Jag gillar människor med en historia, med ett öde…. en berättelse. Människor som har nått intressant att berätta, som ser mig djupt i ögonen och naglar fast mig. Som hugger tag om strupen på mig och manar till stillhet och som sakta vecklar upp ett liv, likt skalet på en apelsin.
Människor som upplevt saker, både bra och dåliga och som överlevt och trots smärta i rösten och ärr på djupet, inte skäms. Som raka i ryggen kan stå för ett liv som kanske inte varit så jävla kul, som kanske mest gått ut på att inte lägga sig ner och dö. Människor som faktiskt överlevt och valt livet. Så intressant att jag får gåshud.
Alla människor har sin historia och alla är vi olika. Man ska aldrig förringa en annan människas historia. För något som är en bagatell för mig, kan vara ett berg för någon annan.
Låter ju himla fint… lite pretentiöst så där. Men ändå sant. Min skräck är inte din och ditt förakt mot något, kan vara det som jag släpar runt på varje dag.
Så… jag ska vara ödmjuk… jag vet inte allt, har inte alla sanningar. Jag trevar mig fram och vissa dagar blir det jävlig fel, andra dagar skitbra. Då är jag så hjärtansglad att jag flyter fram. Stolt över att jag tog mig an en rädsla, övervann min ångest. Att jag ringde det där samtalet eller tog ett beslut.
Det är lite som att träna en hund. Bra resultat = belöning. Jag tror vi glömmer det alldeles för ofta. Belöningen. Klappar oss själv alldeles för lite på axeln. Så nu gör jag det ”klapp, klapp”… ni duger alla ni där ute. Ni är inte perfekt. Och det är det som gör er så fina. Mänskliga. Intressanta att lyssna på. Att ha som vän, maka, vän eller syster… vi kanske inte tycker lika alla gånger och vi kanske blir osams. Men hur kul skulle det vara om alla hade blå ögon, gillade röda bilar, drack vitt vin och lyssnade på Rod Stewart? Var skulle utmaningen ligga? Livslärandet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar