Ibland upplever jag att livet håller mig lite på sträckbänken. Precis som att jag inte ska få för mig något. Det är ett steg framåt och tre bak. Pinnar i hjulen mest hela tiden.
Sen plötsligt ett ordentligt hopp framåt för att landa på en avbytarbänk. Lite som en gammal hostig bil känner jag mig. Hopp och förtvivlan om vart annat. Sen passar livet på att slänga in lite extra bollar som jag måste jonglera med.
Jag letar lokal, funderar över finansiering, söker jobb och kollar upp leverantörer. Allt i en salig blandning. Lite schizofrent faktiskt.
Ska på en jobbintervju på fredag och allt jag har i huvudet är om jag verkligen ska starta eget. Det som var så självklart och kändes så enkelt i början känns nu mest krångligt och bökigt.
Fortsätter jag jobba så har jag ju iallafall en fast inkomst. Men då innebär det med största sannolikhet att jag nog inte kommer våga dra igång det här en gång till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar