Svårt att vara vuxen...

Känner mig så kluven. Söker numera jobb på andra orter än min nuvarande bostadsort. Det innefattar gränskommunerna, men även långväga bort. Med en eventuell flytt som följd.

Jag vet ju att jag måste för något inom mig säger ju att om jag ska vara realist så har jag yrkesmässigt ingen framtid här. Det känns så där. Får ont i magen av tanken på att flytta igen.

Främst är det tanken på att tömma ett helt hus med allsköns smörja som man samlat på sig under åren, som gör att det tar emot. Sen kommer tankarna på barnen. Att flytta på två små barn som känner en enorm trygghet i att känna igen sig hemma på gatan, att känna grannarna, att ha lekkamrater. Det invanda.

Sen är det min egen ångest i att lämna det som blivit en trygghet. Även om jag stundtals känner mig jävligt ensam här, så har jag ändå lyckats knyta några band som jag skulle ha svårt att bryta. Människor som jag håller av och skulle vilja ta med mig vid en eventuell flytt. Jag känner ångest inför att börja om någon annanstans. Eftersom jag vet hur hopplöst svårt det har varit här och hur dåligt jag har mått. Hur jag har längtat efter en gemenskap som knappt ingen har velat ge mig.

Mina vänner i Stockholm säger: Kom hit! Kom hit! Det är dags nu. Medans jag känner "nja". Vet inte om jag vill bo 4 mil utanför stan med en timmes pendling åt vardera håll varje dag. Att barnen ska tvingast vara på fritids/dagis ännu längre än vad de är idag. Dessutom har vi ett oförskämt bra boende idag. Ett boende som vi aldrig skulle ha råd med i tex. Stockholm.

Så jag känner mig kluven. Och vilsen. Och lite orolig. Så många faktorer som spelar in. Och det finns egentligen ingen enkel och självklar lösning. Jag vet inte vad jag vill. Har 30 år kvar att jobba och jag har väl egentligen ingen aning om vad jag skulle vilja göra. BLÄ!