Det kom en främling...

I många år bodde jag i hyreslägenhet. Ensam, med kompis, med sambo och sen även med en liten, liten skrynklig pojke. Mitt första barn. Han var röd när han kom. Arg på världen. Smal som en binnikemask och ful som en gammal gubbe. Jag blev livrädd när jag såg honom.

Det där underbart rosa, varma och fluffiga kom inte. Det saliga infann sig aldrig. Jag började gråta, men inte för att jag var så lycklig att jag höll på att gå i bitar. Jag grät för att jag plötsligt insett allvaret. Att han var min och där för att stanna. Jag undrade stilla hur jag skulle kunna älska denne pojke. Och jag skämdes. För att jag var ytlig, för att jag inte kände kärlek och för att jag inte hade ett hjärta som svämmade över.

Idag har jag en liten kille med mycket spring i benen. En pojke som älskar djur och som blir alldeles lyrisk när vi åker buss. En liten människa som pratar konstant. Så mycket prat kommer ur hans lilla mun vissa dagar att jag bara vill vira silvertejp runt huvudet på honom. Han är oändligt snäll. Och jag är så otroligt glad att han kom den där strålande sommardagen i augusti, för det var precis vad jag behövde.

Han styr och ställer med sin lillasyster tills hon skriker. Precis som det ska vara. Han är manipulativ och lirkar. Precis som det ska vara. Tjurig och envis precis som mig. Och mitt hjärta svämmar över. För han är ingen främling längre.