Öka takten...

Min vän sa en gång: Ända sättet att inte tappa fart är att öka takten. Tror hon kom på det själv. Efter en helt överjävlig dag. När hon sjönk ihop i tamburen och skakade av trötthet. När hon gav efter för stressen och kraven och alla måsten och grät. Typiskt kvinnligt.

Ett bra uttryck. Passar nog på alla kvinnor. Passar på mig. Jag gråter ofta innanför ytterdörren. Det är liksom dit man orkar bita ihop. Hela vägen hem biter man ihop och tänker…. bara jag hinner hem och hinner dra igen dörren bakom mig, då är det ok. Ihopsjunken mot tvättkorgarna och hundens huvud i knät gråter jag. Bruna, varma ögon som blickar forskande… frågande….

Jag är en känslomänniska. Regerar instinktivt med hjärtat. Inte alltid den bästa lösningen. Men jag inbillar mig att det är meningen att det ska vara så. För mig. Just nu. Tanken är att jag ska lära mig något. Vad vet jag inte än.

Som när jag var yngre och gick i skolan. Kunde aldrig lära mig att ta ut det viktigaste i en bok när det var dags att läsa till ett prov. Jag memorerade allt. För tänk om läraren tyckte andra saker var viktiga? Jag har en hjärna full med oväsentligt vetande. Fragment från alla år jag levt. Har dock glömt när Karl XII dog. Minns inte när Franska Revolutionen var heller. Tänk vad viktigt det ansågs vara när man gick i skolan.

I morgon ska jag åka tåg med min 4- åring. Medan mina vuxna vänner går på fest och dricker vin. Uppoffring kallas det. Vad gör man inte som mamma för att lillkillen ska få lite roligt?