Nästan som vår ute. Varmt i luften och fåglarna talar lyriskt till varandra. Men det luktar inte vår. Det luktar faktiskt ingenting. Världen är helt luktfri här hos mig och jag är så less på att vi befinner oss i något slags ingenmansland. Det händer ingenting. Som ett segt gammalt tuggummi känns det som. Fram och tillbaka dras vi i långbänk. Nä, det är inte vår, men se det är inte vinter heller. Låt det hända nått nu. Vad som helst. Så att vi får lite omväxling. En riktigt ordentlig snöstorm. Det här skitvädret har vi ju haft sen i september känns det som. Jag blir galen snart!
Jag funderar på BOKEN. Tankarna studsar som små elektriska klot i huvudet och jag känner mig lite vemodig. Som min pappa brukar säga: Stolt och stark på utsidan och mjuk som marshmallows på insidan.
Som den där totalt övervidriga maträtten som jag tror är kyckling… och när man skär i köttet så väller det upp vit sås av något slag. Sist jag skulle äta det satt jag på ett plan till New York. Jag var gravid och höll på att spy över grannens matbricka. Surprise liksom! Tänk att man under årens lopp arbetar upp en total avsmak för vissa saker. Så kraftig att man bara genom att tänka på det kan framkalla ett hastigt illamående. Fascinerande….
Jag har en väldigt nära vän som var på kurs för ett tag sen. Om ledarskap. Hela kursen gick ut på att alla skulle brytas ner känslomässigt, för att verkligen kunna se vem dom egentligen är och hur dom fungerar i en grupp. Och hur dom skulle fungera som ledare antar jag. Kursen pågick i flera dagar med en massa möten och seminarier och gruppövningar.
Det som jag fastnade mest för var att dom satt i grupp och talade om vad dom tyckte om varandra. Och då var det inte direkt snälla saker som sas. Fan vad hemskt. Varför vill man utsätta sig för något sånt?
Jag vet redan att jag är liten och feg ibland. Att jag är humörmänniska. Att jag är färgstark som person (vissa människor hatar det) och har en extremt dålig vana av att avbryta folk som pratar, eftersom jag blir så engagerad och går upp i varv. So kill me! Jag skulle aldrig palla att sitta i grupp och få höra detta uppenbara, av en total främling. Jag skulle reagera som Tito Beltran. Börja tugga fradga. Dom skulle få bära mig ut på bår. Och guess what? Jag skulle inte komma tillbaka… så feg är jag.
1 kommentar:
Du är inte feg, du har en fiffig mänsklig mekanism som värnar din överlevnad. Det är fan inte sunt att åka på kurs och tro att man ska uppnå nåt genom att först bryta ner varandra. Det är enfaldigt och ovärdigt människor att tro att spott och spe gör oss till goda och glada ledare som tillåter andra att växa.
Men å andra sidan förklarar kursen alla chefer jag haft inom mediasvängen - nu jävlar ska de ge igen liksom, bryta ner och trampa sönder. Förklarar allt!
Skicka en kommentar