Det gör ont... så jävla ont...

Trampade på en geting igår. Jag som tjatar på barnen. Om att ta på sig skorna. Låter som en gammal repig skiva när jag tjatar om detta.

Plötsligt var den bara där. I foten. Nu har jag en böld under foten stor som en golfboll. Tårna har domnat bort och värken är ohygglig.

Inte roligt. Önskar ingen detta. Blä!

Nu semester!

Nu går jag på semester. Som jag har längtat. Stilla ska jag vagga i denna ljuvliga tid. Slappa och bara vara.

Det har varit overkligt hett idag. Luften darrar... som Christer Sandelin sjöng för hundra år sedan. Luften står helt stilla inne. Det blir svårt att sova inatt.

Jag har fått nytt jobb. Igen. Ett fast jobb denna gång. Och det känns så skönt. Nu kan jag sluta jaga. Sluta fundera och oroa mig. Jag går tillbaka till min förre arbetsgivare. Det känns bra. Rätt. Men mina drömmar på eget finns kvar. Kommer tid, kommer ro.

Nu går jag ut i solen. Med ett glas rosé som verka vara den här sommarens sommarplåga. Rosé ska det vara om man vet vad man håller på med.

En bok under armen. Varma vindar mot en bar arm. Ett djupt andetag. Andas ut. Jag är ledig.

Fy fan vad skönt! Härliga sommar jäklar vad du är fin! Fem veckor. Att peta med tårna i gräset.

Läskigt när det brinner..!

Det är läskigt när det brinner. När huset brinner ner. När inget finns kvar. Allt utplånas.

Det drabbade min svägerskas väninna i veckan. Mitt i natten. Tog elden fart. Två vuxna och deras fyra barn. Tog sig ut. Med nöd och näppe.

Nu finns inget kvar. De har bara varandra. Och sina underkläder de hade på sig den natten.

Sekelskiftsvillan som de omsorgsfullt renoverat i flera år. Är bara en hög brända bräder nu. Vilken sorg. Kan inte riktigt föreställa mig den.

Jag känner dem inte. Alls. vet inte ens vad de heter. Men jag kan hjälpa ändå. Så nu har jag tömt mina skåp på allt från jeans till gardiner. Glas och bestick. Sommarklänningar till flickorna och tröjor till pojkarna.

Allt som bara ligger här och samlar damm åker nu. Det finns dem som behöver mitt överskott bättre. Jag har ett helt hus. De har ingenting.

Molnen hänger tunga...

Det händer en del i mitt liv nu. Bra saker. Fina stunder. Glada miner. Ett lätt hjärta. Det ska jag berätta om. När tiden är inne. Jag har en hemlis nämligen. Nog om det. For now.

Alldeles strax ska jag äta jordgubbar till frukost med mina barn. Lyx!

Det är fem arbetsdagar kvar till en otroligt efterlängtad semester. I fem veckor ska jag ta dagen som den kommer. Utan krav. Bara vara. Och ladda batterierna.

Nu midsommar med fina vänner. Glada miner och varma hjärtan. Vi skiter i molnen. Faktiskt!

Så det så..!

Måste säga. Att det är nog tur att jag har barn. Som liksom håller mig på marken. Grundad och jordnära. Med fokus på vad som egentligen är viktigt. Och vad som inte är ett problem. Vad som inte är värt att göra en stor grej av. En issue liksom.

Jag hade ett samtal med sonen idag. Vi har länge först en diskussion. Om huruvida han egentligen ska stå upp och kissa eller inte. Han envisas med att han ska stå upp. För det gör pappa. Jag envisas med att han ska sitta ned. För han kissar utanför. Jämt.

Så idag pratade vi om det igen. För miljonte gången.
- Sitt ner när du kissar.
- Varför?
- Du kissar utanför.
- Det gör väl inget.
- Jo det är äckligt.
- Finns andra saker som är äckligare.
- Som vaddå?
- Bajs!

Sen var den diskussionen över.

Om att höra till...

Jag hade ett samtal. Med en riktigt god vän idag. Ett samtal som slutade med att jag blev ledsen. Och det var så jobbigt. Att ge efter. För tårarna. Jag kände hur jag blev fysiskt illamående och att det liksom gjorde ont i kroppen av att hålla emot tårarna. Hur det började spänna i käkarna och talet blev grötigt. För gråta det tänkte jag fan inte göra. Någon stolthet har man väl ändå?

Men så gjorde jag det. Ändå. Jag grät. För allt och inget. För jag började helt plötsligt tänka på en äldre herre som jag träffade genom jobbet för en tid sedan. En stilig, stolt man. I 70- årsåldern. Hur rak i ryggen han var. Tills jag råkade nämna hans hustru. Som är döende i ALS.

Hur han liksom sjönk ihop. Hur luften gick ur honom. Och han blev förtvivlad. Och jag såg hur jobbigt det var för honom. Att bli ledsen inför mig. Hur han verkligen inte ville. Vara ledsen inför mig. Det gjorde så ont.

Jag kom att tänka på honom idag. Av någon outgrundlig anledning. När jag själv var ledsen. Och besviken. På en människa som bara bryr sig om. På sina egna villkor.

Samtalet med min vän hade sitt ursprung. I en djup besvikelse och ett beslut. Där jag insett att jag är alldeles för ärlig med människor i min omgivning. Hur jag blir utnyttjad. Och bortvald. I en massa olika sammanhang. Hur jag ger till andra. Även när de inte vill ha det. Och hur ledsen jag blir när jag ändå inte får vara med.

Samma känsla som när man var liten. Viljan att vara til lags, ställa upp, finnas till hands. För att sedan bli avvisad. Hur jag alltid har anpassat mig efter andra. Som aldrig gör det samma tillbaka.

Och jag förstår inte varför. Jag aldrig lär mig. Att bara sköta mitt. Gå min egen väg. Aldrig försöka knyta an.

Men det här med masker. Är inte min grej. Och i dagens samhälle förlorar jag på det.

Inte glad alltså...

Idag när jag skulle åka hem. Från jobbet. Så kom jag inte in i min bil. Det var inte så att jag tappat bort nyckeln eller så. Låset hade inte heller gått i baklås.

En människa hade parkerat sin bil. Mycket nära min bil. Väldigt nära min bil. Vi snackar 10 cm nära min bil. Så att ta sig in den normala vägen. Som jag normalt gör. Gick inte. Det gick inte att öppna dörren.

På andra sidan bilen. En stolpe. Löjligt nära den också. Lite för nära. För att jag skulle kunna öppna dörren tillräckligt.

Fick klättra genom bagageutrymmet. Det var ohyggligt pinsamt. Och jag var jätteirriterad. Jag svor hela tiden. Fast tyst. För jag ville ju inte dra någon uppmärksamhet till mig. Och min prekära situation.

Kan för mitt liv inte förstå? Märker man inte att man står alldeles för nära den andra bilen? Hur kan man bara missa en sådan grej?

Tååålamooood......

Hur vet man vad man egentligen vill? När man vill många saker samtidigt? Liksom många helt OLIKA saker. Jag tror jag har problem med det. Att jag inte riktigt vet. Att jag kan tänka "Åh, det DÄR vill jag testa. Det verkar ju skitkul!"...

Jag kanske inte är riktigt vuxen? Är det DET som är problemet? Jag upplever ibland att jag är som ett barn i en godisaffär. Jag far liksom hit och dit och vill testa, prova, känna efter och framför allt... inte gå miste. Om något.

Och så har jag så irriterande dåligt tålamod. Allt ske helst ha skett igår. Att jag är en del i ett större sammanhang där jag inte kan påverka utgången. Är inte riktigt min starka sida. När jag får en idé så är det ofta en riktigt bra idé. Det kan vara mitt i natten. Och ändå tycker jag att det är en bra idé att skriva en text eller sy nya gardiner.

Jag har inte tid. Att vänta. Jag hatar att vänta. Men nu måste jag nog det. Det är därför som jag ser fram emot en lång semester utan några större händelser. Då ska jag träna på att bara vara. I nuet. Inte fundera. På allt som jag ändå inte kan påverka.

Oskar Linnros - Från och med Du

Mitt i allt det onda. Mitt i alla tårar. Så är jag lite förälskad i den här killen. Jag nynnar på väg till jobbet. Det spritter i benen. Solen bygger bo i hjärtat. Och i tanken så sover vi sked.

Tyst och frånvarande...

Det har varit tyst från mitt håll ett tag. Jag har inte så mycket att säga just nu. Jag tar mig igenom dagarna med konstant värk numera och sover dåligt. Känner mig ledsen och lite nollställd. Av ingen speciell anledning. Egentligen. Mer än att jag har ont.

I morgon ska jag till läkaren. En ny. Han är erkänd och ökänd. Erkänt bra, ökänt otrevlig. Bävar lite inför det. Åt båda hållen. Att han säger att jag är jättesjuk… eller att det inte är något fel. Vet inte riktigt vad som skulle vara värst?

Igår hade jag så ont att jag gick och la mig strax innan 21. Somnade inte förrän efter 01. De sista timmarna grinade jag mest. Jag kan inte leva så här. Jag vill inte leva så här. Kostant smärta gör mig galen.

Nu förstår jag de människor som tar livet av sig när alla instanser vänt dem ryggen och smärtan är överjävlig. Man kan inte leva så. Det är bara så. Konstant skärande smärta som inte syns utanpå. Måste vara det jävligaste som finns.

Jag vill bara slita huvudet av kroppen.

Vackra saker...

Bild från Emelie Almhager

En nyfunnen vän har gjort en vacker tavla. Till mig. Den ska sitta på en vägg i min hall. Den gör mig glad. Och lätt i hjärtat.

Av en slump hittade jag henne. På webben. Hon ska nu försöka illustrera bilderna som jag behöver till mina barnböcker. Som legat länge och skräpat i en låda.

Jag tror det kan bli bra. Jättebra. För hon har rätta känslan. Rätta knycken.

Wiiiieh!... typ.... eller nått....

Astrid sa. Ibland måste man hoppa. Fast att man inte vågar. För annars är man bara en liten lort. Det har jag gjort nu. Jag har skickat mina texter till en illustratör. Som jag inte känner. Som jag liksom bara snubblade över. Och som är otroligt duktig.

Hon har läst. Och fnissat hela tiden. Sa hon. Jag tror det är ett gott betyg. Det kan bli bra. Det som är jobbigt nu. Är att jag bara kan vänta. På ett skissat förslag från henne. Sen kan jag börja förödmjuka mig. Hos de olika förlagen. Vilket lär bli många. Säger dem som vet.

Har ingen aning om hur man gör. Vet nog inte vad jag gör heller. Men det är väl en chansning. Som så mycket annat. Livet är som en syltburk. Rör man inte runt i den ibland så händer det inte speciellt mycket.

Så nu rör jag om lite grann. Hopp!

Dagens goda gärning...

Jag har lämnat blod. Gick ditt på lite ostadiga ben. Långt ifrån kaxig. Spruträdd som jag är. Eller rädd och rädd. Obekväm.

Träffade världens gulligaste människa. Med något som såg ut som en stoppnål. Då ville jag gå hem. Men jag låg snällt kvar. Och kramade en blå boll. I handen.

Och vips så var det över. Inte ett dugg ont. Sju minuter tog det. Dagens goda gärning.

Känner mig givmild. Och lite stolt.

Jag säger upp mig!

Blir otroligt provocerad när min son säger. Du gör ingenting. Och menar att jag inget gör som SYNS. Efter att ha tillbringat dagen med att måla om i grovrummet, tvätta, vika tvätt, laga mat, beskära buskar, städa i förrådet och handla. Så blev sonens svar. Du gör ju ingenting. Min man har borrat idag. Det syns. Och det hörs. Min man har även snickrat lite idag. Det hörs och synd det också.

Men att jag har dammsugit och torkat golven. Och även tvättar fönster. Det görs i det tysta. Och således har jag inte gjort någonting idag.

Det är jävligt provocerande. Och jag kan inte låta bli att bli arg. Eftersom jag redan nu märker att han anammat både könsroller och fördomar.

Jag sliter som ett djur här hemma. Med allt det osynliga. Att då säga till mig. Du är bortskämd Johanna som har en sådan redig man. Han gör ju så mycket. Du tvättar ju bara. Är som att få ett slag rakt i nyllet. HÅRT.

Så nu tänker jag sluta med allt det som jag inte gör. Jag tänker även skita i tvätten. Så kan ni komma sen och säga att jag inget gör. När de rena kalsongerna är slut. När det inte finns någon färdig mat när ni kommer hem. När lakanen i era sängar är så skitiga att de står för sig själva. När kalket i toaletten har gjort så att toalettstolen ser ut att vara tagen direkt ur filmen "A clockwork orange", när dammet växer till hotfulla monster i hörnet, ytterkläderna ligger i leriga högar innanför dörren och de två barnen ser ut som två gatubarn från Bolivia.

Jag säger upp mig som projektledare för den här familjen. Någon annan kan ta över det ansvaret nu. Någon som verkligen GÖR något. Ska bli jävligt intressant att se vem som kliver in i mitt ställe.

Det känns som att...

...jag skulle behöva plocka ut hjärnan och liksom rekonda den. Ordentligt. Det går trögt nu. Kommer på mig själv med att sitta och stirra rakt ut i tomma luften. Ibland på folk. Som tror jag glor. Och då skäms jag. För jag glor inte.

Jag liksom funderar. Och det tar sin lilla tid just nu. Jag glömmer saker. Jag känner mig lite virrig. Så jag behöver nog polera hjärnan. Eller så tar jag fram startkablarna. För batteriet rusar mot låga nivåer med en hisnande fart.

Jag gör konstiga saker också. I veckan som gick åkte jag till jobbet. Med bara ett öga sminkat. Jag glömde måla det andra. I morse hade jag en låda kakor med mig till jobbet. Istället för kalopsen.

Sonens lekkamrat hade lämnat en död råtta i handfatat på toaletten igår. Fast han hade tvättat den noggrannt. Såg det ut som iallafall. Den har liksom blöt och ynklig. Då han jag tänka som hastigast.

"Det ligger en död brun råtta i mitt handfat. Varför reagerar jag inte på det? Varför skriker jag inte? Varför blir jag inte förbannad? Det ÄR ju skitäckligt"

Jag gick bara därifrån. Sa till maken: "Det ligger en död råtta i handfatet. Deal with it."

Slö, slapp och likgiltig. Inte glad, kåt och tacksam. Måste ha semester! Och SOL!!!!!!!!!!!!!!!

Vill ha! Punkt slut.

Ska bara ta ett banklån... no biggie!

Luften har gått ur mig...

Ibland vet man inte vart man ska ta vägen. Om man ska skratta eller gråta.

Som ensamstående förälder vet jag inte hur fan man räcker till. Hur man hinner se allt. Och registrera nyvakna hyss. Ett oskyldigt "vi går ut och leker" slutade idag med punkfrilla.

På dottern. Hon som har det finaste håret i världen, ser numera ut som en galen gatuunge. Hennes bror har hjälp till att styla henne.

Treåringen kommer hem med utsläppt hår. Hon lämnade huset med tofs. Jag frågar henne vart snodden tagit vägen. Hon rycker på axlarna. Det är då jag inser att hennes hår numera är kort på ena sidan huvudet och väldigt "testigt" baktill.

Stora testar saknas på ungens huvud. Det blixtrar till i huvudet och jag blir vansinnig. Vi har ju redan haft en jävla hårincident den här veckan. Vad fan är det som händer?

Storebror klippte berättar dottern. I vedboden hos grannen. Sen kastade han håret i snön. Kom så ska jag visa. Treåringen är mycket hjälpsam och visar.

Och mycket riktigt. Där ligger testarna. Slängda i snön. Utanför vedboden. Hos grannen.

Det är bara hår. Jag vet. Det växer ut. Jag vet. Men det är för jävligt vad skit de hittar på. Jag pallar inte mer.

Ljuset i tunneln...

Idag var jag hos sjukgymnasten. Ytterliggare en i raden. En man. Så till den milda grad lik min svärfar att jag höll på att börja gapskratta. En trevlig man. En man med egna flickor. Det märktes liksom på hans sätt. Och det han sa. Han skojade en del.

Han tittade på min rygg. Till att börja med. Det tog honom 11 sekunder att konstatera. Att jag har skolios. Och att jag kan stretcha musklerna i nacken tills jag dör. För det kommer inte hjälpa mig ett dugg. För jag har en kota i nacken som hamnat snett. Atlaskotan. Som måste manipuleras tillbaka.

Då började jag gråta. För ett år av smärta och flera sjukgymnaster senare så har jag inte kommit längre än till stretchövningar. Som inte hjälper. Och de har liksom inte lyssnat när jag säger att det inte hjälper. Eller så har de inte förstått när jag försökt förklara mina problem.

Nu ska han skicka mig vidare till en kollega som ska vara toppenbra på manipulation. Vad nu det innebär.

Det intressanta är att jag för bara några dagar sen fick tips om en läkare i Stockholm som jobbar med nackskador/smärtor som har sitt ursprung i en krånglande atlaskota. Honom ska jag besöka. Om det så är det sista jag gör.

Tack fina Christine för ditt tips. Du får en guldstjärna i himlen. En stor.

Jävla måndag...

Idag när jag vaknade. Så var jag ensam med två barn och en hund. Inget konstigt med det tänker ni. Men jag tycker att det liksom blir lite jobbigare. När man är själv. Med allt ansvar. I fem dygn.

Kunde inte hitta mina bilnycklar. Någonstans. Ringde min man. Jodå. De låg finfint i hans byxficka. I Mörrum. 65 mil ifrån vår lilla stad.

Alternativ till transport. Buss. Som går en gång i timmen. Situation. Två barn. Som ska åt vardera hållet. Lösning. Mannens firmabuss. Som jag förmodligen inte får köra. Eftersom jag inte täcks av någon försäkring. Typ.

Sket jag faktiskt i. Högaktningsfullt. Och det gick bra. Körde inte på något. Körde inte ÖVER någon. Och skrapade inte i en endaste lilla gång.

Kommer till parkeringen på jobbet. Inser. Att parkeringskortet sitter i andra bilen. Och nycklarna till den låg ju i mannens ficka. I jävla Blekinge. Parkerar på kundparkeringen. Går för att betala. Då funkar inte kortet.

Ska betala med mynt. Har fyra sorgsna kronor. För dottern har länsat min plånbok. Rusar runt en folktom parkering klockan 07.15 en måndagsmorgon för att hitta en vänlig själ som kan växla. Inte det lättaste.

Hittar en vänligt sinnad människa. Skrapar ihop parkeringspengar. Sjunker ner på stolen vid mitt bord på jobbet.

Bara för att inse att matlådan står kvar hemma.

Så kan det gå...

Jag är tydligen inbillningssjuk. Smärtan jag har i nacken finns tydligen inte. Inte på riktigt. Den har jag bara inbillat mig. I över ett år.

Sjukgymnasten kan inte göra något mer. Hon har gett upp. Skickade ut mig genom dörren med ett hurtigt "lycka till"...

Så kan det gå.

Mina symptom är för diffusa och sitter inte där hennes fina övningar ska kunna hjälpa och göra nytta. Blir lite förvånad måste jag säga. Att man som utbildad sjukvårdsperson bara ger upp. Inte blir nyfiken och tänker "men vad fan är detta?"... och gräver lite till.

Av tio patienter så kan hon enkelt bota nio. Jag var patient nummer tio. Som inte var fullt så enkel. Då blev jag klassad som inbillningssjuk.

Jag önskar faktiskt. Att jag bara hade inbillat mig hela det här året. Och att när jag vaknar i morgon. Så är det borta.

Sugar is the devil!

Jag hade knappt hunnit ta mig upp ur sockerträsket som jag helt frivilligt valde att stiga ned i under julledigheten. Så kom påsken. Nu sitter jag inte ens på kanten. Jag simmar fritt. I sockerträsket. Planen är att överdosera. Så till den milda grad att jag blir sjuk. För på tisdag. Är det över. För gott.

Sugar is the devil. Så är det. Mitt knark. Mer eller mindre. Jag missbrukar inte socker. På långa vägar. Men jag känner att suget efter socker gör sig påmint lite väl ofta. Så därför. Får det vara slut nu. På tisdag börjar mitt nya liv. Jag kommer suga på mina supernyttiga riskkakorn på jobbet. Och drömma om kladdkakor.

Men det går väl över det också. Hoppas jag.

Det osar katt...

Ibland. Blir jag så trött så trött. På folk. Som inte har något vett. Som tydligen inte kan skilja på vad som är ok... och vad som inte är ok.

Hur man liksom BÖR göra saker och ting. Rent moraliskt. För att det ska vara ok. Den senaste veckan har jag på mig väg genom livet. Stött på flera incidenter där jag skulle vilja påstå att saker och ting inte gått helt rätt till.

Jag börjar nu tro att kosmos och universum testar mitt tålamod. Och till viss del även min självkänsla. Men se... jag har helt andra planer losers!

En Johanna utan en riktigt bra plan är ingen riktig Johanna. Så det så. Och tålamod är inte min bästa vän.

Hoppsan... ojdå...

Idag har min man klippt håret på 6- åringen. Med trimmer. Det gick inget vidare. Mannen hade inte rätta knycket och sonen inte rätta tålamodet. Det slutade med kal fläck över vänster öra.

Sonen är missnöjd. Mannen skäms. Detta ska bli intressant. Hur ska mammen tackla det faktum att alla andra sexåringar kommer registrera den kala fläcken och fråga vad fan han har gjort?

Gode Gud hör min bön (fast jag aldrig tillber dig, aldrig går i kyrkan och inte ens tror på din dåtida existens)… låt inte snorungarna skratta åt min lillkille.

Det är allt jag ber om. Och så världsfred.

Men herreguuuuuud.... det tar ju aldrig slut?!

Är så jävla satans förbannat apless på detta vita jävla helvete! Så. Nu har jag sagt det. Och det känns jävligt bra!

Ursäkta att jag var ful i mun. Men det var månader av updämd frustration som kom ut där. Var bara tvungen. Att pysa lite. Är så grymt irriterad och trött på den här vita skiten.

Det var kul i början. Nu börjar slutet på det här eländet kännas som en hel evighet. Jag ser inget slut. I morse snöande det ju igen. Fattar ingenting?

Växthuseffekt my ass! Eller så är det så att det brinner i Australien. Och vi går mot en ny istid. Det är nog så. Det blir nog aldrig varmt igen. Fy fan!

Det kliar i fingrarna...

Jag vill göra om hemma. Överallt. Är så vansinnigt trött på det försiktiga. Det fega. Det svenska.

Måste ha ett nytt hus inser jag. Att sätta tänderna i. Börja om. Tänka annorlunda.

Detta vill jag ha. NU!

Vill ha, vill ha, vill ha...

En plåtlampa. Ej ny. Ju fulare och skabbigare desto bättre. Skavd och nött. Det vill ja ha.

Bara den funkar. Och inte är nyproducerad. Det vill jag ha.

Så har ni någon på lager. Som ligger och skräpar. Så är jag intresserad.

Nu ska jag gå på jakt.

Ute & Inne

Till alla er där ute. Som precis som jag. Har lockigt hår. Och som ganska många dagar av året faktiskt hatar håret. För det blir aldrig riktigt bra. Hur man än gör.

Som älskar håret när man kommer från frissan. Men sen blir det aldrig så bra igen.

Ville bara säga att lockigt hår är inne igen. Permanenten är på stark uppgång. Ute är plattången. Hopplöst ute. Den är helt stenkall.

Så sträck på er krulltottar. Min frisör har nämligen ojjat sig över mitt lockiga hår. Och hur inne det är. Minsann. Så nu får plattången allt flytta ut. Sayonara!

Moahahahahaaaaa!

Ett tekniskt under. Det är vad det är. Och en totalt intressebefriad person som jag vad gäller teknik, prylar och manicker i övrigt- kan bara säga. Intressant. Mycket intressant. Jag kan numera se er. Vart ni bor. Hur ofta ni är här. Tyvärr inte vad ni jobbar med och vad ni fyller era liv med. Men jag ser er.

Även er som jag inte vill ha här. Det är ett helt annat problem. Som är till för att lösas. Men som sagt. Jag ser er. Moahahhahhaaaaaa!

Motstridiga viljor...

Hela förra året var jag duktig. Jag drog ner sjukt mycket på intaget av socker. Det var inte lätt. Men det gick. För jag bestämde mig liksom. Jag slutade även äta bröd. Iallafall i den utsträckning som jag brukar. Det gick bra. För jag bestämde mig.

Målet var att få bort fläbbet på ryggen. Ni vet det där dallriga fläsket som hänger över byxorna så fort man tar på sig något annat än mysbyxkor i storlek XXL.

Sen hände något under julen. Jag föll tillbaka. Handlöst. I gamla vanor. And guess what? The fläbb on the back is back!

Just nu är det otroligt jobbigt. Jag har noll motivation. Det är halt och jävligt ute. Så jag kan inte gå mina sedvanliga lååååånga promenader. Jag är konstant hungrig och sugen. Jag säger i huvudet nono. Sen gör liksom handen något helt annat. Typ yesyes. Och så har jag ätit en massa skit. Igen. Fast jag egentligen inte vill.

Och fläbbet sitter där det sitter. Me not happy. But me. Also apatisk. Typ.

Och så klämmer jag en till bulle. Jävla skit!

För stort...

Ibland gör man misstag. Även jag.

Jag blir ofta förälskad. I kläder. Som jag egentligen inte kan ha.
Men jag skiter i det. Och köper ändå.

Nu har jag tvingats inse. Att kappan från spanska Desigual.
Är alldeles för jävla stor. Vi måste gå skilda vägar. Så är det bara.

Jag vet att den kommer göra någon annan väldigt lycklig.

Jag gråter en tår.

Tradera here we come. Kappan och jag. Jävla skit. Jag kan vara så dum.

Så det kan bli...

Jag glömde. Jag fyller ju år idag.

Medelålders är ett väldigt jobbigt ord. För mig har medelålders alltid stått för 55+. Men det är ju inte så har jag fått mig berättat. Jag är medelålders. Och det känns inget vidare att säga högt faktiskt.

35 år blir jag. Bara en siffra. Kunde lika väl stått 27. Eller 39. Föredrar givetvis 27. Men det är liksom i backspegeln. Vad har egentligen hänt mellan då och nu?

Känns lite som en tonårskris. För gammal för vissa saker. Och alldeles för ung för andra. Jag tycker liksom fortfarande att det kan vara rätt underhållande med dåliga dockusåpor. Och Melodikrysset kan faktiskt vara riktigt trevligt. Det är lite schizofrent just nu med andra ord.

Firar gör jag tillsammans med två mycket febriga barn. Ätandes biffstroganoff. I en annan del av världen firar en annan 35- åring med champagne och dyrt restaurangbesök. Men vad är väl ett besök på dyr restaurang i East Village?

Men kom igen... folk!

För övrigt så vill jag bara säga att jag oroar mig mer för dem som går till jobbet när de är sjuka, än de som tar en sjukdag fast de inte är sjuka.

Jag vet inte om jag överreagerar… men när man hostar och snörvlar så man tror att lugorna ska komma upp… då tycker jag att man borde vara hemma.

Jag vill inte bli sjuk. Nä fel… jag har inte tid att bli sjuk. Eller råd heller för den delen.

Om ett besök... som gjorde ont...

Idag var jag hos sjukgymnasten. Utan hopp. Men med mycket värk.

På hennes frågor svarade jag tafatt. Det är svårt att beskriva smärta. Vart den sitter och hur det känns. När det gör djävulskt ont.

När hon frågade hur smärtan påverkar mig. Så blev jag ledsen. Bölade som en galen människa. Hon langade servetter och jag hulkade. Sen stretchade vi lite. Typ.

Mycket märkligt.

Så nu ska jag ligga på soffan. På rygg. Och tänja musklerna i nacken. Jag tänker säga att jag tränar. Rodel.

Kära modeproducenter...

Jag har en fundering. Något jag behöver en förklaring till. Jag vill gärna veta hur ni tänker.

När ni envisas med att sätta svarta tvättrådslappar i vita kläder och vita lappar i mörka kläder.

Det gör mig galen. Speciellt när de är placerade på kläder där de verkligen syns. Jag börjar tröttna på att klippa bort dem.

Vad är syftet? Och vart kan jag vända mig för att förklara hur idiotiskt detta är?

Att gå våren till mötes...

Mycket tjat nu. Om längtan efter våren. Jag har ett annat problem. Och det är håret. Som levt under en gigantisk mössa under ett antal månader. Det ser ut som en brun JOFA- hjälm.

Platt, livlöst... platt... torrt, platt, statiskt, platt, livlöst... dött.... en tova... svinto.

Så här skulle jag vilja se ut varje morgon när jag hjular iväg nerför gatan till mitt stimulerande arbete.

Glad, vacker, bubblig i sinnet och alltid fin i håret.

Måste nog hyra in en stylist. Eller så kanske det räcker med en 10- kilos hink med flytspackel och brun utan sol. Partyshopen har dessutom utförsäljning på peruker. Det är taget!

Om man ändå kunde ömsa skinn...

Fan så bra det skulle vara. Och enkelt. Jag är trött på mina paltor. På alla fula tröjor. På att det är samma skit varje dag. Jag känner mig som en lodis.

Blek, ful, trist och liksgiltig. Behöver ömsa skinn. Behöver lite sol. Behöver lite värme. Behöver nya kläder. Allt är fult, noppigt och tråkigt. Jag kan tydligt höra suckarna när jag öppnar garderoben. Vet inte om de kommer från mig eller kläderna.

Funderar på att bara rafsa upp allt. Ta det i famnen. Ösa ut det på gården. och tända på. Det är ju inte direkt någon brandfara. Och vallarna mot grannarna är numera 2,5 meter höga.

Så jag ska nog elda lite. Den enda risk jag ser med detta är att jag inte kommer ha NÅGRA kläder att ta på mig. Fast å andra sidan så är inte heller det ett problem. Jag stannar inne helt enkelt.

Man vet att man blivit gammal när...

...man sitter på tåget och irriterar sig som fan på två tonåringar som i tre timmar i sträck rengör insidan av varandras munnar.

Jag förstod att de var förälskade. Det framgick med all önskvärd tydlighet. Men i tre timmar? Det var inte själva hånglandet som var problemet. Det var det monotona slaskljudet. Jag blir galen på sånt.

Jag vet. Jag är gammal. Och grå. Och sur. Och förmodligen lite avundsjuk. Men för helvete. Skaffa ett rum. Eller gå in på handikapptoan.

Tåget var för övrigt sjukt försenat. Så det var där irritationen tog sin början. Inte det hånglande paret. De spädda mest på den. Med sitt tre timmar långa slaskande.

Det globala uppvärmingen känns långt borta...

Snön vräker ner som om det inte kommer någon morgondag. Jag förstår verkligen inte. Hur kan det komma så här mycket snö?

Ska åka tåg i eftermiddag och kikar ängsligt på SJ's hemsida. Lika bra att jag tar med matsäck. Kommer säkert fastna någonstans på vägen. Fan att jag skulle pricka in just den här dagen.

Våren känns som hundra år bort och jag kan inte ens föreställa mig hur lång tid det kommer ta för allt detta vita att smälta bort. Vi kanske får våra vitsippor i slutet av juli.

Jag vill sitta i solen och dricka rosévin. Inte under en filt med en temugg.

Allra mest längtar jag efter att slippa den dagliga kampen med min treåriga dotter som hatar ytterkläder. Säger jag overall så skriker hon i falsett. För hon tycker minsann om när det är kallt.

Solchock...

Jag måste ha fått en ljuschock i helgen. Nästan fyra månader med konstant mörker och kyla gjorde att kroppen fick en chock när ljuset bröt igenom i lördags.

Jag känner mig olidligt trött. Nästan på gränsen till ett komaliknande tillstånd. Samtidigt som jag har en känsla av att vara lite uppskruvad och speedad. En utanför-kroppen-upplevelse. Som att jag inte riktigt kan kontrollera kroppen.

Jag tror det blev för mycket sol i helgen, för mycket takdropp och för mycket fågelkvitter.

Vill helst bara ligga i en snödriva och kolla på den otroligt blå himlen. Som just idag då... skyms... av en jävla massa snö.

Funderar även stillsamt över vart allt smätvatten ska ta vägen. Som kommer bli resultatet av 2,1 meter snö som vi tydligen har fått här uppe. Det stod i tidningen i morse. Så då måste ju det vara alldeles helt sant.

Ett sak vet jag med säkerhet. Vi kommer få problem. Med smältvattnet. Gatubrunnarna kommer få spunk. Och liksom totalt svämma över. Kan bli intressant. Eller katastrof. Beroende på hur man ser det.

Att jag inte bara kan nöja mig...

Det känns ibland som att jag ständigt är på väg någonstans. Som en nomad. Planerar mina dagar och inväntar nästa viktiga drag. Rastlös. Av naturen. Alltid ett vakande öga riktat mot ena flanken.

Jag är liksom aldrig riktigt nöjd. Sätter mig aldrig ner. Och slappnar av. Dåsar till. Det händer inte. Alltid vaken. På hugget. Spanar efter nya äventyr och andra utmaningar.

Ibland är det lite jobbigt. Lite enerverande. Att jag inte bara kan slappa till och låta tiden gå sin gilla gång. Fast oftast. Är det jävligt skönt. Att inte vara den som bara nöjer sig. Och finner sig. Och låter livet gå. Upp i rök.

Det är inte det att jag vill göra intryck. För det ska gudarna veta att mina arbetsplatser ständigt tycks vara till brädden fulla av människor som tycker att de är viktiga. Oumbärliga.

Men jag. Vill fylla mitt liv med roliga saker. Utmaningar. När det inte är någon utmaning. Det är då jag börjar snegla. Fundera. Tänker större. Tänker annorlunda.

Kanske är det fel. Att vilja något mer. Att inte nöja sig. Det skulle vara så skönt. Att bara kunna nöja sig.

Samtal mellan två unga män...

Hämtar min 6- åring på skolan. Jag är lite stressad och springer. Halkar och skrapar handen. Pinsamt! Handen svider som fan.

Väl inne. SAå måste det letas. Kläder. Ständigt detta letande i torkskåp och stora tunnor med smutsiga kläder. Det luktar urk. Verkligen urk. Smuts och svett och kiss. Barn i sin allra bästa form.

Känner hur jag svettas. Blir irriterad över alla grejer som JÄMT är borta. Hur svårt ska det vara? Handen svider.

6- åringen med kamrat står snett bakom. Beskådar högen med smutsiga kläder som jag vräkt ur en stor tvättkorg. De samtalar om OS och husen de gjort av mjökkartonger. Vems som får plats med den största bilen.

Plötsligt.

- Är det där DIN mamma J?
- Jaaaaa..... vadårå? (han låter missnöjd och lite generad)
- Hon är fräsch!
- Jaaa..... mamma hörde du..? A säger att du är fräsch.

Dagens finaste komplimang. Knasungar.

Arbete gör dig icke rik...

För några dagar sedan så skrev tre pålästa ekonomer i DN att i landet Sverige så är det helt omöjligt att ARBETA sig till rikedom. Man måste kunna räkna för att bli rik. Man måste kunna placera pengarna så att de liksom arbetar åt dig. Först då blir du rik.

Då kan jag lika gärna lägga ner nu. För jag är skitkass på att räkna. Och det här med att placera pengar fattar jag inte ett skit av. Dessutom så blir jag bara nervös.

Så jag tolkar alla dessa tecken som att jag lika gärna kan sluta nu. Arbeta. Och försöka sträva uppåt. För inte nog med att jag aldrig kommer bli rik. Jag har liksom fastnat på en nivå. En osynlig nivå. Jag vill vidare. Ta mig an större utmaningar. Utmana mig själv och ta ett större ansvar.

Men se. Det går icke. För jag har liksom fastnat på mellanmjölksnivån. Sitter fast med ena foten i ett hål. Här ska jag alltså stanna. Uttråkad och fattig. Det osynliga glastaket är liksom inte osynligt längre. Jag ser det med all önskvärd tydlighet. Det är hit men inte längre.

Är det så det ska vara nu? Jag sitter i ett fack. Som en dålig skådis. Om det ändå varit komedifacket jag fastnat i så att jag åtminstonde fått ha lite roligt.

Skulle du sakna mig om jag dör...?

Det finns en kvinna. En känd kvinna. Som varit på livets botten. Och som tog sig upp. Vissa tycker att hon är hysterisk, jobbig och fladdrig. Jag tycker hon är rätt cool. En gång pundare. Nu fin innebrud i Stockholm. Hon får sitta i TV. Hon är någon.

Har svårt att se henne som nerpundad i Stockholm. Uppklädd till tänderna med en portfölj full med falsklegg och utbetalningsblanketter. På jakt genom stan för att blåsa någon myndighet medans drogerna med rasande fart är på väg ut ur kroppen.

Jag tänker på det där ibland. Hur lätt det är att håll upp en fin fasad. Hur ledsen man än är. Så håller man skenet uppe. För de flesta tycker att det är jobbigt när någon är ledsen. När hon som verkar stark blir liten.

Den här kvinnan. Den gamla pundaren från Stockholm som nu får andra att må bra. Imponerar på mig. Hon är cool. Hon pratar högt och skrattar så att det river i bronkerna. Jag avundas henne. Hon skyller inte på någon annan. Hon skyller inte sitt förflutna på dålig karaktär eller taskigt omdöme. Det bara blev så. Trots bra uppbackning hemifrån.

I den här stan där jag bor. Mår jag inte bra. Det bara är så. Jag har gjort vad jag kunnat för att överleva. För att skapa ett liv. Det har gått bra vad gäller jobb. Det andra är det inte mycket bevänt med.

Säger jag det till någon så blir det oftast så fel. De som redan står på betryggande avstånd för att jag är utifrån, ny och lite av en främling, tar ytterligare steg tillbaka. Så jag är tyst.

Självförtroende och självkänsla går lite hand i hand. Det ena kan vara bra medan det andra suger. Mitt självförtroende är det inget fel på. Oftast.

Men är jag lycklig? Jag vet inte. Hur känns det? Hur vet man? Min familj är det finaste jag har, men sen har jag inte mycket mer. Och så kan inte jag leva. Det var så mycket enklare när man var barn. Ofrivillig ensamhet är det vidrigaste som finns. Känslan av att inte rymmas.

Allt jag vet just nu är att detta inte är bra. Att jag måste bryta upp. Men vart ska jag ta vägen? Och hur löser man allt praktisk. När jag ser sig om i ett stort hus och alla prylar gör mig apatisk.

Min son frågade mig. Skulle du sakna mig om jag dog? Sån självklar fråga som har ett sånt självklart svar. När man är barn.

Som vuxna är vi dåliga på att ta hand om dem som betyder nått. Vi glömmer lätt. Och sen kan det vara för sent. Jag pratar aldrig om att jag är ensam. För ingen orkar höra. Jag vet det. Jag har sett det. Jag kan på sätt och vis förstå dem.

Statusrapport!

Jag jobbar. Tro inget annat. Allt går bra. Mycket, mycket nytt. Vill kunna allt. På en gång. Vill inte behöva fråga. Vill ha koll. NU!

Mitt jobb innebär mycket arbete med stöd till chefer i deras kommunikation. Jag sitter även på presstjänst. Vilket innebär att jag ska serva journalister med allt vad det nu kan vara. Men även medarbetare i organisationen som vill nå ut till media med budskap. Stora och små.

Intressant att vara på andra sidan staketet. Ingen Janne Josefsson längre. Snarare en som ska försöka undvika frågor, men samtidigt föra fram ett budskap. Inte helt enkelt.

Men än så länge så har jag överlevt. Men jag är vansinnigt trött i huvudet.

Fundersam...

Vår golden retriever tik. Verkar ha ont. Hon kommer knappt upp från golvet när vi ska gå ut. Kan inte hoppa in i bilen själv. Vi lyfter. Hon verkar inte ha så värstans ont när hon väl går. Men det går långsamt och hon verkar föredra att ligga. Och gnyr. Låter nästan som att hon är ledsen.

Nu glor hon bara på oss när vi lockar med mat. Hon som äter allt. Utom broccoli. Tackar aldrig nej till mat. Hon skulle hellre dö än gå miste om något i matväg. Men nu. Glor hon bara. Och ligger kvar.

Misstänker att hon är stel och att det är därför som hon inte är så rörlig. Kan det vara artros tro? Måste nog ringa någon.

Sömnighetens stad...

Hur ska man göra när man längtar bort? Eller hem? Om man inte vet vilket som är vilket? Och man inte vet säkert vad man vill. När man sitter i ett överfullt hus och alla prylar gör att man tappar sugen direkt.

Ibland känns det som att jag inte kan andas. Jag får kämpa för att komma ihåg vem jag är och vart jag är på väg. Känns som att hela den här regionen går mig på nerverna. Människors rädsla för allt som är nytt och annorlunda, ovilligheten att lösa saker, gå en till mötes och sträcka ut en hand. Ingen växtvärk här inte. På NÅGOT plan.

Sömnighetens stad. Sa någon. Ingen direkt sover. Men inte fan är de vakna heller. Engagerade i sina slutna rum. Cirklar som aldrig går i varandra. Alla utanför som förblir utanför. För engagemanget finns inte.

När ensamheten och rädslan för att störa går hand i hand. Vad gör man då? När man inte är välkommen. När man ständigt möts av suckar och en djup känsla av krångel.

Vart är jag på väg. Vad vill jag med mitt liv. Vad ska jag göra när det senaste vikariatet är slut. Ska jag stanna här eller gå vidare. Hur många år ska jag slösa bort på att försöka skapa något som aldrig kommer bli.

Famlar i mörkret...

Förresten... om det är någon som känner en illustratör? Någon som skulle gå igång på ett barnboksprojekt. Vänligen peka i den riktningen.

Skriva kan jag. Och har så gjort. Det är värre med ritandet. Mycket värre. Så i nuläget vet jag inte riktigt vad jag håller på med.

Jag vet att jag skrivit några roliga barnböcker. Men det finns en stor brist. Illustrationer.

Och utan det. Ingen bok.

Längtar bort... långt bort...

Nu är det officiellt. Jag är trött på vintern. Jag är så less på kylan nu. Ligger runt -25 nästan varje dag. Alla dessa kläder. Spyr på det. Vantar, mössor, tröjor, sockar.

Kommer knappt in i bilen med min stora jacka. Som fäller fjädrar så att det ser ut som att jag nackat en kyckling hemma. Rollern är numera min ständiga följeslagare. Är så less. Känns så motigt att jag har typ tre månader kvar av kyla och skit att se fram emot.

Jag gillar snön. Och vintern. I små doser. Men nu känns det som att våren är en hel evighet bort.

Förmodligen...

... den bästa film jag någonsin sett. Som Pocahontas, fast med aliens. Lite skratt, lite gråt. Fin och stämningsfull. Förmodligen ännu bättre i 3D, men eftersom vi bor i en bonnhåla så fick jag nöja mig ändå.

Så bra. Så bra. Så bra.