Jag bor ihop med en tjej. Hon är inte speciellt lång och ganska fåordig. Men när hon blir arg så hörs hon desto bättre. Hon är fruktat envis, har en vilja av stål och nej är nej- punkt slut. Hon är 20 månader och styr hela vår familj. Mer eller mindre. Är detta normalt? Jag blir helt svettig bara jag tänker på det. Hon är glad och go, men jäklar den som försöker ta upp kampen med henne.
Så… jag har bytt strategi. Istället för att locka och pocka. Tjata och gnata. Och till slut skrika i frustration, så ignorerar jag henne när hon slänger sig på golvet och skriker. För vissa dagar vet hon inte alls vad hon vill, hon skriker åt allt. Inget är bra och allt är fel. Det går inte att gissa för det är som att försöka konversera med en indier. Ju mer jag gissar, desto mer förbannad blir hon.
Hennes nya strategi för att visa vem som har sista ordet, är att hon vill bli buren. Vi ska stå med henne i famnen. Stilla. Gör vi det så blir hon tyst och kuttrig igen. Flyttar vi på oss en halvmeter åt fel håll, så börjar hon skrika som en galning. Vad är detta? Vad är grejen..? Nästen så att jag skäms ibland. Hon kanske är besatt? Galen..?
1 kommentar:
Det låter helt enkelt som din dotter. Och ja, det var en komplimang.
Kram på er!
Skicka en kommentar