig efter min säng, en varm dusch och ordentligt hemlagad mat. Utan sur mjölk.

Vi har flackat runt lite, men mest varit på västkusten. Halmstad, Strömstad, Tylösand, Falkenberg, Orust, Tjörn, Lysekil och Smögen. Pretty much so. Älskar västkusten och insåg bara mer hur jävla fel jag bor idag. Jag ska leva vid havet. I grönskan. Inte i en stad som ligger vid havet, men som gör sitt yttersta för att stänga det ute. Om vi nu inte räknar med skrytbygget ute på holmen. Där dom rika och fina kan få skryta med att dom kan skåla med havet varje morgon när dom dricker sitt kaffe. Vi andra får sätta oss i bilen och åka minst 20 minuter för att ta oss till havet. Ett hav som vi bor precis intill, men som kommunen valt att bygga bort.

Hur som helst… vi har badat, fiskat krabbor, jag har ramlat i sjön med kläderna på, sonen har fått en mås rakt i ansiktet med fläskläpp till följd, vi har ätit svindyra färska räkor, varit på Nordens Ark, stoppat enkronor i sunkiga kampingduschar och tvättat oss fort som galningar eftersom två minuter går ruskigt snabbt, vi har grillat konstiga korvar och ätit mjuka ostbågar. Vi har sovit illa, men ätit frukost i solen. Vi har suttit i långa bilköer och glott på Hells Angels knuttar. Vi har åkt färja och ätit alldeles för mycket skit. Vi tenderar att göra det i min familj. Äta och fika.

Nu sitter jag här. Lycklig över att vara hemma. Med tvätthögar som inte verkar minska hur många maskiner jag än kör. Ser barnen återförenas med sina lekkamrater. Hör deras skratt och förtroliga samtal. Ordningen är återställd. I alla fall för en stund.