Att sitta på hudavdelningen på ett sjukhus är märkligt. Där tapetserar de väggarna med bilder på cancertumörer, inte tavlor med blommor eller lekande barn. Tumörer. Det var lite läskigt. Började tycka synd om mig själv där jag satt. Grät nästan lite. Snörvlade kan man säga. Mycket märklig känsla när jag tänkte på alla männiakor som suttit där i soffan och sen fått världens sämsta svar av läkaren: Du har cancer.
Min pappa har som sagt cancer. Han vill inte prata om det. Han tycker det är jobbigt tror jag. Det går liksom inte att fråga honom om nått för han blir alldeles stel och besvärad. Så nu har jag läst på pappa. Om skivepitel cancer. Så att du vet.
Ok. Att klä av sig för en total främling känns alltid sådär. Även denna gång. Även om hon typ hetter Tanya, var yngre än mig och hade stripigt hår. Alltså ingen snygging. Ingen George Cloony. Vilket jag upplevt en gång. Jesus. Det var det pinsammaste ögonblicket i mitt liv. Glöm sex första gången. Mötet med George var sjutusen resor värre. Rodnaden på halsen. Torr i hyn. Gråvita trosor och maskaran rinnande efter oro och magont. Pinsamt var bara förnamnet.
Hur som helst. Mina prickar. Var fina. Runda och perfekta. Det sa hon. Tanya. Men. Jag hade en prick. Som var lite konstig. Mitt på låret, strax under ena skinkan. Liten som en prick från en blyertspenna. Har jag aldrig sett själv. Och nu ska jag tydligen hålla koll på den. Om den förändras. Eller blir större. Hur ska det gå till? En pytteprick som nästan sitter under skinkan. Min man har stirrat sönder ögonen nu. För att memorera pricken. Och komma ihåg hur den såg ut. Först. Om jag skulle vakna med en brun apelsin på låret en morgon liksom. Fast... det lär man kanske märka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar