Vill du bli min kompis?

Läste ett inlägg om vänskap som en kvinna som bor i USA skrivit. Hon skrev att med stigande ålder och utanförskapet på andra sidan pölen, så blir det bara svårare och svårare att skapa nya kontakter. Knyta nya band och få vänner. Jag blev inspirerad. Kände mig träffad. Och som jag kände igen mig.

Som den rotlösa lovikavante jag nu är, så är detta ämne hett för mig. Har ofta känt mig både ensam och vilsen. Har inte växt fast någonstans och har ingen hemlängtan till någon specifik plats på denna jord. Detta är otroligt sorgligt ibland. Det var ett väldans hoppande i unga år och ännu värre blev det när jag skulle plugga och sen skaffade jobb. Jag har liksom anpassat mig. Kan inte säga att jag misstrivts någonstans, men inte har jag direkt stortrivts heller. Livet lunkar på och plötsligt så har det gått ett år till. Man betar av en dag i taget, för det är så man ska göra.

Vad jag motsätter mig något enormt är vissa människors attityd att man som vuxen inte ska eller KAN ha en bästa vän. Att det är så otroligt ovanligt och människor har inte tid med sånt i vuxen ålder. Har ofta fått höra att jag är konstig som strävar efter att knyta nära och ärliga relationer. Att jag hellre har tre människor som jag känner att jag kan lita på i alla sammanhang, än 15 bekanta som när det verkligen gäller, bara går upp i rök, är tydligen jättekonstigt. Idag är man tydligen någon av vikt om man kan säga ”hej” till så många som möjligt när man går på stan.

När jag idag försöker ta kontakt med människor så möts jag ofta av skepsis, av attityder som ”jag är född och uppvuxen här, har umgåtts med Lena sen jag var två år, jag behöver inte någon ny vän… det har jag inte plats för”. Leden sluter sig liksom när man försöker ta sig in.

Varför är det så? Vad är vi rädda för?