Dumhoppet...

Räknar dagarna. Sitter som på nålar. Korta ytliga andetag som för att inte störa min omgivning. Inte ge några ljud ifrån mig, för då kanske dom ser att jag är här. Och då måste jag prata. Ge av mig själv. Vara glad och skrattig. Jag är glad och skrattig, men jag vill vara ifred. Väntar på att någon som verkligen SER mig ska kliva fram och säga: "Henne ska vi ha"...

Gör det jag ska. Jävligt bra. Sen går jag hem. Har äntligen insett och gett efter för känslan. Här kommer jag inte längre. Det är stopp. Skön känsla. Att kapitulera. Att inse fakta och sluta streta emot och dumhoppas. För det är det jag har gjort. Dumhoppats.
I fem år. Nu är det bra.

Tror det märks när jag är på väg bort. Både i tanken och även i handling. Min chef tar fram stora metspöt. Drar in mig lite grann. Vevar in och lovar. Bara varm luft. Jag tiger och ser hur munnen rör sig. Men det betyder inget längre. Orden som jag förr tog till mig som en stackare som håller på att törsta ihjäl, faller numera platt till marken. Orden som jag bar på en bricka. Löften som jag vårdade ömt. Hoppet som alltid fanns där… ständigt vakande, redo att vakna till liv på en given signal. Nu är det borta. Dumhoppet.

Känner mig krass. Vill inte vara det. Vill så gärna tro att det människor säger till mig är sant. Värt att tro på. Men känslan är skön. Jag är trygg i beslutet. Jag gör det jag ska och sen går jag hem. Att få det bevisat är bra. Jag behöver inte tvivla mer. Inte fundera och oroa mig. Det blir som det blir, när det är som det är.

Det står om oss i DN idag. Det är sant. Vartenda ord. Lite sorgligt.