Jag vill att vintern ska vara borta. Över. Gone. Jag vill återuppta mina långa promenader i ensamhet. Känna svetten rinna utmed ryggen och den lätta smaken av metall i munnen. Låta tankarna förvirra sig som ett förvridet träd. Helt osammanhängande och underbart fritt.
Just nu är det så kallt här att jag fryser redan innan jag klivit ur sängen på morgonen. Jag sjunker djupare ner i soffan och stirrar envist mot tv:n. Jag tänker inte gå ut nu. Förresten så har jag ingen MP3- spelare längre, så jag kan inte lyssna på musik och då är det astråkigt att gå. Så jag tänker sitta här tills det antingen blir vår eller nån ger mig en ny MP3- spelare. Which ever comes first.
Jag har jättetunn benstomme. Alla tjatar om hur jag smal jag är. Att jag skulle må bra av att gå upp i vikt. Eller i alla fall inte NER. Jag är fullt medveten om att det är ett hån mot alla som kämpar med vikten. Men det här är min vardag och mitt baggage. Jag trivs inte i min kropp just nu. Jag är smal, jag vet det. Men jag känner mig inte hemma. Saker har förändrats, förflyttats.
Har fött två barn och gillar inte vad det gjort mot mig. Det är som om jag satt på mig ett par vadderade mormorstrosor och fått ett extra lager över rumpa och mage. I övrigt är jag lika spinkig som förr. Ljuger och säger att jag är glad över spåren barnen satt i kroppen. Men det är jag inte. Vill ha den kropp jag hade. Mina bröst suckade djupt och kröp in i ryggmärgen efter att jag ammade min dotter. Inte ens om jag hotade dom till livet så skulle dom orka sträcka på sig.
Så nu får fan våren masa sig hit. För börjar jag gå nu så slutar det väl med att jag halkar och bryter benen. Det skulle ju vara just lovely!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar