Hörde för ett tag sen talas om att i vårat grannland helylle Norge så klassas det som ett handikapp att som flicka/tös/kvinna vara över 183 cm lång. Om detta stämmer så blir jag helt förstummad, helt förbluffad, irriterad och…. ledsen. Handikapp?
Vem fan kom på det? Vilken norm? Vem har godkänt det? Finns det inskrivet i någon stadga?
”Du är fullt frisk, men eftersom du är 183 och en HALV centimeter lång så räknas du som skadad. Mindre värd. Här får du ett papper med en fin stämpel på, så att du får ekonomiskt stöd. Det måste vara fruktansvärt att vara handikappad som du.”
Tänk var världen är sjuk egentligen. I ett annat land som heter Kina borrar unga flickor in långa skruvar i sina ben för att sakta tvinga dom att bli längre. Under flera månader lider dessa flickor ett kval värre än döden för att kanske på sin höjd bli 4 cm längre.
Nu är jag bara 180 cm lång… men det får mig osökt att fundera på min ungdom, mina tonår framför allt. Hur jag alltid kände mig som långe Jan på Öland. Hur jag kröp ihop och krökte på ryggen för att jag skämdes över att jag alltid var huvudet längre än alla andra. Än idag kan jag komma på mig själv med att jag liksom anpassar mig till sällskapet jag är med. Måste se helt jävla sjukt ut. Måste sluta med det. Ser mig ibland i ett skyltfönster… smal och gänglig. Inte riktigt hemma i min egen kropp. Hur länge ska det vara så?
Bodde några år i USA och där var jag ju alltid längst. Och inte så lite heller. Medellängden på amerikanska män är väl runt 170 cm. Så det märktes ju rätt snabbt. Men jag lärde mig att stå på mig. Killarna sa: ”Shit vad du är lång”… jag svarade: ”Nä det är du som är kort”… Ibland fick jag hångla, ibland sket det sig. Men allvarligt? Man tröttnar ganska fort på att få sitt utseende kommenterat. Tänk att vara modell… ständigt kritiserad, ständigt under lupp. Fy fan!
Bävar verkligen för att min dotter ska bli äldre. Börja nypa sig i sidan. Tacka nej till maten och kommentera människor hon ser. Stå och sucka i timmar framför spegeln. Dom borde prata mer om kroppsmedvetenhet och självkänsla på biologilektionerna, inte bara trä kondomer på gurkor och prata om herpes. Tro mig, den skiten lär dom sig i alla fall, någon helt annanstans.
Hur ska man orka vara ett bra stöd för sina barn när man själv känner lätt ångest när modellerna i dom glassiga tidningarna ler förföriskt tillbaka mot en när man trött och sliten, klädd i mysbyxor och kepsen neddragen över ett bångstyrigt otvättat hår, står och hänger i kassan på ICA en torsdagskväll.
Det är väl så… vissa dagar får det räcka med att bara komma ihåg att andas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar