I flera år har jag nu funderat, drömt och vägt för och emot. Funderat lite till. Kollat runt. Och lagt ner. Haft planer som gjort att jag inte kunnat sova. Funderat ännu mer. Och lagt ner.
Jag vill öppna en egen butik. Inredning. Men klumpen i magen gör att jag inte vågar. Ser hur småbutikerna öppnar och stänger igen inom loppet av ett år. Funderar på vad de gör för fel och varför det inte går runt. Om de säljer fel grejer, är för dyra eller helt enkelt ger upp för lätt.
Jag tror jag vet svaret. Men vågar inte riktigt andas om det. Vågar inte lita på att jag kanske har rätt. Att de säljer skit och att ingen vuxen vill betala för nallebjörnar och tingeltangel. Iallafall inte i en sån stor utsträckning så att man kan försörja sig på att sälja krafs och nallebjörnar.
Jag är rädd för att min smak, det jag skulle vilja sälja, är lite för smalt. Kanske faller många i smaken, men inte tilräckligt många. Jag vill inte sälja skräp till de stora massan. Saker som jag inte kan stå för att jag har köpt in.
Så hur fan ska jag göra? Hur ska jag våga satsa med tanke på att jag tvekar så? Det enda facit jag egentligen har är att de inredningsbutiker som öppnat här i stan under de senaste åren, alla har fått slå igen. Den enda butik som verkar stå stadigt i myllan har sålt samma saker sen jag flyttade hit för nio år sedan. Hur jävla tråkigt är inte det då?
Jag menar inte att jag ska sälja hutlöst dyra grejer. Mer saker med charm och personlighet. Sånt som inte hamnar i krafskategorin.
Hur fan vågar folk öppna eget idag? Fattar inte...
2 kommentarer:
Ja ens egen rädsla är ibland det största hindret. En klyscha är "vad skulle du göra om du visste att du inte skulle misslyckas?". Tror inte att det är många som kan säga att dom skulle fortsätta i det man gör idag. Det är svårt när man samtidigt har ansvar för en familj...
Du har rätt. I den bästa av världar så skulle ju alla kunna säga: Jag jobbar med det jag verkligen älskar. Min hobby.
Det här med att man ska lyssna till sitt hjärta och göra det man tycker är roligt är svårt. Speciellt som du säger, när man har andra omkring sig som man har ett ansvar gentemot. Så vad gör man?
Skicka en kommentar