Dimman segar sig uppför vägen. Ligger som en grå tung handduk över husen och markerna. Ligger på lur vid horisonten. När jag andas kan jag nästan känna det blöta i luften. Fukten som kryper in överallt. Jag huttrar och fryser om fingrarna. Fan att det kan vara så kallt fast att det är plusgrader. Och måste det vara så jävla mörkt hela tiden? Klockan är ju fan nio snart. Fast man skulle kunna tro att det är mitt i natten.
Vad mörkt och dystert det blir när alla julljus försvinner.
När julstjärnorna åker ner i sina kartonger igen. Naket och tomt. Fult på nått sätt. Eller i alla fall betydligt fulare. Fan vad jag verkligen hatar Sverige den här årstiden.
Måste köpa lampor. Många lampor. Jaga mörkret och skuggorna på flykten. Jag är som pappa… tänder alla lampor i alla rum. Och min mamma går alltid efter och släcker. Jag blir trött av mörkret, deppig och seg. Lite oengagerad. Ledsen. Fast bara på insidan liksom. I hjärtat. Och jag vet inte riktigt varför. Jag är ledsen, men av absolut ingen riktig orsak.
I New York sker det som flest mord när det är värmebölja. Folk blir som galna och vet inte vart dom ska ta vägen. Göra med sig själva. Ett litet gruff slutar i mord. Kanske är det så i Sverige också? Fast tvärtom? När mörkret och kylan kommer så blir en del av oss knäppa? Tycker att det har hänt mycket skit i Sverige den här hösten/vintern. Människor gör mycket knäppt, mycket tragiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar