... är att något av mina barn ska göra illa sig. Alltså riktigt illa sig. Jag kan stressa upp mig själv så till den mildra grad när jag funderar över allt läskigt som kan hända att jag inte kan sova på hela natten.
Peppar, peppar så har inget allvarligare hänt här hemma. Inga panikfylda samtal från dagis: Du måste nog komma hit... inga bilfärder till akuten i panik.
Vi har en liten Klara i släkten. En liten lintott på två år. I måndags ramlade hon. Över trehjulingen. Och nu ryser jag i hela kroppen när jag skriver detta. Hon föll över cykeln. Tog inte emot sig med händerna, utan med tänderna. Kan man väl säga. Tre intryckta tänder, spräckt läpp och massa blod. Hon har så otur denna lilla tjej. Hon är en sådan liten snörpa som liksom blir biten av en geting I ögat. Inte bredvid, utan I ögat. Hon verkar resonera som så att ska man ändå utsätta sig för en massa skit så ska man göra det ordentligt.
Min stora skräck. Tänder som krossas. Paniken när man inte kan se vad som hänt. Hur illa det är. Alla har vi våra fobier. Min är inte ormar. Inte heller spindlar. Det är tänder. De ska sitta i munnen. Ingen annanstans. Och de ska fan inte gå sönder och ramla ur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar