Men herregud... vad gör jag för fel?

Vad gäller detta med barn så känner jag mig ganska ofta som en riktig nybörjare. Jag tycker att varje ålder har sin egen charm när det gäller mina ungar. Men jag inser mer och mer att varje ålder och för den delen varje ny dag, har sina hinder som ska överkommas.

Det är ett evigt lirkande, förhandlande, tröstande, förklarande, medlande och ibland även hotande. Jag är helt slut vissa dagar. Ligger i sängen på natten och går igenom dagen i huvudet och inser att jag nog inte har så många föräldrapoäng. Att jag nog är rätt värdelös. Att jag har dåligt tålamod, för lite ork och alldeles för lite "käckhet" i mig.

Varje morgon så känns det som att vakna och hela livet bakåt är som ett blankt papper. Raderat. Vitt och fint. Utan minnen och utan referenser. Det som jag gjorde igår funkar inte alls idag.

Rutinerna och reglerna som jag skapat sen länge är bara skit i min 6- årings ögon. Han är sur. Han är butter. Han har tappat bort båda sina öron och han säger emot. Om allt. Vad det än gäller. Hela tiden. Som en ren reflex. Är det mig det är fel på? Gör jag något fel? Gör jag kanske allt fel? Hela min existens kanske är ett stort jävla ABER.

Exakt elva sekunder är han go och trevlig på morgonen. Sen inser han vart han befinner sig. Vem som sitter mitt emot vid köksbordet. Vem som faktiskt kör till skolan. Och det är då det slår honom verkar det som, vilkan jävla nitlott han dragit i det här livet. För alla är puckade, fattar ingenting, är dumma och tröga. Maten är äcklig, han får inte äta glass till kvällsmat, han fårt inte vara ute till 23 på kvällarna, han får inte titta på skitbarnprogrammen på tv och han får inte gå till en kompis efter kl 19.

Jag har en sexåring som suckar, surar och stönar sig igenom sina dagar. Han är irriterad, sliter saker från sin syster och talar till alla med gnällig och irriterad röst. Ser verkligen fram emot att husera en finnig, pubertal 15- åring. Verkligen.